Choose the experimental features you want to try

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62013CJ0395

    kommissionen mot Belgien

    Mål C‑395/13

    Europeiska kommissionen

    mot

    Konungariket Belgien

    ”Fördragsbrott — Avloppsvatten från tätbebyggelse — Direktiv 91/271/EEG — Artiklarna 3 och 4 — Krav på uppsamling — Krav på rening”

    Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 6 november 2014

    1. Miljö — Rening av avloppsvatten från tätbebyggelse — Direktiv 91/271 — Medlemsstaternas genomförande — Skyldighet att nå ett visst resultat — Åsidosättande av denna skyldighet — Fördragsbrott — Motivering utifrån den interna rättsordningen — Otillåtet

      (Artikel 253 FEUF; rådets direktiv 91/271, artiklarna 3 och 4)

    2. Talan om fördragsbrott — Kommissionens rätt att inleda ett förfarande — Bedömning av huruvida det är lämpligt att väcka talan — Skönsmässig bedömning

      (Artikel 258 FEUF)

    3. Talan om fördragsbrott — Domstolens prövning av huruvida talan är välgrundad — Situation som ska beaktas — Situationen vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet

      (Artikel 258 FEUF)

    4. Miljö — Rening av avloppsvatten från tätbebyggelse — Direktiv 91/271 — Medlemsstat som inte upprättat ett system av ledningar för uppsamling och transport av avloppsvatten från tätorter med mellan 2000 och 15 000 personekvivalenter — Fördragsbrott

      (Artikel 258 FEUF; rådets direktiv 91/271, artiklarna 2–4)

    1.  Se domen.

      (se punkterna 31 och 51)

    2.  Se domen.

      (se punkt 32)

    3.  Se domen.

      (se punkt 39)

    4.  En medlemsstat som inte säkerställer uppsamling och rening av avloppsvatten från tätorter med mellan 2000 och 15 000 personekvivalenter underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 3 och 4 i rådets direktiv 91/271 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse.

      Medlemsstaternas skyldigheter enligt artiklarna 3 och 4 i direktivet, som det är fråga om här, hänför sig konkret till tätorter, såsom de definieras i artikel 2 i direktivet, och varierar beroende på storleken på dessa. Huruvida kraven i direktivet har åsidosatts måste alltså bedömas för varje tätort för sig.

      (se punkterna 38 och 52 samt domslutet)

    Top