Mål C‑516/16

Erzeugerorganisation Tiefkühlgemüse eGen

mot

Agrarmarkt Austria

(begäran om förhandsavgörande från Bundesverwaltungsgericht)

”Begäran om förhandsavgörande – Jordbruk – Gemensam organisation av marknaderna – Verksamhetsprogram för sektorn för frukt och grönsaker – Förordning (EG) nr 1234/2007, i dess lydelse enligt förordning (EG) nr 361/2008 – Artiklarna 103b, 103d och 103g – Ekonomiskt stöd från Europeiska unionen – Genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 – Artikel 60 och punkt 23 i bilaga IX – Investeringar som genomförts på enskilda gårdar och/eller på producentorganisationens anläggningar – Begrepp – Berättigade förväntningar – Rättssäkerhet”

Sammanfattning – Domstolens dom (sjunde avdelningen) av den 20 december 2017

1. Jordbruk–Gemensam organisation av marknaden–Frukt och grönsaker–Producentorganisationer–Ekonomiskt stöd från unionen–Investeringar som genomförts på enskilda gårdar och/eller på producentorganisationens anläggningar–Begrepp

   (Kommissionens förordning nr 543/2011, bilaga IX, punkt 23)

2. Jordbruk–Gemensam organisation av marknaden–Frukt och grönsaker–Producentorganisationer–Ekonomiskt stöd från unionen–Vägran att utbetala resterande ekonomiskt stöd och krav på återbetalning av felaktigt utbetalat stöd–Skydd för berättigade förväntningar–Föreligger inte

   (Kommissionens förordning nr 543/2011, bilaga IX, punkt 23)

3. Begäran om förhandsavgörande–Upptagande till prövning–Gränser–Frågor som uppenbarligen saknar relevans och hypotetiska frågor som ställts i ett sammanhang som inte medger ett användbart svar

   (Artikel 267 FEUF)

4. Europeiska unionens egna medel–Felaktigt utbetalat stöd som delfinansierats av unionen–Ingen återbetalning–Tillåtet–Villkor

1.  Punkt 23 i bilaga IX till kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 av den 7 juni 2011 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1234/2007 vad gäller sektorn för frukt och grönsaker och sektorn för bearbetad frukt och bearbetade grönsaker ska i den del som det i den punkten hänvisas till investeringar som sker ”på anläggningar och/eller lokaler som tillhör producentorganisationen”, tolkas så, att

   –

   enbart den omständigheten att en investering som genomförs inom ramen för ett sådant verksamhetsprogram som avses i artikel 60.1 i den förordningen är lokaliserad på mark som ägs av en utomstående, och inte av den berörda producentorganisationen, utgör i princip inte grund enligt den förstnämnda bestämmelsen för icke berättigande till stöd för de utgifter som investeringen medfört för organisationen,

   –	punkt 23 i bilaga IX avser investeringar som genomförts på anläggning och/eller lokaler som både rättsligt och faktiskt står under producentorganisationens exklusiva kontroll, så att varje användning av investeringen till förmån för utomstående är utesluten.

   (se punkt 1 i domslutet)

2.  Principen om skydd för berättigade förväntningar ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att den behöriga nationella myndigheten, under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, för det första beslutar att inte betala ut det resterande beloppet av det ekonomiska stöd som en producentorganisation ansökt om för en investering som i enlighet med punkt 23 i bilaga IX till genomförandeförordning nr 543/2011 slutligen ansågs inte vara berättigad till stöd, och för det andra förordnar om att producentorganisationen ska återbetala det stöd som den redan mottagit för investeringen.

   Domstolen erinrar härvidlag om att det skulle vara oförenligt med de nationella myndigheternas skyldighet enligt den gemensamma jordbrukspolitiken att driva in felaktigt utbetalade belopp om det överläts åt dessa myndigheters skönsmässiga bedömning att avgöra lämpligheten i att kräva återbetalning av felaktigt beviljade unionsmedel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 1983, Deutsche Milchkontor m.fl., 205/82–215/82, EU:C:1983:233, punkt 22).

   Enligt domstolens fasta praxis kan principen om skydd för berättigade förväntningar inte med framgång åberopas mot en exakt bestämmelse i en unionsrättsakt, och den omständigheten att en nationell myndighet med uppgift att tillämpa unionsrätten agerar i strid med denna utgör inte grund för en ekonomisk aktör att ha berättigade förväntningar på att behandlas på ett sätt som strider mot unionsrätten (dom av den 1 april 1993, Lageder m.fl., C‑31/91–C‑44/91, EU:C:1993:132, punkt 35, och dom av den 20 juni 2013, Agroferm, C‑568/11, EU:C:2013:407, punkt 52).

   När det aktuella verksamhetsprogrammet godkändes var det dessutom inom ramen för finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken tydligt fastslaget att det skulle göras en restriktiv tolkning av villkoren för unionsfinansiering av utgifterna, eftersom ett genomförande av den gemensamma jordbrukspolitiken på lika villkor för samtliga ekonomiska aktörer i medlemsstaterna utgör hinder för att nationella myndigheter i en medlemsstat gynnar aktörer i den medlemsstaten genom en bred tolkning av en viss bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 1985, Italien/kommissionen, 55/83, EU:C:1985:84, punkt 31 och där angiven rättspraxis, och dom av den 6 november 2014, Nederländerna/kommissionen, C‑610/13 P, ej publicerad, EU:C:2014:2349, punkt 41).

   (se punkterna 68, 69, 71 samt punkt 2 i domslutet)

3.  Se domen.

   (se punkterna 80 och 82)

4.  Unionsrätten ska, under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, tolkas så, att den, i avsaknad av en begränsning av förevarande doms verkningar i tiden, inte utgör hinder för att rättssäkerhetsprincipen tas i beaktande för att förhindra att felaktigt utbetalat stöd ska återbetalas, under förutsättning att föreskrivna villkor är desamma för återkrav av ekonomiska förmåner som är rent nationella, att det tas fullständig hänsyn till Europeiska unionens intresse och att mottagarens goda tro är visad.

   Det kan således inte anses strida mot unionsrätten att det enligt nationell rätt, i fråga om återkrav av ekonomiska förmåner som felaktigt har utbetalats av myndigheterna, samtidigt med legalitetsprincipen ska tas hänsyn till rättssäkerhetsprincipen, eftersom den sistnämnda principen ingår i unionens rättsordning (dom av den 19 september 2002, Huber, C‑336/00, EU:C:2002:509, punkt 56 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 juni 2007, ROM-projecten, C‑158/06, EU:C:2007:370, punkt 24).

   Rättssäkerhetsprincipen kräver i synnerhet att en unionsbestämmelse möjliggör för dem som berörs av bestämmelsen att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de åläggs genom bestämmelsen. Enskilda ska nämligen på ett otvetydigt sätt kunna få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och kunna vidta åtgärder i enlighet därmed (dom av den 21 juni 2007, ROM-projecten, C‑158/06, EU:C:2007:370, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

   Med beaktande härav ska det vid bedömningen av de intressen som är för handen tas fullständig hänsyn till unionens intresse av att återfå det stöd som mottagits i strid med villkoren för dess beviljande, även om det, oaktat vad det erinrats om i föregående punkt, skulle anses att rättssäkerhetsprincipen utgör hinder för att mottagaren skulle vara skyldig att återbetala stödet (dom av den 19 september 2002, Huber, C‑336/00, EU:C:2002:509, punkt 57 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 juni 2007, ROM-projecten, C‑158/06, EU:C:2007:370, punkt 32).

   Det är för övrigt endast under förutsättning att mottagaren varit i god tro om att stödet var lagligt som vederbörande kan motsätta sig ett krav på återbetalning (dom av den 19 september 2002, Huber, C‑336/00, EU:C:2002:509, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

   (se punkterna 97, 98, 100 och 101 samt punkt 3 i domslutet )