Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Myndigheters beviljande av en förmånlig skattemässig behandling för vissa företag – Omfattas – Skattelättnad i form av en allmän åtgärd som är tillämplig utan åtskillnad på samtliga näringsidkare – Omfattas inte

(Artikel 87.1 EG)

2. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Åtgärdens selektiva karaktär – Beskattning som förutsätter att den skattskyldige redovisar vinst och som begränsas enligt vissa kriterier – Föreligger inte

(Artikel 87.1 EG)

3. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Åtgärdens selektiva karaktär – Bedömning som baseras på att den lagstiftningsteknik som används beaktas – Omfattas inte

(Artikel 87.1 EG)

4. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Åtgärdens selektiva karaktär – Skatteordning enligt vilken en grupp av bolag till sin natur kan undgå beskattningsunderlagen – Omfattas

(Artikel 87.1 EG)

5. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Granskning av en stödordning betraktad i dess helhet – Tillåtet

(Artiklarna 87 EG och 88 EG)

6. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Ett stöds förenlighet med den gemensamma marknaden – Bedömning efter meddelandet om statligt stöd på skatteområdet – Räckvidd

(Artiklarna 87 EG och 88 EG; kommissionens meddelande 98/C 384/03)

7. Stöd som ges av en medlemsstat – Förbud – Undantag – Stöd som kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden – Bedömning med hänsyn till artikel 87 EG – Beaktande av en tidigare praxis – Omfattas inte

(Artikel 87.1 EG)

8. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Åtskillnad mellan företag i fråga om skatter och avgifter – Omfattas inte – Villkor

(Artikel 87.1 EG)

9. Stöd som ges av en medlemsstat – Förbud – Undantag – Samarbetsskyldighet för den medlemsstat som ansöker om ett undantag

(Artikel 87.2 EG)

10. Unionsrätt – Principer – Rätten till försvar – Tillämpning på de administrativa förfaranden som kommissionen inlett – Granskning av stödprojekten – Räckvidd

(Artikel 88.2 EG)

Sammanfattning

1. Begreppet stöd är mer generellt än begreppet subvention, eftersom det inte enbart omfattar sådana konkreta förmåner som subventioner i sig, utan även ingripanden av staten som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, är av samma beskaffenhet och har identiska effekter.

Av detta följer att en åtgärd ska anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG när den innebär att myndigheterna ger vissa företag en förmånlig skattemässig behandling som, trots att den inte innebär en överföring av statliga medel, försätter dem som gynnas av åtgärden i en finansiell situation som är mer fördelaktig än den situation som övriga skattskyldiga befinner sig i.

Fördelar som följer av en allmän åtgärd som är tillämplig utan åtskillnad på samtliga näringsidkare utgör däremot inte statligt stöd enligt artikel 87 EG.

(se punkterna 71–73)

2. När det gäller bedömningen av selektivitetskriteriet följer det av fast rättspraxis att det, enligt artikel 87.1 EG, ska fastställas huruvida en nationell åtgärd, inom ramen för en viss rättsordning och med hänsyn till målsättningen med rättsordningen, kan gynna ”vissa företag eller viss produktion” i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation.

En bestämmelse i vilken det föreskrivs att en löneavgift och en skatt på innehavet av affärslokaler endast påförs om den skattskyldige redovisar vinst och att påförandet begränsas i enlighet med dessa två avgifts- och beskattningsunderlag ger inte selektiva fördelar, i den mån kravet på att vinst ska redovisas och begränsningen av beskattningen av vinsterna i sig utgör allmänna åtgärder som är tillämpliga utan åtskillnad på samtliga näringsidkare, och de kan således inte medföra selektiva fördelar.

(se punkterna 75, 77 och 80)

3. Det sker inte någon uppdelning i artikel 87.1 EG efter skälen för eller målen med de statliga ingripandena, utan de definieras i förhållande till verkningarna och därmed oberoende av vilken teknik som används.

Vid bedömningen av huruvida ett projekt avseende en skattereform är selektivt ger alltså inte ett synsätt som uteslutande grundas på hänsyn till den använda lagstiftningstekniken något utrymme för en prövning av den aktuella skatteåtgärdens verkningar. Därmed utesluts redan från början möjligheten att det förhållandet att vissa skattesubjekt inte är skattskyldiga skulle kunna utgöra en ”selektiv fördel”.

Dessa överväganden gör sig framför allt gällande i fråga om ett skattesystem som i stället för att innehålla allmänna regler för samtliga företag samt avvikelser för vissa företag uppnår samma resultat genom att skattereglerna anpassas och kombineras så att själva tillämpningen av dem medför olika skattebördor för olika företag

(se punkterna 87, 88 och 93)

4. En skillnad i beskattning som följer av tillämpningen av en ”generell” skatteordning är inte i sig tillräcklig för att styrka att en beskattning är selektiv i den mening som avses i artikel 87.1 EG. De kriterier som bildar beskattningsunderlag i ett skattesystem måste alltså, för att anses ge selektiva fördelar, även vara ägnade att känneteckna de gynnade företagen utifrån egenskaper som är specifika för dem som en privilegierad kategori, vilket således medger att en sådan ordning anses gynna ”vissa” företag eller ”viss” produktion i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

Så är fallet när den omständigheten, att vissa så kallade offshorebolag undgår beskattning, inte är en slumpartad följd av den aktuella ordningen. Detta är tvärtom en oundviklig konsekvens av att beskattningsunderlagen utformats just på ett sådant sätt att offshorebolag, vilka till sin natur varken har anställda eller nyttjar affärslokaler, inte har något beskattningsunderlag i den mening som avses med beskattningsunderlag i förslaget till skattereform. Mot bakgrund av att offshorebolag, vilka när det gäller de beskattningsunderlag som tillämpas i förslaget till skattereform utgör en grupp av bolag, undgår beskattning just på grund av de kännetecken som är unika och specifika för denna grupp, ska det anses att dessa bolag åtnjuter selektiva fördelar.

(se punkterna 103 och 107)

5. Kommissionen kan, när det gäller en stödordning, begränsa sig till att granska den aktuella stödordningens allmänna särdrag, och är inte skyldig att undersöka varje enskild tillämpning av stödordningen för att pröva om denna ordning innebär ett stöd.

(se punkt 122)

6. Meddelandet om statligt stöd på skatteområdet kan i form av en intern åtgärd som vidtagits av administrationen inte anses utgöra en rättsregel. Det utgör vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka kommissionen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange skäl som är förenliga med likabehandlingsprincipen.

(se punkt 128)

7. Bedömningen av om en viss åtgärd ska anses utgöra statligt stöd ska uteslutande göras inom ramen för artikel 87.1 EG och inte med hänsyn till en beslutspraxis som kommissionen uppges ha tillämpat tidigare.

(se punkt 136)

8. Begreppet statligt stöd avser inte sådana statliga åtgärder som innebär att företag behandlas olika, och som således i princip är selektiva, när denna skillnad följer av arten av eller strukturen på det system som åtgärderna utgör en del av.

Det ankommer på den medlemsstat som har sådana skillnader mellan företagen i fråga om pålagor att visa att dessa verkligen motiveras av det aktuella systemets art och struktur.

(se punkterna 145 och 146)

9. En medlemsstat som ansöker om att få bevilja stöd med avvikelse från bestämmelserna i fördraget är skyldig att samarbeta med kommissionen. Denna samarbetsskyldighet innebär bland annat att medlemsstaten ska lämna alla uppgifter som denna institution behöver för att kunna kontrollera att villkoren för det begärda undantaget är uppfyllda.

(se punkt 147)

10. Iakttagandet av rätten till försvar vid ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 88.2 EG kräver att den berörda medlemsstaten bereds tillfälle att på ett lämpligt sätt redogöra för sin ståndpunkt vad gäller riktigheten och relevansen i anförda omständigheter och vad gäller de handlingar som kommissionen erhållit till stöd för sitt påstående om att unionsrätten åsidosatts, samt vad gäller de synpunkter som har framförts av tredje part enligt artikel 88.2 EG. Om medlemsstaten inte har getts tillfälle att yttra sig över dessa synpunkter kan kommissionen inte lägga dem till grund för sitt beslut rörande denna medlemsstat.

Andra berörda än den berörda medlemsstaten har i förfarandet för kontroll av statligt stöd endast rätt att ge kommissionen de upplysningar som denna behöver för sitt kommande arbete. De kan inte själva göra anspråk på ett sådant kontradiktoriskt förfarande med kommissionen som det som har inletts till förmån för nämnda medlemsstat.

(se punkterna 165 och 181)