Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

Tillnärmning av lagstiftning – Varumärken – Direktiv 89/104 – Utsläppande på marknaden av gasflaskor, skyddade som tredimensionellt varumärke, av en ensamlicenshavare – En konkurrent till licenshavaren bedriver verksamhet med återfyllning av dessa flaskor – Invändning från licenshavaren – Inte tillåten enligt konsumtionsprincipen, som stadfästs i artikel 7.1 i direktivet, förutom vad gäller de undantag som föreskrivs i artikel 7.2 i direktivet

(Rådets direktiv 89/104, artiklarna 5, 7.1 och 7.2)

Sammanfattning

Artiklarna 5 och 7 i första direktivet 89/104 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar ska tolkas så, att en innehavare av en ensamlicens för återanvändbara kompositgasflaskor − vars utformning är skyddad som ett tredimensionellt varumärke och vilka licenshavaren har märkt med sitt namn och sin logotyp, som har registrerats som ord- och figurmärken − inte kan motsätta sig att dessa flaskor, efter det att en konsument har köpt dem och därefter förbrukat den gas de är fyllda med, av en tredje person mot betalning byts ut mot kompositflaskor som fyllts med gas som inte kommer från licenshavaren, om innehavaren inte kan göra gällande en skälig grund, i den mening som avses i artikel 7.2 i direktiv 89/104.

Försäljningen av kompositflaskan innebär konsumtion av rättigheterna för licenshavaren till rätten till ett varumärke, vilket utgörs av formen på en kompositflaska, som även är innehavare av de varumärken som flaskan är märkta med, och att köparen får rätt att använda denna flaska som denne själv önskar, däri inbegripet att byta ut den eller få den påfylld, när den ursprungliga gasen väl har konsumerats, hos det företag som denne själv väljer, det vill säga inte bara hos nämnde licenshavare och rättighetsinnehavare, utan även hos någon av dess konkurrenter. Köparens rätt medför en motsvarande rätt för dessa konkurrenter att, med de begränsningar som föreskrivs i artikel 7.2 i direktiv 89/104, fylla på och byta ut tomma flaskor.

Vad rör frågan om omfattningen av dessa begränsningar ska det erinras om att det i artikel 7.2 i direktiv 89/104 föreskrivs att innehavaren av ett varumärke, trots att varor märkta med dennes varumärke har förts ut på marknaden, kan motsätta sig fortsatt marknadsföring av varorna, om denne har skälig grund härför, exempelvis om varorna har förändrats eller försämrats efter det att de har förts ut på marknaden. Användningen av begreppet ”särskilt” i artikel7.2 i direktiv 89/104 visar att de angivna fallen, där de märkesskyddade varornas beskaffenhet har förändrats eller försämrats, enbart anges som exempel på vad som kan utgöra skälig grund.

En sådan skälig grund föreligger således även när tredje mans användning av ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett varumärke allvarligt skadar varumärkets renommé, eller när denna användning sker på ett sådant sätt att det ges intryck av att det föreligger ekonomiska band mellan varumärkesinnehavaren och den tredje man som ligger bakom användningen, och särskilt om det ges intryck av att sistnämnda person ingår i varumärkesinnehavarens återförsäljarorganisation eller att det föreligger ett särskilt samband mellan de två personerna.

Kompositflaskorna får inte märkas och bytas ut på ett sådant sätt att genomsnittskonsumenten, som utgörs av en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten person, kan få intrycket att det föreligger ett band mellan de två företag som är parter i målet vid den nationella domstolen eller att den gas som dessa flaskor har fyllts med kommer från varumärkesinnehavaren. Vid avgörandet av huruvida det kan uteslutas att ett sådant felaktigt intryck skapas ska praxis på detta område beaktas, särskilt huruvida konsumenterna är vana vid att gasflaskor fylls på av andra distributörer. Det är vidare rimligt att anta att en konsument som vänder sig direkt till en konkurrent, antingen för att byta ut sin tomma gasflaska mot en påfylld flaska eller för att få sin egen flaska påfylld, lättare kan inse att det inte föreligger något band mellan detta företag och varumärkesinnehavaren.

(se punkterna 35−37, 40 och 42 samt domslutet)