Mål C‑315/13

Edgard Jan De Clercq m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank van eerste aanleg te Mechelen)

”Begäran om förhandsavgörande — Frihet att tillhandahålla tjänster — Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF — Direktiv 96/71/EG — Artikel 3.1 och 3.10 — Direktiv 2006/123/EG — Artikel 19 — Nationell lagstiftning enligt vilken den person hos vilken utstationerade arbetstagare eller praktikanter utför verksamhet är skyldig att anmäla dem som inte kan uppvisa mottagningsbeviset för den anmälan som borde ha gjorts till värdmedlemsstaten av deras arbetsgivare som är etablerad i en annan medlemsstat — Straffrättslig påföljd”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 3 december 2014

1. Frihet att tillhandahålla tjänster — Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster — Direktiv 96/71 — Tillämpningsområde — Kontrollåtgärder som vidtas för att säkerställa att minimiskyddsregler rörande arbetsvillkor tillämpas på utstationerade arbetstagare — Omfattas inte

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71, artikel 3.1 och 3.10)

2. Frihet att tillhandahålla tjänster — Restriktioner — Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster — Skyldighet för de arbetsgivare som har för avsikt att utstationera arbetstagare i en annan medlemsstat att först anmäla denna avsikt — Underlåtenhet att iaktta denna skyldighet — Nationell lagstiftning som ålägger den som mottar de tjänster som utförs av arbetstagare som utstationerats av en tjänsteleverantör i en annan medlemsstat att anmäla identifikationsuppgifter för dessa arbetstagare — Restriktion — Motivering — Arbetstagarskydd — Kampen mot socialförsäkringsbedrägeri — Proportionalitet — Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om så är fallet

   (Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF)

1.  Artikel 3.1 och 3.10 i direktiv 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster syftar till att säkerställa att värdmedlemsstatens regler om minimiskydd tillämpas på de utstationerade arbetstagarna såvitt gäller arbets- och anställningsvillkor på de områden som nämns i punkt 1 samt i förekommande fall på de områden som medlemsstaterna har fastställt med stöd av punkt 10, under den tid som de tillfälligt utför arbete i värdmedlemsstaten. Sådana kontrollbestämmelser omfattas inte av tillämpningsområdet för direktiv 96/71 och har inte heller harmoniserats på unionsnivå. Således kan medlemsstaterna fritt bestämma innehållet i dessa föreskrifter, under iakttagande av fördraget och de allmänna principerna i unionsrätten

   (se punkterna 45 och 47)

2.  Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en sådan lagstiftning i en medlemsstat som den i det nu aktuella fallet, enligt vilken mottagaren av tjänster som utförs av arbetstagare som har utstationerats av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat är skyldig att, innan dessa arbetstagare påbörjar sin anställning, till behöriga myndigheter anmäla identitetsuppgifterna för dessa personer när de inte kan uppvisa bevis för den anmälan som deras arbetsgivare borde ha gjort till behöriga myndigheter i denna värdmedlemsstat innan tjänsterna började tillhandahållas, om en sådan lagstiftning kan motiveras av ett tvingande skäl av allmänintresse, såsom skyddet för arbetstagare eller kampen mot socialförsäkringsbedrägeri, och förutsatt att den är ägnad att säkerställa att det eller de legitima mål som eftersträvas uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.

   En sådan nationell lagstiftning kan, eftersom den innebär en kontroll av den anmälningsskyldighet som åvilar arbetsgivaren till arbetstagare som utstationeras under viss tid, betraktas som en konsekvens av denna skyldighet och anses vara nödvändig för att uppnå de mål som eftersträvas med det gränsöverskridande informationssystemet för sociala myndigheters migrationsforskning (Limosasystemet).

   (se punkterna 72 och 75 samt domslutet)