Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Direktiv 2004/38 – Förmånstagare – Tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare – Villkor – Unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, artiklarna 2.2 och 3.1; rådets direktiv 2003/86, artikel 3.3)

2. Unionsmedborgarskap – Bestämmelser i fördraget – Tillämpningsområde – Unionsmedborgare som aldrig har utövat sin rätt till fri rörlighet – Villkor för att omfattas – Tillämpning av åtgärder som medför att en person berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som ställningen som unionsmedborgare ger

(Artiklarna 20 FEUF och 21 FEUF)

3. Grundläggande rättigheter – Respekt för privatlivet och familjelivet – Beslut att neka tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare uppehållsrätt

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 7)

4. Unionsmedborgarskap – Bestämmelser i fördraget – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – En medlemsstats nekande av uppehållsrätt för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare

(Artiklarna 20 FEUF och 21 FEUF)

5. Internationella avtal – Associeringsavtalet EEG–Turkiet – Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Standstill-bestämmelsen i artikel 41.1 i tilläggsprotokollet – Räckvidd

(Tilläggsprotokollet till associeringsavtalet EEG–Turkiet, artikel 41.1)

Sammanfattning

1. Direktiv 2003/86 om rätt till familjeåterförening och direktiv 2004/38 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier är inte tillämpliga på tredjelandsmedborgare som ansöker om uppehållstillstånd för att förena sig med unionsmedborgare som är medlemmar av deras familj och som aldrig har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet utan alltid har uppehållit sig i den medlemsstat där de är medborgare.

För det första framgår det nämligen av artikel 3.3 i direktiv 2003/86 att direktivet inte är tillämpligt på en unionsmedborgares familjemedlemmar. För det andra ger direktiv 2004/38 inte alla tredjelandsmedborgare rätt att resa in och uppehålla sig i en medlemsstat, utan bara dem som är familjemedlemmar, i den mening som avses i artikel 2.2 i nämnda direktiv, till unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet genom att bosätta sig i en annan medlemsstat än den där de själva är medborgare.

(se punkterna 47, 56 och 58)

2. Situationen för en sådan unionsmedborgare som inte har utnyttjat rätten till fri rörlighet kan dock inte endast av denna anledning likställas med en rent inhemsk situation. Ställningen som unionsmedborgare är nämligen avsedd att vara den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare. Artikel 20 FEUF utgör hinder för nationella åtgärder som medför att unionsmedborgare berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som ställningen som unionsmedborgare ger dem.

Kriteriet att någon berövas möjligheten att åtnjuta kärnan i de rättigheter som ställningen som unionsmedborgare ger honom eller henne hänför sig till sådana situationer som kännetecknas av att unionsmedborgaren i praktiken blir tvungen att lämna inte bara den medlemsstat där han eller hon är medborgare utan hela unionen.

Vad beträffar uppehållsrätten för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare rör det sig således om ett mycket speciellt kriterium, eftersom det avser situationer i vilka en tredjelandsmedborgare, som är familjemedlem till en medborgare i en medlemsstat, trots att sekundärrätten avseende tredjelandsmedborgares uppehållsrätt inte är tillämplig, i undantagsfall inte får nekas uppehållsrätt, eftersom det skulle innebära att det unionsmedborgarskap som innehas av den ovannämnda medlemsstatsmedborgaren förlorar sin ändamålsenliga verkan. Att en medborgare i en medlemsstat kan finna det önskvärt – av ekonomiska skäl eller för fortsatt familjesammanhållning – att medlemmar av hans familj, som inte är medborgare i någon medlemsstat, kan bosätta sig tillsammans med honom eller henne i unionen, räcker inte i sig för att unionsmedborgaren ska anses tvungen att lämna unionen om en sådan rätt inte beviljas.

(se punkterna 61, 62, 64 och 66–68)

3. Om en nationell domstol, mot bakgrund av omständigheterna i målet, bedömer att det föreligger en situation, avseende tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare, som omfattas av unionsrätten, ska den pröva huruvida beslutet att neka dessa uppehållsrätt strider mot rätten till respekt för privatlivet och familjelivet i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Om den hänskjutande domstolen däremot bedömer att situationen inte omfattas av unionsrätten ska den göra en prövning med tillämpning av artikel 8.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Samtliga medlemsstater är anslutna till den ovannämnda konventionen, i vilken rätten till respekt för privatlivet och familjelivet stadfästs i artikel 8.

(se punkterna 72 och 73)

4. Unionsrätten, och framför allt bestämmelserna om unionsmedborgarskapet, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en medlemsstat nekar en tredjelandsmedborgare uppehållsrätt i den medlemsstaten när vederbörande avser att bo tillsammans med en familjemedlem, som är en unionsmedborgare som är bosatt i nämnda medlemsstat – där han eller hon också är medborgare – och som aldrig har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, förutsatt att ett sådant nekande inte medför att unionsmedborgaren berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som ställningen som unionsmedborgare ger, vilket det ankommer på den nationella domstolen att bedöma.

(se punkt 74 samt punkt 1 i domslutet)

5. Artikel 41.1 i tilläggsprotokollet till associeringsavtalet EEG–Turkiet ska tolkas så, att införandet av ny lagstiftning som är mer restriktiv än den föregående ska betraktas som en ”ny begränsning” i denna bestämmelses mening, när den ovannämnda föregående lagstiftningen utgjorde en uppmjukning av den äldre lagstiftning avseende villkoren för utövandet av turkiska medborgares etableringsfrihet som gällde vid den tidpunkten då tilläggsprotokollet trädde i kraft i den berörda medlemsstaten.

Standstill-skyldigheten omfattar nämligen alla nya hinder för utövandet av etableringsfriheten, friheten att tillhandahålla tjänster eller den fria rörligheten för arbetstagare genom att ett vid en viss tidpunkt existerande villkor försämras. Det är således viktigt att försäkra sig om att medlemsstaterna inte fjärmar sig från det eftersträvade syftet med standstill-bestämmelserna genom att upphäva bestämmelser som de har antagit till förmån för dessa friheter för turkiska medborgare, efter ikraftträdandet av tilläggsprotokollet eller associeringsrådets beslut nr 1/80 inom deras territorium.

(se punkterna 94 och 101 samt punkt 2 i domslutet)