Mål C‑437/13

Unitrading Ltd

mot

Staatssecretaris van Financiën

(begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad der Nederlanden)

”Begäran om förhandsavgörande — Tullkodex för gemenskapen — Återbetalning av importtull — Varors ursprung — Bevismedel — Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna — Artikel 47 — Rätten till försvar — Rätt till ett effektivt domstolsskydd — Medlemsstaternas processuella autonomi”

Sammanfattning – Domstolens dom (sjätte avdelningen) av den 23 oktober 2014

Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Återbetalning av importtull – Bevis på de importerade varornas ursprung som grundar sig på resultaten av analyser som utförts av tredje man som vägrar att lämna närmare upplysningar – Underlåtenhet att kontrollera slutsatserna av tullmyndigheterna – Tillåtlighet – Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om så är fallet – Villkor

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för att tullmyndigheterna, med stöd av nationell processrätt, grundar sin bevisvärdering avseende importerade varors ursprung på resultaten av analyser som utförts av tredje man, och denne vägrar att lämna närmare upplysningar om dessa analyser, varken till tullmyndigheterna eller till tulldeklaranten, vilket gör det svårare eller omöjligt att kontrollera tillförlitligheten av de slutsatser som dragits eller att vederlägga dem, förutsatt att principerna om effektivitet och likvärdighet har iakttagits.

I den mån den berörda personen har möjlighet att ifrågasätta relevansen av ett bevismedel som inte helt har kunnat kontrolleras av samtliga parter i förfarandet eller av den domstol vid vilken talan väckts, bland annat genom att göra gällande att detta bevismedel endast utgör ett indirekt bevis för de påstådda omständigheterna och genom att lägga fram annan bevisning till stöd för sina olika påståenden, kan i princip denna persons rätt till ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i stadgan inte anses ha åsidosatts. I artikel 245 i tullkodexen föreskrivs att de närmare bestämmelserna om överklagade i artikel 243 i kodexen ska fastställas av medlemsstaterna. Det ankommer således på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning fastställa de processrättsliga regler som gäller för dessa överklaganden, förutsatt att dessa inte är mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen). Om den nationella domstolen finner att det blir omöjligt eller orimligt svårt för tullgäldenären att fullgöra sin bevisbörda rörande de deklarerade varornas ursprung, eftersom det ankommer på vederbörande att vederlägga relevansen av ett bevismedel som indirekt har åberopats av tullmyndigheterna, till exempel på grund av att bevisningen avser uppgifter som gäldenären inte kan förfoga över, är den nationella domstolen enligt effektivitetsprincipen skyldig att använda sig av samtliga processledningsåtgärder som står till dess förfogande enligt nationell rätt, bland vilka förekommer möjligheten att förordna om nödvändiga åtgärder för bevisupptagning. Såtillvida som den nationella domstolen, efter att ha utnyttjat samtliga de processledningsåtgärder som står till dess förfogande enligt nationell rätt, kommer fram till att de berörda varorna har ett annat ursprung än det som har deklarerats och att det således är motiverat att påföra deklaranten tilläggstullar eller rentav böter, utgör emellertid inte artikel 47 i stadgan hinder för att nämnda domstol meddelar ett sådant avgörande.

Om tullmyndigheterna inte kan lämna närmare upplysningar om de berörda analyserna, gäller att det är enligt nationell processrätt som den nationella domstolen ska bedöma huruvida tullmyndigheterna ska bifalla en begäran från den berörda personen att, på egen bekostnad, låta utföra analyser av den berörda varan i det land som deklarerats som ursprungsland samt huruvida det har betydelse att underprover från varuproven har bevarats under en viss tid och att den berörda personen hade kunnat få tillgång till dessa för att låta ett annat laboratorium undersöka dem och – om svaret på dessa frågor är jakande – huruvida tullmyndigheterna är skyldiga att upplysa den berörda personen om detta och om att denne kan begära ut dessa för att utföra en sådan undersökning.

(se punkterna 26–30 och 35 samt punkterna 1 och 2 i domslutet)

Mål C‑437/13

Unitrading Ltd

mot

Staatssecretaris van Financiën

(begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad der Nederlanden)

”Begäran om förhandsavgörande — Tullkodex för gemenskapen — Återbetalning av importtull — Varors ursprung — Bevismedel — Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna — Artikel 47 — Rätten till försvar — Rätt till ett effektivt domstolsskydd — Medlemsstaternas processuella autonomi”

Sammanfattning – Domstolens dom (sjätte avdelningen) av den 23 oktober 2014

Unionsrätt — Principer — Rätt till ett effektivt domstolsskydd — Återbetalning av importtull — Bevis på de importerade varornas ursprung som grundar sig på resultaten av analyser som utförts av tredje man som vägrar att lämna närmare upplysningar — Underlåtenhet att kontrollera slutsatserna av tullmyndigheterna — Tillåtlighet — Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om så är fallet — Villkor

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för att tullmyndigheterna, med stöd av nationell processrätt, grundar sin bevisvärdering avseende importerade varors ursprung på resultaten av analyser som utförts av tredje man, och denne vägrar att lämna närmare upplysningar om dessa analyser, varken till tullmyndigheterna eller till tulldeklaranten, vilket gör det svårare eller omöjligt att kontrollera tillförlitligheten av de slutsatser som dragits eller att vederlägga dem, förutsatt att principerna om effektivitet och likvärdighet har iakttagits.

I den mån den berörda personen har möjlighet att ifrågasätta relevansen av ett bevismedel som inte helt har kunnat kontrolleras av samtliga parter i förfarandet eller av den domstol vid vilken talan väckts, bland annat genom att göra gällande att detta bevismedel endast utgör ett indirekt bevis för de påstådda omständigheterna och genom att lägga fram annan bevisning till stöd för sina olika påståenden, kan i princip denna persons rätt till ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i stadgan inte anses ha åsidosatts. I artikel 245 i tullkodexen föreskrivs att de närmare bestämmelserna om överklagade i artikel 243 i kodexen ska fastställas av medlemsstaterna. Det ankommer således på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning fastställa de processrättsliga regler som gäller för dessa överklaganden, förutsatt att dessa inte är mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen). Om den nationella domstolen finner att det blir omöjligt eller orimligt svårt för tullgäldenären att fullgöra sin bevisbörda rörande de deklarerade varornas ursprung, eftersom det ankommer på vederbörande att vederlägga relevansen av ett bevismedel som indirekt har åberopats av tullmyndigheterna, till exempel på grund av att bevisningen avser uppgifter som gäldenären inte kan förfoga över, är den nationella domstolen enligt effektivitetsprincipen skyldig att använda sig av samtliga processledningsåtgärder som står till dess förfogande enligt nationell rätt, bland vilka förekommer möjligheten att förordna om nödvändiga åtgärder för bevisupptagning. Såtillvida som den nationella domstolen, efter att ha utnyttjat samtliga de processledningsåtgärder som står till dess förfogande enligt nationell rätt, kommer fram till att de berörda varorna har ett annat ursprung än det som har deklarerats och att det således är motiverat att påföra deklaranten tilläggstullar eller rentav böter, utgör emellertid inte artikel 47 i stadgan hinder för att nämnda domstol meddelar ett sådant avgörande.

Om tullmyndigheterna inte kan lämna närmare upplysningar om de berörda analyserna, gäller att det är enligt nationell processrätt som den nationella domstolen ska bedöma huruvida tullmyndigheterna ska bifalla en begäran från den berörda personen att, på egen bekostnad, låta utföra analyser av den berörda varan i det land som deklarerats som ursprungsland samt huruvida det har betydelse att underprover från varuproven har bevarats under en viss tid och att den berörda personen hade kunnat få tillgång till dessa för att låta ett annat laboratorium undersöka dem och – om svaret på dessa frågor är jakande – huruvida tullmyndigheterna är skyldiga att upplysa den berörda personen om detta och om att denne kan begära ut dessa för att utföra en sådan undersökning.

(se punkterna 26–30 och 35 samt punkterna 1 och 2 i domslutet)