Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Direktiv 2003/88 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 6 b)

2. Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Direktiv 2003/88 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden – Artikel 6 b – Direkt effekt

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 6 b)

Sammanfattning

1. Artikel 6 b i direktiv 2003/88 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det är tillåtet för en arbetsgivare inom den offentliga sektorn att tvångsomplacera en arbetstagare som är anställd som brandman vid utryckningstjänsten till en annan tjänst, med motiveringen att arbetstagaren begärt att begränsningen av den genomsnittliga veckoarbetstid som föreskrivs i bestämmelsen ska iakttas med avseende på den förstnämnda tjänsten. Den omständigheten att arbetstagaren inte tillfogas någon annan skada till följd av denna omplacering än den som följer av att nämnda artikel 6 b åsidosatts har ingen betydelse i detta sammanhang.

(se punkterna 53–55 och domslutet)

2. Artikel 6 b i direktiv 2003/88 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden uppfyller samtliga villkor som krävs för att den ska ha direkt effekt, eftersom medlemsstaterna i otvetydiga ordalag åläggs en skyldighet som ska leda till ett preciserat resultat och som inte är förenad med något villkor angående tillämpningen av den regel som föreskrivs däri, nämligen en begränsning av den genomsnittliga veckoarbetstiden, inbegripet övertid, till 48 timmar. Den omständigheten att medlemsstaterna enligt direktivet ges en möjlighet att avvika från bestämmelserna i artikel 6 i detsamma, påverkar inte den precisa och ovillkorliga karaktären hos artikel 6 b. Det krävs nämligen att medlemsstaterna uppfyller samtliga villkor som uppställs i artikel 22.1 första stycket i samma direktiv för att de ska ha rätt att underlåta att tillämpa artikel 6. Det är således möjligt att fastställa det minimiskydd som under alla omständigheter ska genomföras.

En anställd inom den offentliga sektorn har följaktligen rätt att direkt göra gällande bestämmelserna i artikel 6 b i direktiv 2003/88 gentemot sin arbetsgivare, i syfte att se till att den i denna bestämmelse garanterade rätten till en genomsnittlig veckoarbetstid som inte överskrider 48 timmar iakttas. I detta avseende är de nationella domstolarna och förvaltningsorganen, inbegripet lokala och regionala myndigheter, skyldiga att tillämpa unionsrätten i dess helhet och att skydda de enskildas rättigheter enligt denna genom att vid behov underlåta att tillämpa alla bestämmelser i den nationella lagstiftningen som strider mot unionsrätten.

En tvångsomplacering som genomförs med motiveringen att arbetstagaren begärt att begränsningen av den genomsnittliga veckoarbetstid som föreskrivs i bestämmelsen ska iakttas, får till följd att den rättighet som föreskrivs i bestämmelsen blir verkningslös. Det är således uppenbart att åtgärden varken säkerställer att artikel 6 b i direktiv 2003/88 tillämpas i sin helhet eller säkerställer skyddet för de rättigheter som arbetstagarna i den berörda medlemsstaten tillerkänns enligt denna bestämmelse.

Dessutom skulle den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd, som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken enligt artikel 6.1 första stycket FEU har ”samma rättsliga status som fördragen”, väsentligen påverkas om en arbetsgivare till följd av ett klagomål eller en talan som väckts av en arbetstagare i syfte att säkerställa att bestämmelserna i ett direktiv som avser skydd för arbetstagarens säkerhet och hälsa iakttas, hade rätt att vidta en vedergällningsåtgärd. Rädslan för sådana vedergällningsåtgärder, mot vilka det inte skulle vara möjligt att väcka talan, riskerar nämligen att avhålla de arbetstagare som anser sig vara förfördelade på grund av åtgärder som arbetsgivaren vidtagit från att göra gällande sina rättigheter i domstol och skulle följaktligen allvarligt kunna äventyra möjligheterna att uppnå direktivets mål.

(se punkterna 57–61, 63, 65 och 66)