Mål C‑60/12

Marián Baláž

(begäran om förhandsavgörande från Vrchní soud v Praze)

”Polissamarbete och straffrättsligt samarbete — Rambeslut 2005/214/RIF — Tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff — ’Domstol med särskild behörighet i brottmål’ — ’Unabhängiger Verwaltungssenat’ i österrikisk rätt — Arten och omfattningen av den prövning som utförs av domstolen i den verkställande medlemsstaten”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 14 november 2013

1. Straffrättsligt samarbete – Rambeslut angående tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff – Principen om ömsesidigt erkännande – Räckvidd – Vägransgrunder – Restriktiv tolkning

   (Rådets rambeslut 2005/214, i dess ändrade lydelse enligt rambeslut 2009/299, artiklarna 6, 7.1, 7.2 och 20.3)

2. Straffrättsligt samarbete – Rambeslut angående tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff – Domstol med särskild behörighet i brottmål – Begrepp – Självständig tolkning – Domstol som tillämpar ett förfarande som uppvisar de viktigaste kännetecknen för ett straffrättsligt förfarande

   (Artikel 267 FEUF; Rådets rambeslut 2005/214, i dess ändrade lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 1 a iii)

3. Straffrättsligt samarbete – Rambeslut angående tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff – Beslut som fattats av en annan myndighet än en domstol i den utfärdande staten – Möjlighet för personen i fråga att få fallet prövat inför en domstol – Räckvidd – Tillgång till en domstol med obegränsad behörighet att pröva ärendet – Föregående omprövning hos förvaltningsmyndighet – Saknar betydelse

   (Rådets rambeslut 2005/214, i dess ändrade lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 1 a iii)

1.  Principen om ömsesidigt erkännande, som ligger till grund för systematiken i rambeslut 2005/214 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299 innebär enligt artikel 6 i rambeslut 2005/214 att medlemsstaterna i princip är skyldiga att erkänna ett beslut om bötesstraff som har översänts i enlighet med artikel 4 i detta rambeslut, utan krav på ytterligare formaliteter, och att skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det. Skälen för att vägra erkännande eller verkställighet ska därför tolkas restriktivt. Denna tolkning gör sig än mer gällande eftersom principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, som är en hörnsten i det rättsliga samarbetet inom unionen, är förenad med ändamålsenliga garantier.

   (se punkterna 29 och 30)

2.  Begreppet ”domstol med särskild behörighet i brottmål” i artikel 1 a iii) i rådets rambeslut 2005/214 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, är ett självständigt unionsrättsligt begrepp och ska tolkas så, att det omfattar varje domstol som tillämpar ett förfarande som uppvisar de viktigaste kännetecknen för ett straffrättsligt förfarande. Unabhängiger Verwaltungssenat in den Ländern (Österrike) uppfyller dessa kriterier och ska således anses omfattas av detta begrepp.

   Tolkningen av begreppet ”domstol” i artikel 1 a iii) i rambeslutet ska ske med utgångspunkt i de av EU-domstolen fastslagna kriterierna för att bedöma huruvida ett organ utgör en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF. Domstolen beaktar ett antal omständigheter, såsom huruvida organet är upprättat enligt lag, organet är av stadigvarande karaktär, dess jurisdiktion är av tvingande art, förfarandet är kontradiktoriskt, organet tillämpar rättsregler och huruvida det har en oberoende ställning.

   För att säkerställa rambeslutets ändamålsenliga verkan bör begreppet ”med särskild behörighet i brottmål” tolkas på ett sådant sätt att medlemsstaternas kvalificering av överträdelser inte blir avgörande. Detta kräver att den behöriga domstolen i den mening som avses i artikel 1 a iii) i rambeslutet tillämpar ett förfarande som uppvisar de viktigaste kännetecknen för ett straffrättsligt förfarande. Det krävs emellertid inte att denna domstol enbart har straffrättslig behörighet. Ett sådant förfarande med straffrättslig karaktär ska iaktta tillämpliga straffprocessuella skyddsregler, bland annat principen nulla poena sine lege, principen om att endast den kan straffas som är tillräknelig och straffmyndig, och principen om att straffet ska stå i proportion till ansvarsgraden hos gärningsmannen och till omständigheterna.

   (se punkterna 32, 33, 35, 36, 39, 40 och 42, samt punkt 1 i domslutet)

3.  Artikel 1 a iii) i rambeslut 2005/214 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att en person ska anses ha haft möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål när vederbörande inte kunde överklaga direkt till domstol, utan först var tvungen att begära omprövning hos förvaltningsmyndighet. En sådan domstol ska ha obegränsad behörighet att pröva ärendet vad gäller såväl rättsfrågor som faktiska omständigheter.

   Rambeslutet 2005/214 är även tillämpligt på bötesstraff som utdömts av förvaltningsmyndigheter. Beroende på särdragen i medlemsstaternas domstolssystem kan det således krävas att möjligheterna till omprövning hos förvaltningsmyndighet först har uttömts. Rätten att få saken prövad av en domstol med särskild behörighet i brottmål, i den mening som avses i rambeslutet, får dock inte underkastas villkor som gör detta omöjligt eller orimligt svårt. Det saknar härvidlag betydelse för tillämpningen av artikel 1 a iii) i rambeslutet att den berörda personen inte har överklagat och att det aktuella bötesstraffet därmed har vunnit laga kraft. Enligt denna bestämmelse är det nämligen tillräckligt att vederbörande ”har haft möjlighet” att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål.

   (se punkterna 46, 48 och 49 samt punkt 2 i domslutet)

Mål C‑60/12

Marián Baláž

(begäran om förhandsavgörande från Vrchní soud v Praze)

”Polissamarbete och straffrättsligt samarbete — Rambeslut 2005/214/RIF — Tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff — ’Domstol med särskild behörighet i brottmål’ — ’Unabhängiger Verwaltungssenat’ i österrikisk rätt — Arten och omfattningen av den prövning som utförs av domstolen i den verkställande medlemsstaten”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 14 november 2013

1. Straffrättsligt samarbete — Rambeslut angående tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff — Principen om ömsesidigt erkännande — Räckvidd — Vägransgrunder — Restriktiv tolkning

   (Rådets rambeslut 2005/214, i dess ändrade lydelse enligt rambeslut 2009/299, artiklarna 6, 7.1, 7.2 och 20.3)

2. Straffrättsligt samarbete — Rambeslut angående tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff — Domstol med särskild behörighet i brottmål — Begrepp — Självständig tolkning — Domstol som tillämpar ett förfarande som uppvisar de viktigaste kännetecknen för ett straffrättsligt förfarande

   (Artikel 267 FEUF; Rådets rambeslut 2005/214, i dess ändrade lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 1 a iii)

3. Straffrättsligt samarbete — Rambeslut angående tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff — Beslut som fattats av en annan myndighet än en domstol i den utfärdande staten — Möjlighet för personen i fråga att få fallet prövat inför en domstol — Räckvidd — Tillgång till en domstol med obegränsad behörighet att pröva ärendet — Föregående omprövning hos förvaltningsmyndighet — Saknar betydelse

   (Rådets rambeslut 2005/214, i dess ändrade lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 1 a iii)

1.  Principen om ömsesidigt erkännande, som ligger till grund för systematiken i rambeslut 2005/214 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299 innebär enligt artikel 6 i rambeslut 2005/214 att medlemsstaterna i princip är skyldiga att erkänna ett beslut om bötesstraff som har översänts i enlighet med artikel 4 i detta rambeslut, utan krav på ytterligare formaliteter, och att skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det. Skälen för att vägra erkännande eller verkställighet ska därför tolkas restriktivt. Denna tolkning gör sig än mer gällande eftersom principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, som är en hörnsten i det rättsliga samarbetet inom unionen, är förenad med ändamålsenliga garantier.

   (se punkterna 29 och 30)

2.  Begreppet ”domstol med särskild behörighet i brottmål” i artikel 1 a iii) i rådets rambeslut 2005/214 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, är ett självständigt unionsrättsligt begrepp och ska tolkas så, att det omfattar varje domstol som tillämpar ett förfarande som uppvisar de viktigaste kännetecknen för ett straffrättsligt förfarande. Unabhängiger Verwaltungssenat in den Ländern (Österrike) uppfyller dessa kriterier och ska således anses omfattas av detta begrepp.

   Tolkningen av begreppet ”domstol” i artikel 1 a iii) i rambeslutet ska ske med utgångspunkt i de av EU-domstolen fastslagna kriterierna för att bedöma huruvida ett organ utgör en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF. Domstolen beaktar ett antal omständigheter, såsom huruvida organet är upprättat enligt lag, organet är av stadigvarande karaktär, dess jurisdiktion är av tvingande art, förfarandet är kontradiktoriskt, organet tillämpar rättsregler och huruvida det har en oberoende ställning.

   För att säkerställa rambeslutets ändamålsenliga verkan bör begreppet ”med särskild behörighet i brottmål” tolkas på ett sådant sätt att medlemsstaternas kvalificering av överträdelser inte blir avgörande. Detta kräver att den behöriga domstolen i den mening som avses i artikel 1 a iii) i rambeslutet tillämpar ett förfarande som uppvisar de viktigaste kännetecknen för ett straffrättsligt förfarande. Det krävs emellertid inte att denna domstol enbart har straffrättslig behörighet. Ett sådant förfarande med straffrättslig karaktär ska iaktta tillämpliga straffprocessuella skyddsregler, bland annat principen nulla poena sine lege, principen om att endast den kan straffas som är tillräknelig och straffmyndig, och principen om att straffet ska stå i proportion till ansvarsgraden hos gärningsmannen och till omständigheterna.

   (se punkterna 32, 33, 35, 36, 39, 40 och 42, samt punkt 1 i domslutet)

3.  Artikel 1 a iii) i rambeslut 2005/214 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att en person ska anses ha haft möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål när vederbörande inte kunde överklaga direkt till domstol, utan först var tvungen att begära omprövning hos förvaltningsmyndighet. En sådan domstol ska ha obegränsad behörighet att pröva ärendet vad gäller såväl rättsfrågor som faktiska omständigheter.

   Rambeslutet 2005/214 är även tillämpligt på bötesstraff som utdömts av förvaltningsmyndigheter. Beroende på särdragen i medlemsstaternas domstolssystem kan det således krävas att möjligheterna till omprövning hos förvaltningsmyndighet först har uttömts. Rätten att få saken prövad av en domstol med särskild behörighet i brottmål, i den mening som avses i rambeslutet, får dock inte underkastas villkor som gör detta omöjligt eller orimligt svårt. Det saknar härvidlag betydelse för tillämpningen av artikel 1 a iii) i rambeslutet att den berörda personen inte har överklagat och att det aktuella bötesstraffet därmed har vunnit laga kraft. Enligt denna bestämmelse är det nämligen tillräckligt att vederbörande ”har haft möjlighet” att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål.

   (se punkterna 46, 48 och 49 samt punkt 2 i domslutet)