Mål C‑366/13

Profit Investment SIM SpA

mot

Stefano Ossi m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Corte suprema di cassazione)

”Begäran om förhandsavgörande — Förordning (EG) nr 44/2001 — Område med frihet, säkerhet och rättvisa — Begreppet ’oförenliga domar’ — Käromål med olika föremål mot flera svarande med hemvist i olika medlemsstater — Villkor för avtal om domstols behörighet — Prorogationsklausul — Begreppet ’talan avser avtal’ — Prövning av huruvida det finns ett giltigt avtalsförhållande”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 20 april 2016

1. Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Prorogation – Krav på skriftlig form – En prorogationsklausul som återfinns i ett prospekt om emission av obligationer – Krav på att i det avtal som parterna undertecknade i samband med att obligationerna emitterades på primärmarknaden, ange att den klausulen godkänns eller att avtalet innehåller en uttrycklig hänvisning till prospektet – Nämnda klausul kan göras gällande mot tredje man som har förvärvat dessa obligationer från en finansförmedlare – Villkor

   (Rådets förordning nr 44/2001, artikel 23.1 a)

2. Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Prorogation – Avtal om domstols behörighet – Formkrav – Avtal som ingåtts i en godtagbar form enligt handelsbruk eller annan sedvänja i internationell handel – Begrepp – Prorogationsklausul som återfinns i ett prospekt om emission av obligationer – Omfattas – Villkor

   (Rådets förordning nr 44/2001, artikel 23.1 c)

3. Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Särskilda behörighetsregler – Behörighet vid avtalstvister – Begrepp – Talan om att ett avtal ska fastställas vara ogiltigt och om återbetalning av felaktigt utbetalda belopp – Omfattas

   (Rådets förordning nr 44/2001, artikel 5 led 1 a)

4. Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Flera svarande – Den ena svarandens domstols behörighet – Villkor – Samband – Risken för att oförenliga domar meddelas – Räckvidd – Käromål som har olika föremål och grunder och varken är över- eller underordnade varandra eller inbördes oförenliga – Eventuellt bifall till något av dem kan påverka omfattningen av den rättighet som är avsedd att skyddas genom det andra käromålet – Räcker inte för att det ska anses föreligga en risk för att oförenliga domar meddelas

   (Rådets förordning nr 44/2001, artikel 6 led 1)

1.  Artikel 23 i förordning nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en prorogationsklausul som återfinns i ett prospekt om emission av obligationer uppfyller det krav på skriftlig form som uppställs i den artikeln endast om det i det avtal som parterna undertecknade i samband med att obligationerna emitterades på primärmarknaden, anges att den klausulen godkänns eller att avtalet innehåller en uttrycklig hänvisning till prospektet.

   Ett av syftena med artikel 23.1 i förordning nr 44/2001 är nämligen att säkerställa att de berörda parterna verkligen har lämnat sitt samtycke och denna bestämmelse innebär följaktligen en skyldighet för den domstol där talan har väckts att pröva huruvida parterna verkligen på ett klart och precist sätt har lämnat sitt samtycke till den aktuella prorogationsklausulen.

   Artikel 23 i förordning nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att en prorogationsklausul som återfinns i ett prospekt om emission av obligationer som upprättats av den som emitterat obligationerna kan göras gällande mot tredje man som har förvärvat dessa obligationer från en finansförmedlare, förutsatt att det visas att den aktuella klausulen gäller i förhållandet mellan den som emitterat obligationerna och finansförmedlaren, att nämnda tredje man, när de aktuella obligationerna förvärvades på sekundärmarknaden, övertog nämnda finansförmedlares samtliga rättigheter och skyldigheter som följer av dessa obligationer enligt tillämplig nationell lag och slutligen att den berörde tredje mannen har getts möjlighet att få kännedom om innehållet i det prospekt där klausulen anges. Det ankommer på den nationella domstolen att undersöka huruvida dessa villkor är uppfyllda.

   (se punkterna 27, 29, 36, 37 och 51 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Artikel 23 i förordning nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas på så sätt att införandet av en prorogationsklausul i ett prospekt om emission av obligationer, kan betraktas som en godtagbar form enligt handelsbruk eller annan sedvänja i internationell handel som gör det möjligt att presumera att den som klausulen görs gällande mot har gett sitt samtycke, i den mån bland annat följande är fastställt: Ett sådant agerande ska allmänt och regelmässigt tillämpas av aktörer inom den aktuella sektorn vid ingåendet av sådana avtal. Vidare ska parterna antingen tidigare ha haft affärsförbindelser sinsemellan eller med andra parter inom den aktuella sektorn, eller ska det aktuella agerandet vara tillräckligt känt för att kunna anses utgöra vedertagen praxis. Det ankommer på den nationella domstolen att undersöka huruvida dessa villkor är uppfyllda.

   Härvidlag ska den hänskjutande domstolen bland annat beakta att nämnda prospekt godkänts av börsen i den stat som emitterat obligationerna och hålls tillgängligt för allmänheten på dess webbplats. Den hänskjutande domstolen har vidare att beakta att det är utrett att den tredje man som har förvärvat obligationer från en finansförmedlare mot vilken prorogationsklausulen riktas är ett företag som är verksamt på området för finansiella investeringar och ska även beakta de eventuella affärsförbindelser som det företaget tidigare knutit med övriga parter som är i fråga. Den hänskjutande domstolen ska därutöver undersöka om det vid emission av obligationer på marknaden, inom denna verksamhetssektor, allmänt och regelmässigt upprättas ett prospekt som innehåller en prorogationsklausul och om detta agerande är tillräckligt känt för att kunna anses utgöra vedertagen praxis inom denna sektor.

   (se punkterna 49–51 samt punkt 1 i domslutet)

3.  Artikel 5 led 1 a i förordning nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas på så sätt att en talan om att ett avtal ska fastställas vara ogiltigt och talan om återbetalning av belopp som erlagts på grundval av nämnda avtal ska anses omfattas av begreppet ”talan avser avtal” i den mening som avses i den bestämmelsen.

   Den nationella domstolens behörighet att avgöra frågor som avser avtal omfattar behörigheten att pröva om rekvisiten för att avtal föreligger är uppfyllda, då en sådan bedömning är nödvändig för att den nationella domstol vid vilken talan väckts ska kunna pröva om den är behörig i enlighet med förordning nr 44/2001. Med beaktande av de mål som eftersträvas med och andemeningen i förordning nr 44/2001 ska bestämmelserna i artikel 5 i den förordningen tolkas på så sätt att den domstol som har att lösa en tvist som hänför sig till ett avtal har rätt att pröva, till och med ex officio, de grundläggande villkoren för sin behörighet utifrån de avgörande och relevanta omständigheter som den berörda parten har framfört som visar huruvida ett avtal föreligger.

   Vad vidare beträffar sambandet mellan talan om att avtalet ska fastställas vara ogiltigt och om återbetalning av felaktigt utbetalda belopp, kan konstateras att om det inte hade funnits något frivilligt avtalsförhållande mellan parterna, skulle förpliktelsen inte ha uppfyllts och då skulle det inte ha förelegat någon rätt till återbetalning. Detta orsakssamband mellan rätten till återbetalning och avtalsförhållandet är tillräckligt för att talan om återbetalning ska anses avse avtal.

   (se punkterna 54, 55 och 58 samt punkt 2 i domslutet)

4.  Artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att det, med avseende på två käromål mot flera svarande, varvid käromålen har olika föremål och grunder och varken är över- eller underordnade varandra eller inbördes oförenliga, inte räcker att ett eventuellt bifall till något av dem kan påverka omfattningen av den rättighet som är avsedd att skyddas genom det andra käromålet för att det ska föreligga en risk för att oförenliga domar meddelas i den mening som avses i den bestämmelsen.

   Vad närmare beträffar, å ena sidan, ett förfarande som avser att ett av avtalen ska fastställas vara ogiltigt och att felaktigt erlagda belopp ska återbetalas och, å andra sidan, ett förfarande om skadestånd, räcker inte endast den omständigheten att utgången i det ena förfarandet kan påverka utgången i det andra förfarandet – bland annat den potentiella inverkan av storleken på det belopp som ska återbetalas inom ramen för en talan om att ett avtal ska fastställas vara ogiltigt och om att ett felaktigt erlagt belopp ska återbetalas på bedömningen av en eventuell skada inom ramen för en skadeståndstalan – för att slå fast att de avgöranden som ska meddelas inom ramen för de båda förfarandena är ”oförenliga” i den mening som avses i nämnda artikel. Denna bestämmelse är en särskild behörighetsregel därför att den utgör undantag från huvudregeln i artikel 2 i förordning nr 44/2001 om att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga. Den ska därför tolkas restriktivt och får inte ge upphov till en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen nämns i denna förordning.

   (se punkterna 63, 66 och 67 samt punkt 3 i domslutet)