Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Hasardspel – Nationell lagstiftning om inrättande av monopol på tillhandahållande av hasardspel via internet – Straffrättsliga sanktioner gentemot den som överträder detta monopol – Tillåtet – Villkor

(Artikel 49 EG)

2. Frihet att tillhandahålla tjänster – Bestämmelser i fördraget – Tillämpningsområde – Tillhandahållande av hasardspel via internet – Nyttjande av förmedlare som är etablerade i samma medlemsstat som mottagarna av tjänster som tillhandahålls av en utländsk aktör – Saknar betydelse

(Artikel 49 EG)

3. Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Hasardspel – Nationell lagstiftning om inrättande av monopol på tillhandahållande av hasardspel via internet – Motivering

(Artiklarna 49 EG och 55 EG)

4. Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Hasardspel – Nationell lagstiftning om inrättande av monopol på tillhandahållande av hasardspel via internet – Monopolinnehavarens möjlighet att bedriva en expansionistisk marknadsföringspolitik – Motivering

(Artikel 49 EG)

5. Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Hasardspel – Aktör med tillstånd att tillhandahålla hasardspel i sin värdmedlemsstat – Omöjligt för denna operatör att tillhandahålla sådana tjänster i en annan medlemsstat på grund av ett monopol på området

(Artikel 49 EG)

Sammanfattning

1. Unionsrätten, i synnerhet artikel 49 EG, utgör hinder för att det i nationell lagstiftning föreskrivs straffansvar för överträdelser av monopol på hasardspelsverksamhet, såsom det ifrågavarande monopolet för kasinospel som tillhandahålls via internet i målet vid den nationella domstolen, om sådan lagstiftning inte är förenlig med unionsrättsliga bestämmelser.

Unionsrätten medför nämligen begränsningar av medlemsstaternas befogenheter vad avser straffrättslig lagstiftning, eftersom sådan lagstiftning inte får inskränka de grundläggande friheter som garanteras av unionsrätten. När ett monopolsystem har inrättats i en medlemsstat för hasardspelsverksamhet och detta system är oförenligt med artikel 49 EG kan en aktörs överträdelse av systemet inte bli föremål för en straffrättslig påföljd.

(se punkterna 31, 32 och 43 samt punkt 1 i domslutet)

2. Artikel 49 EG ska tolkas så, att den är tillämplig på hasardspelstjänster som tillhandahålls via internet i en värdmedlemsstat av en aktör med säte i en annan medlemsstat, trots att denna aktör

a) har upprättat en viss infrastruktur i värdmedlemsstaten för datasupport, såsom en server, och

b) utnyttjar datasupporttjänster som tillhandahålls av en aktör med säte i värdmedlemsstaten för att kunna tillhandahålla sina tjänster till kunder som även de har hemvist i denna medlemsstat.

Artikel 49 EG är nämligen tillämplig på en anordnare av hasardspel med säte i en medlemsstat som tillhandahåller sina tjänster i en annan medlemsstat, även om denna för detta ändamål nyttjar förmedlare som är etablerade i samma medlemsstat som mottagarna av dessa tjänster. Desto större är sålunda skälen till att denna artikel ska anses tillämplig när aktören inte nyttjar en förmedlare utan endast en tillhandahållare av datasupporttjänster i värdmedlemsstaten.

(se punkterna 37 och 38 samt punkt 2 i domslutet)

3. Artikel 49 EG ska tolkas så, att en medlemsstat som strävar efter att säkerställa en särskilt hög skyddsnivå kan ha fog för bedömningen att det bara är genom att ensamrättigheter ges till ett enda organ, vilket är föremål för sträng kontroll av myndigheterna, som myndigheterna kan bekämpa den kriminalitet som riktar sig mot hasardspelssektorn och fullfölja målet att motverka att allmänheten lockas till överdrivna spelutgifter och att bekämpa spelberoende på ett tillräckligt effektivt sätt.

(se punkterna 48 och 100 samt punkt 3 i domslutet)

4. Artikel 49 EG ska tolkas så, att för att nationell lagstiftning, varigenom ett monopol på hasardspelsverksamhet inrättas och monopolinnehavaren tillåts bedriva en expansionistisk marknadsföringspolitik, ska anses vara förenlig med syftet att bekämpa brottslighet samt begränsa spelmöjligheterna

– måste utgångspunkten för denna lagstiftning vara att brottslig och bedräglig aktivitet inom spelsektorn samt spelberoende utgör ett problem i den berörda medlemsstaten och att detta problem skulle kunna avhjälpas genom att antalet godkända och reglerade verksamheter utökas, samt

– får endast sådan marknadsföring som är väl avvägd och strikt begränsad till det som är nödvändigt för att styra konsumenterna mot kontrollerad spelverksamhet vara tillåten enligt denna lagstiftning.

För att uppnå målet att styra in denna verksamhet i kontrollerade banor bör de lagliga aktörerna utgöra ett trovärdigt, men samtidigt attraktivt, alternativ till förbjuden verksamhet, vilket i sig kan förutsätta att de tillhandahåller ett omfattande spelsortiment, att de gör reklam i viss omfattning och att de använder ny distributionsteknik.

Den marknadsföring som innehavaren av en offentlig monopolställning eventuellt genomför måste under alla förhållanden förbli väl avvägd och strikt begränsad till det som är nödvändigt för att styra konsumenterna mot kontrollerad spelverksamhet. Reklamen får däremot i synnerhet inte uppmuntra konsumenternas naturliga spelbenägenhet genom att locka dem till aktivt deltagande, såsom genom att banalisera spelandet eller ge det en positiv image genom att hänvisa till att spelintäkterna går till verksamhet av allmänintresse eller genom att förstärka spelens dragningskraft med anslående reklambudskap där stora spelvinster förespeglas.

(se punkterna 64, 68 och 100 samt punkt 3 i domslutet)

5. Artikel 49 FEUF ska tolkas på så sätt att den omständigheten att en medlemsstat har valt ett annat skyddssystem än en annan medlemsstat inte kan påverka bedömningen av om de bestämmelser som har antagits på området är nödvändiga och proportionerliga, utan bestämmelserna ska endast bedömas med hänsyn till de eftersträvade ändamålen och den skyddsnivå som de avser att säkerställa.

Med beaktande av att området för hasardspel som tillhandahålls via internet inte har blivit föremål för någon harmonisering på unionsnivå och det föreligger väsentliga skillnader vad avser de mål samt den skyddsnivå som eftersträvas genom lagstiftningen i de olika medlemsstaterna kan endast den omständigheten att en aktör lagligen erbjuder tjänster på detta område i en annan medlemsstat, där denne är etablerad och i princip redan är föremål för i lag föreskrivna krav och kontroller utförda av de behöriga myndigheterna i den sistnämnda medlemsstaten, inte utgöra en tillräcklig garanti för att de inhemska konsumenterna skyddas mot riskerna för bedrägeri och brottslighet i värdmedlemsstaten.

(se punkterna 96, 97 och 100 samt punkt 3 i domslutet)