Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Direktiv 2004/38

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG, artikel 24.1)

2. Gemenskapsrätt – Principer – Likabehandling – Unionsmedborgarskap – Diskriminering på grund av nationalitet

(Artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF)

3. Gemenskapsrätt – Principer – Likabehandling – Unionsmedborgarskap – Diskriminering på grund av nationalitet

(Artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF; artikel 13.2 c i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter)

Sammanfattning

1. Situationen för studenter som är unionsmedborgare, men som inte anses vara bosatta i den mottagande medlemsstaten och som av detta skäl inte kan skriva in sig vid lärosäten för högre utbildning i denna medlemsstat, kan omfattas av artikel 24.1 i direktiv 2004/38 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, som avser varje unionsmedborgare som enligt det direktivet uppehåller sig i den mottagande medlemsstaten.

Det förhållandet att dessa studenter i förekommande fall inte utövar någon ekonomisk verksamhet i den mottagande medlemsstaten saknar relevans. Direktiv 2004/38 är nämligen tillämpligt på alla unionsmedborgare oavsett om de utövar avlönad eller oavlönad ekonomisk verksamhet i en annan medlemsstat eller om de inte utövar någon sådan verksamhet alls.

(se punkterna 34–36)

2. Artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som begränsar det antal studenter som inte anses bosatta i den aktuella medlemsstaten som får skriva in sig för första gången på medicinska och paramedicinska utbildningar vid lärosäten i medlemsstaten i fråga, såvida inte den nationella domstolen, efter att ha gjort en bedömning av samtliga relevanta omständigheter som lagts fram av de behöriga myndigheterna, finner att nämnda lagstiftning är motiverad av hänsyn till målet att skydda folkhälsan.

En sådan skillnad i behandling mellan studenter som är bosatta i den aktuella medlemsstaten och studenter som inte är bosatta i samma medlemsstat utgör indirekt diskriminering på grund av nationalitet som är förbjuden, såvida det inte finns sakliga skäl för den. En sådan diskriminering kan motiveras av målet att upprätthålla en väl avvägd och allmänt tillgänglig kvalitetssjukvård, i den mån den bidrar till att säkerställa en hög nivå vad avser hälsoskyddet. Domstolen ska därför bedöma om den lagstiftning som är aktuell i de nationella målen är ägnad att säkerställa förverkligandet av det legitima mål som eftersträvas med den och om den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål, vilket det ankommer på den nationella domstolen att avgöra.

Inledningsvis ska det kontrolleras att det verkligen föreligger en risk för skyddet för folkhälsan. Vid bedömningen av dessa risker ska den nationella domstolen först beakta att sambandet mellan utbildningen av framtida yrkesutövare inom sjukvården och målet att upprätthålla en väl avvägd och allmänt tillgänglig kvalitetssjukvård endast är indirekt och mindre kausalt än sambandet mellan folkhälsomålet och den verksamhet som bedrivs av de yrkesutövare inom sjukvården som redan är aktiva på marknaden. Bedömningen av ett sådant samband är nämligen bland annat beroende av en framtidsanalys, varvid en extrapolering utifrån många slumpmässiga och osäkra faktorer måste göras samt det berörda hälsoområdets framtida utveckling beaktas. Analysen ska även omfatta ursprungssituationen. Den nationella domstolen ska därefter beakta den omständigheten att då det råder ovisshet om förekomsten eller omfattningen av riskerna för skyddet för folkhälsan på dess territorium, kan medlemsstaten vidta skyddsåtgärder utan att behöva invänta att bristen på sjukvårdspersonal materialiseras. Detsamma ska gälla beträffande riskerna för utbildningskvalitén på detta område. Det åligger dock de behöriga nationella myndigheterna att visa att en sådan risk verkligen föreligger. Det ska med hjälp av en objektiv, utförlig och med sifferuppgifter underbyggd analys, och med stöd av seriösa, överensstämmande och övertygande uppgifter, visas att det föreligger en verklig risk för folkhälsan.

Om den nationella domstolen därefter finner att det föreligger en verklig risk för folkhälsoskyddet ska nämnda domstol, mot bakgrund av de omständigheter som lagts fram av de behöriga myndigheterna, göra en bedömning av om den lagstiftning som är aktuell i de nationella målen kan anses vara ägnad att säkerställa förverkligandet av målet att skydda folkhälsan. Det ankommer i detta sammanhang på samma domstol bland annat att bedöma om en begränsning av antalet studenter som inte är bosatta i den aktuella medlemsstaten verkligen kan öka antalet högskoleutbildade personer som på sikt kan garantera tillgången på sjukvård i den aktuella gemenskapen.

Därefter ska den nationella domstolen avgöra om den lagstiftning som är aktuell i de nationella målen inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet, det vill säga om det inte finns åtgärder med mindre begränsande verkan, som uppmuntrar de studenter som studerar i den aktuella gemenskapen att etablera sig där efter sina studier eller som syftar till att uppmuntra dem som utbildat sig utanför den aktuella gemenskapen att etablera sig i denna gemenskap. På samma sätt ankommer det på den nationella domstolen att pröva om de behöriga myndigheterna på ett lämpligt sätt har förenat genomförandet av nämnda mål med unionsrättens krav, och i synnerhet möjligheterna för studenter som kommer från andra medlemsstater att få tillträde till högre utbildning, vilket utgör själva kärnan i principen om fri rörlighet för studenter.

(se punkterna 62–64, 66, 69–71, 75–79 och 82, samt punkt 1 i domslutet)

3. De behöriga myndigheterna i en medlemsstat kan inte med framgång åberopa artikel 13.2 c i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, om den nationella domstolen finner att vissa nationella bestämmelser om reglering av antalet studenter på grundutbildningsnivå inom vissa ämnesområden inom den högre utbildningen är oförenliga med artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF.

Det följer nämligen av ordalydelsen i artikel 13.2 c i konventionen att denna i huvudsak eftersträvar samma mål som artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF, det vill säga att garantera att icke-diskrimineringsprincipen iakttas vid tillträde till högre studier. Detta styrks av artikel 2.2 i konventionen, enligt vilken konventionsstaterna åtar sig att garantera att rättigheterna i denna utövas utan diskriminering av något slag på grund av bland annat nationell härkomst. Det varken krävs eller, för den delen, tillåts, enligt artikel 13.2 c, att en avtalsslutande part garanterar ett brett tillträde till en högre utbildning för enbart de egna medborgarna.

(se punkterna 86–88 och punkt 2 i domslutet)