Mål C–216/14

Brottmål

mot

Gapril Covaci

(begäran om förhandsavgörande från Amtsgericht Laufen)

”Begäran om förhandsavgörande — Straffrättsligt samarbete — Direktiv 2010/64/EU — Rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden — Förfarandespråk — Strafföreläggande genom vilket bötesstraff föreläggs — Möjlighet att bestrida föreläggandet på ett annat språk än förfarandespråket — Direktiv 2012/13/EU — Rätt till information vid straffrättsliga förfaranden — Rätt att bli informerad om anklagelsen — Delgivning av strafföreläggande — Förfarande — Skyldighet för den tilltalade ett utse ett delgivningsombud — Fristen för att bestrida strafföreläggandet börjar löpa från delgivningen till delgivningsombudet”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 15 oktober 2015

1. Straffrättsligt samarbete — Rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden — Direktiv 2010/64 — Tillämpningsområde — Bestridande av ett ej lagakraftvunnet strafföreläggande som utfärdats inom ramen för ett förenklat förfarande — Omfattas

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64, artikel 1)

2. Straffrättsligt samarbete — Rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden — Direktiv 2010/64 — Räckvidd — Nationell lagstiftning som föreskriver att den person till vilken ett strafföreläggande riktar sig, är skyldig att bestrida detta föreläggande på förfarandespråket i den medlemsstat i vilken föreläggandet utfärdades — Tillåtet — Gräns — Ett överklagande som betraktas som en väsentlig handling

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64, artiklarna 1–3)

3. Straffrättsligt samarbete — Rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden — Direktiv 2012/13 — Misstänkta eller tilltalade personers rätt till information om deras rättigheter och om anklagelsen mot dem — Räckvidd

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13, artiklarna 1, 3 och 6)

4. Straffrättsligt samarbete — Rätt till information vid straffrättsliga förfaranden — Direktiv 2012/13 — Tillämpningsområde — Bestridande av ett ej lagakraftvunnet strafföreläggande som utfärdats inom ramen för ett förenklat förfarande — Omfattas

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13, artikel 6)

5. Straffrättsligt samarbete — Rätt till information vid straffrättsliga förfaranden — Direktiv 2012/13 — Rätten att bli informerad om anklagelsen — Räckvidd — Delgivning av ett strafföreläggande — Procedur — Nationell lagstiftning som föreskriver att det ska utses ett delgivningsombud för delgivning av personer som inte har hemvist i den medlemsstat i vilken föreläggandet utfärdades — Tillåtet — Villkor — Den tilltalade ska ha hela den föreskrivna fristen till sitt förfogande för att bestrida föreläggandet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13, artiklarna 2, 3.1 c, 6.1 och 6.3)

1.  Situationen för en person som önskar bestrida ett ännu inte lagakraftvunnet strafföreläggande riktat mot honom, omfattas således uppenbarligen av tillämpningsområdet för direktiv 2010/64, om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden. En sådan person ska följaktligen ha rätt till tolkning och översättning enligt direktivet.

   (se punkterna 26 och 27)

2.  Artiklarna 1–3 i direktiv 2010/64, om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden, ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken det i ett straffrättsligt förfarande inte är tillåtet för den mot vilken ett strafföreläggande har utfärdats att bestrida detta föreläggande skriftligen på ett annat språk än förfarandespråket, trots att vederbörande inte behärskar sistnämnda språk. Detta gäller dock under förutsättning att de behöriga myndigheterna inte enligt artikel 3.3 i direktivet anser att ett sådant bestridande mot bakgrund av det aktuella förfarandet och omständigheterna i det enskilda fallet utgör en väsentlig handling.

   För det första omfattar nämligen rätten till tolkning enligt artikel 2 i direktiv 2010/64 översättning genom tolk av muntlig kommunikation mellan å ena sidan misstänkta eller tilltalade och å andra sidan utredande och rättsliga myndigheter eller, i förekommande fall, deras försvarare, men inte skriftliga översättningar av samtliga skriftliga handlingar som de misstänkta eller tilltalade ger in. Denna artikel säkerställer alltså att en person får kostnadsfritt stöd av en tolk om de själva muntligen bestrider ett strafföreläggande som de är föremål för inför registratorn vid den behöriga nationella domstolen och denne upprättar en tjänsteanteckning om detta som diarieförs eller att de, om de bestrider föreläggandet skriftligen, får hjälp av en försvarare, som tar på sig att avfatta den motsvarande handlingen, på förfarandespråket. Det skulle emellertid gå utöver de syften som eftersträvas med direktiv 2010/64 om det krävdes att medlemsstaterna inte endast tillät att berörda personer fullt ut och på sitt modersmål underrättades om de sakförhållanden som de anklagas för och bereddes tillfälle att ge sin egen version av dessa förhållanden, utan även att medlemsstaterna systematiskt ska översätta alla överklaganden från dessa personer av domstolsbeslut som är riktade till dem.

   För det andra avser rätten till översättning av väsentliga handlingar, enligt artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2010/64, i princip endast skriftlig översättning – till det språk som den tilltalade förstår – av vissa väsentliga handlingar som de behöriga myndigheterna har upprättat på förfarandespråket. Rätten omfattar i princip inte skriftlig översättning till förfarandespråket av en handling såsom ett bestridande av strafföreläggande.

   Eftersom artikel 3.3 i nämnda direktiv emellertid föreskriver att de behöriga myndigheterna ska besluta om någon annan handling än de som anges i artikel 3.1 och 3.2 i direktivet är väsentlig i ett visst ärende. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra om ett skriftligt bestridande av ett strafföreläggande ska anses vara en väsentlig handling som måste översättas. Detta ska ske med beaktande i synnerhet av det som är utmärkande för förfarandet för att utfärda ett strafföreläggande och av omständigheterna i det nationella målet. I detta avseende är det av betydelse att detta bestridande kan göras antingen skriftligen eller muntligen, i form av en diarieförd tjänsteanteckning av registratorn vid den behöriga domstolen och behöver inte innehålla skälen till bestridandet. Bestridandet ska göras inom en särskilt kort frist på två veckor räknat från den dag då föreläggandet delgavs och behöver inte göras med hjälp av en advokat, och att det har avfattats av den berörda personen på ett språk som denna behärskar, men som inte är förfarandespråket.

   (se punkterna 38, 40–44, 47 och 49–51 samt punkt 1 i domslutet)

3.  Såsom framgår av artiklarna 3 och 6 i direktiv 2012/13, om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden, omfattar misstänkta eller tilltalade personers rätt till information om deras rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem, som avses i artikel 1 i detta direktiv, åtminstone två separata rättigheter. För det första ska misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål underrättas, enligt artikel 3 i nämnda direktiv, om åtminstone vissa processuella rättigheter, bland annat rätten till tillgång till försvarare, rätten till kostnadsfri juridisk rådgivning och villkoren för att erhålla sådan rådgivning, rätten att bli underrättad om anklagelsen, rätten till tolkning och översättning samt rätten att tiga. För det andra fastställs regler i artikel 6 i direktivet om misstänktas och tilltalades rätt att bli informerade om anklagelsen.

   (se punkterna 54–56)

4.  Situationen för en person – mot vilken ett strafföreläggande riktar sig, som utgör ett interimistiskt avgörande som meddelats utan muntlig förhandling i ett förfarande utan kontradiktoriska inslag, och som inte vinner laga kraft förrän utgången av fristen för bestridande att det har delgetts – omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2012/13, om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden, vilket innebär att sådana personer ska ha rätt att informeras om anklagelsen mot dem under hela förfarandet.

   Det är visserligen riktigt att delgivningen av ett strafföreläggande på grund av det summariska och förenklade förfarandet för att utfärda ett sådant föreläggande, endast kan genomföras efter det att domstolen bedömt huruvida anklagelsen är välgrundad. I strafföreläggandet gör domstolen emellertid endast en intermistisk prövning och delgivningen av föreläggandet utgör det första tillfället för tilltalade personer att informeras om anklagelsen mot dem. Delgivning av ett strafföreläggande ska således enligt artikel 6 i direktiv 2012/13 anses vara ett sätt att informera tilltalade om anklagelsen mot dem. Delgivningen måste följaktligen uppfylla de krav som föreskrivs i denna artikel.

   (se punkterna 59–61)

5.  Artiklarna 2, 3.1 c samt 6.1 och 6.3 i direktiv 2012/13, om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden, ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken den tilltalade i ett straffrättsligt förfarande, om denne saknar hemvist i den medlemsstaten, måste utse ett delgivningsombud för delgivning av ett strafföreläggande som denne är föremål för. Detta gäller dock under förutsättning att den tilltalade faktiskt har hela den föreskrivna fristen till sitt förfogande för att bestrida detta föreläggande.

   Både med hänsyn till syftet att den tilltalade ska beredas möjlighet att förbereda sitt försvar och till behovet av att förhindra all diskriminering mellan tilltalade personer med hemvist som omfattas av den aktuella nationella lagens tillämpningsområde och personer vars hemvist inte omfattas av detta tillämpningsområde, vilka är de enda som måste utse ett delgivningsombud för delgivning av domstolsbeslut, krävs det nämligen att den tilltalade har hela fristen till sitt förfogande, det vill säga att fristen inte får förkortas med den tid som delgivningsombudet behöver för att översända strafföreläggandet till den tilltalade.

   (se punkterna 65–68 samt punkt 2 i domslutet)