Mål C‑392/13

Andrés Rabal Cañas

mot

Nexea Gestión Documental SA

och

Fondo de Garantía Salarial

(begäran om förhandsavgörande, från Juzgado de lo Social no 33 de Barcelona)

”Begäran om förhandsavgörande — Socialpolitik — Kollektiva uppsägningar — Direktiv 98/59/EG — Begreppet arbetsplats — Metoder för att beräkna antalet uppsagda arbetstagare”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 13 maj 2015

1. Domstolsförfarande — Generaladvokatens förslag till avgörande — Möjlighet för parterna eller den hänskjutande domstolen att inkomma med yttranden över detta förslag till avgörande — Föreligger inte — Möjlighet att begära klarlägganden från den hänskjutande domstolen — Rätt som endast domstolen har

   (Europeiska unionens domstols rättegångsregler, artikel 101)

2. Begäran om förhandsavgörande — Domstolens behörighet — Gränser — Frågor som uppenbarligen saknar relevans, hypotetiska frågor som ställts i ett sammanhang som inte medger ett användbart svar och frågor som saknar samband med saken i det nationella målet — Föreligger inte — Upptagande till sakprövning

   (Artikel 267 FEUF)

3. Socialpolitik — Tillnärmning av lagstiftning — Kollektiva uppsägningar — Direktiv 98/59 — Tillämpningsområde — Begreppet arbetsplats

   (Rådets direktiv 98/59, artikel 1.1 första stycket a)

4. Socialpolitik — Tillnärmning av lagstiftning — Kollektiva uppsägningar — Direktiv 98/59 — Tillämpningsområde — Begreppet kollektiva uppsägningar — Metoder för att beräkna antalet uppsagda arbetstagare — Nationell lagstiftning i vilken företaget används som enda referensenhet istället för arbetsplatsen, vilket innebär att förfarandet för information och överläggning med arbetstagarna inte tillämpas för uppsägningar som skulle ha ansetts utgöra kollektiva uppsägningar — Otillåtet

   (Rådets direktiv 98/59, artiklarna 1.1 första stycket a och 2–4)

5. Socialpolitik — Tillnärmning av lagstiftning — Kollektiva uppsägningar — Direktiv 98/59 — Tillämpningsområde — Begreppet kollektiva uppsägningar — Individuella upphöranden av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter när den avtalade tiden har löpt ut eller det avtalade arbetet har avslutats — Omfattas inte

   (Rådets direktiv 98/59, artiklarna 1.1 första stycket och 2–4)

6. Socialpolitik — Tillnärmning av lagstiftning — Kollektiva uppsägningar — Direktiv 98/59 — Tillämpningsområde — Begreppet kollektiva uppsägningar — Kollektiva uppsägningar som uppkommer på grund av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter — Krav att skälet för de kollektiva uppsägningarna hänför sig till samma kollektiva anställning avseende samma tidsperiod eller samma arbetsuppgifter — Föreligger inte

   (Rådets direktiv 98/59, artiklarna 1.1 första stycket a och 2 a)

1.  Varken i domstolens stadga eller i domstolens rättegångsregler föreskrivs någon möjlighet för parterna eller den hänskjutande domstolen att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande. Vidare är det enligt artikel 101 i rättegångsreglerna endast domstolen som kan begära klarlägganden från den hänskjutande domstolen.

   (se punkt 32)

2.  Se domen.

   (se punkterna 36‐38)

3.  Se domen.

   (se punkterna 42‐51)

4.  Artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning i vilken företaget införs som enda referensenhet istället för arbetsplatsen, när tillämpningen av detta kriterium förhindrar det förfarande för information och överläggning som föreskrivs i artiklarna 2–4 i direktivet medan en tillämpning av arbetsplatsen som referensenhet hade inneburit att de aktuella uppsägningarna skulle ha ansetts utgöra ”kollektiva uppsägningar” mot bakgrund av definitionen i artikel 1.1 första stycket a i direktivet.

   Att byta ut begreppet arbetsplats mot begreppet företag kan endast anses gynna arbetstagarna om detta är en utökning av skyddet och inte innebär att skyddet för arbetstagarna bortfaller eller minskar i de fall det antal uppsägningar som krävs enligt artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 för att en kollektiv uppsägning ska anses föreligga är uppnått om begreppet arbetsplats tillämpas. Nationella bestämmelser kan således endast anses vara förenliga med artikel 1.1 första stycket a i) i direktiv 98/59 om det i dessa bestämmelser föreskrivs att de skyldigheter avseende information och överläggning som följer av artiklarna 2–4 i direktivet ska tillämpas vid uppsägning av minst 10 arbetstagare som arbetar på arbetsplatser med normalt fler än 20 och färre än 100 arbetstagare. Denna skyldighet är oberoende av ytterligare skyldigheter, som följer av nationell rätt, för företag som normalt har minst 100 arbetstagare.

   (se punkterna 52–54 och 57 samt punkt 1 i domslutet)

5.  Artikel 1.1 i direktiv 98/59 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar ska tolkas så, att individuella upphöranden av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter inte ska beaktas vid fastställandet av huruvida det föreligger kollektiva uppsägningar i den mening som avses i denna bestämmelse i de fall avtalen upphör när den avtalade tiden har löpt ut eller det avtalade arbetet har avslutats.

   Av direktivets ordalydelse och systematik framgår klart att individuella upphöranden av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter är undantagna från direktivets tillämpningsområde. Sådana avtal upphör inte på arbetsgivarens initiativ. Istället upphör de att gälla – på grund av villkor i avtalet eller på grund av tillämplig lagstiftning – när den avtalade tiden har löpt ut eller det avtalade arbetet har avslutats. Det vore därför meningslöst att följa det förfarande som föreskrivs i artiklarna 2–4 i direktiv 98/59. I synnerhet kan syftet att undvika uppsägningar, eller minska deras antal, och att lindra konsekvenserna av dem inte på något sätt uppnås vad gäller uppsägningar som uppkommer till följd av att dessa avtal upphör att gälla.

   (se punkterna 62, 63 och 67 samt punkt 2 i domslutet)

6.  Artikel 1.2 a i direktiv 98/59 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar ska tolkas så, att det för att fastställa att det föreligger kollektiva uppsägningar som uppkommer på grund av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter inte krävs att skälet för de kollektiva uppsägningarna hänför sig till samma kollektiva anställning avseende samma tidsperiod eller samma arbetsuppgifter.

   Definitionen av begreppet kollektiva uppsägningar i inledningen av artikel 1 i direktiv 98/59 gäller nämligen för tillämpningen av direktivet som helhet, och detta inbegriper tillämpning av artikel 1.2 a i direktivet. Den tolkning av denna bestämmelse som begärs skulle således även kunna begränsa tillämpningsområdet för direktiv 98/59. I artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 har emellertid lagstiftaren endast använt ett enda kvalitativt kriterium, nämligen att skälen till uppsägningen ”inte är hänförliga till berörda arbetstagare personligen”. Lagstiftaren har inte ställt upp några andra krav vad gäller vare sig anställningsförhållandets uppkomst eller upphörande. Att begränsa tillämpningsområdet för detta direktiv genom sådana krav skulle kunna undergräva direktivets syfte, vilket enligt skäl 2 i direktivet är att ge arbetstagare skydd vid kollektiva uppsägningar.

   (se punkterna 69, 70 och 72 samt punkt 3 i domslutet)

Mål C‑392/13

Andrés Rabal Cañas

mot

Nexea Gestión Documental SA

och

Fondo de Garantía Salarial

(begäran om förhandsavgörande, från Juzgado de lo Social no 33 de Barcelona)

”Begäran om förhandsavgörande — Socialpolitik — Kollektiva uppsägningar — Direktiv 98/59/EG — Begreppet arbetsplats — Metoder för att beräkna antalet uppsagda arbetstagare”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 13 maj 2015

1. Domstolsförfarande – Generaladvokatens förslag till avgörande – Möjlighet för parterna eller den hänskjutande domstolen att inkomma med yttranden över detta förslag till avgörande – Föreligger inte – Möjlighet att begära klarlägganden från den hänskjutande domstolen – Rätt som endast domstolen har

   (Europeiska unionens domstols rättegångsregler, artikel 101)

2. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Frågor som uppenbarligen saknar relevans, hypotetiska frågor som ställts i ett sammanhang som inte medger ett användbart svar och frågor som saknar samband med saken i det nationella målet – Föreligger inte – Upptagande till sakprövning

   (Artikel 267 FEUF)

3. Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Kollektiva uppsägningar – Direktiv 98/59 – Tillämpningsområde – Begreppet arbetsplats

   (Rådets direktiv 98/59, artikel 1.1 första stycket a)

4. Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Kollektiva uppsägningar – Direktiv 98/59 – Tillämpningsområde – Begreppet kollektiva uppsägningar – Metoder för att beräkna antalet uppsagda arbetstagare – Nationell lagstiftning i vilken företaget används som enda referensenhet istället för arbetsplatsen, vilket innebär att förfarandet för information och överläggning med arbetstagarna inte tillämpas för uppsägningar som skulle ha ansetts utgöra kollektiva uppsägningar – Otillåtet

   (Rådets direktiv 98/59, artiklarna 1.1 första stycket a och 2–4)

5. Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Kollektiva uppsägningar – Direktiv 98/59 – Tillämpningsområde – Begreppet kollektiva uppsägningar – Individuella upphöranden av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter när den avtalade tiden har löpt ut eller det avtalade arbetet har avslutats – Omfattas inte

   (Rådets direktiv 98/59, artiklarna 1.1 första stycket och 2–4)

6. Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Kollektiva uppsägningar – Direktiv 98/59 – Tillämpningsområde – Begreppet kollektiva uppsägningar – Kollektiva uppsägningar som uppkommer på grund av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter – Krav att skälet för de kollektiva uppsägningarna hänför sig till samma kollektiva anställning avseende samma tidsperiod eller samma arbetsuppgifter – Föreligger inte

   (Rådets direktiv 98/59, artiklarna 1.1 första stycket a och 2 a)

1.  Varken i domstolens stadga eller i domstolens rättegångsregler föreskrivs någon möjlighet för parterna eller den hänskjutande domstolen att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande. Vidare är det enligt artikel 101 i rättegångsreglerna endast domstolen som kan begära klarlägganden från den hänskjutande domstolen.

   (se punkt 32)

2.  Se domen.

   (se punkterna 36‐38)

3.  Se domen.

   (se punkterna 42‐51)

4.  Artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning i vilken företaget införs som enda referensenhet istället för arbetsplatsen, när tillämpningen av detta kriterium förhindrar det förfarande för information och överläggning som föreskrivs i artiklarna 2–4 i direktivet medan en tillämpning av arbetsplatsen som referensenhet hade inneburit att de aktuella uppsägningarna skulle ha ansetts utgöra ”kollektiva uppsägningar” mot bakgrund av definitionen i artikel 1.1 första stycket a i direktivet.

   Att byta ut begreppet arbetsplats mot begreppet företag kan endast anses gynna arbetstagarna om detta är en utökning av skyddet och inte innebär att skyddet för arbetstagarna bortfaller eller minskar i de fall det antal uppsägningar som krävs enligt artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 för att en kollektiv uppsägning ska anses föreligga är uppnått om begreppet arbetsplats tillämpas. Nationella bestämmelser kan således endast anses vara förenliga med artikel 1.1 första stycket a i) i direktiv 98/59 om det i dessa bestämmelser föreskrivs att de skyldigheter avseende information och överläggning som följer av artiklarna 2–4 i direktivet ska tillämpas vid uppsägning av minst 10 arbetstagare som arbetar på arbetsplatser med normalt fler än 20 och färre än 100 arbetstagare. Denna skyldighet är oberoende av ytterligare skyldigheter, som följer av nationell rätt, för företag som normalt har minst 100 arbetstagare.

   (se punkterna 52–54 och 57 samt punkt 1 i domslutet)

5.  Artikel 1.1 i direktiv 98/59 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar ska tolkas så, att individuella upphöranden av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter inte ska beaktas vid fastställandet av huruvida det föreligger kollektiva uppsägningar i den mening som avses i denna bestämmelse i de fall avtalen upphör när den avtalade tiden har löpt ut eller det avtalade arbetet har avslutats.

   Av direktivets ordalydelse och systematik framgår klart att individuella upphöranden av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter är undantagna från direktivets tillämpningsområde. Sådana avtal upphör inte på arbetsgivarens initiativ. Istället upphör de att gälla – på grund av villkor i avtalet eller på grund av tillämplig lagstiftning – när den avtalade tiden har löpt ut eller det avtalade arbetet har avslutats. Det vore därför meningslöst att följa det förfarande som föreskrivs i artiklarna 2–4 i direktiv 98/59. I synnerhet kan syftet att undvika uppsägningar, eller minska deras antal, och att lindra konsekvenserna av dem inte på något sätt uppnås vad gäller uppsägningar som uppkommer till följd av att dessa avtal upphör att gälla.

   (se punkterna 62, 63 och 67 samt punkt 2 i domslutet)

6.  Artikel 1.2 a i direktiv 98/59 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar ska tolkas så, att det för att fastställa att det föreligger kollektiva uppsägningar som uppkommer på grund av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter inte krävs att skälet för de kollektiva uppsägningarna hänför sig till samma kollektiva anställning avseende samma tidsperiod eller samma arbetsuppgifter.

   Definitionen av begreppet kollektiva uppsägningar i inledningen av artikel 1 i direktiv 98/59 gäller nämligen för tillämpningen av direktivet som helhet, och detta inbegriper tillämpning av artikel 1.2 a i direktivet. Den tolkning av denna bestämmelse som begärs skulle således även kunna begränsa tillämpningsområdet för direktiv 98/59. I artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 har emellertid lagstiftaren endast använt ett enda kvalitativt kriterium, nämligen att skälen till uppsägningen ”inte är hänförliga till berörda arbetstagare personligen”. Lagstiftaren har inte ställt upp några andra krav vad gäller vare sig anställningsförhållandets uppkomst eller upphörande. Att begränsa tillämpningsområdet för detta direktiv genom sådana krav skulle kunna undergräva direktivets syfte, vilket enligt skäl 2 i direktivet är att ge arbetstagare skydd vid kollektiva uppsägningar.

   (se punkterna 69, 70 och 72 samt punkt 3 i domslutet)