Mål C-318/07

Hein Persche

mot

Finanzamt Lüdenscheid

(begäran om förhandsavgörande från Bundesfinanzhof)

”Fri rörlighet för kapital — Inkomstskatt — Avdragsrätt för gåvor till organisationer som fullföljer erkänt allmännyttiga ändamål — Begränsad avdragsrätt för gåvor till inhemska organisationer — Gåvor in natura — Direktiv 77/799/EEG — Ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på direktbeskattningens område”

Förslag till avgörande av generaladvokat P. Mengozzi föredraget den 14 oktober 2008   I ‐ 363

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 27 januari 2009   I ‐ 390

Sammanfattning av domen

1. Fri rörlighet för kapital – Bestämmelser i fördraget – Tillämpningsområde

   (Artiklarna 56 EG och 58 EG)

2. Fri rörlighet för kapital – Restriktioner – Skattelagstiftning – Inkomstskatt

   (Artikel 56 EG)

1.  När en skattskyldig person i en medlemsstat yrkar skattemässigt avdrag för gåvor som skänkts till organisationer med hemvist i en annan medlemsstat vilka är erkänt allmännyttiga i sistnämnda medlemsstat, omfattas sådana gåvor av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för kapital, även om de skänkts in natura i form av förbrukningsvaror.

   En nationell skattelagstiftning kan nämligen omfattas av artiklarna 56–58 EG även om den avser överföring av tillgångar som kan omfatta såväl penningbelopp som fast och lös egendom. I likhet med vad som gäller för arvsskatt omfattas alltså den skattemässiga behandlingen av penninggåvor och gåvor in natura av fördragets bestämmelser om kapitalrörelser, med undantag av de fall där transaktionens samtliga beståndsdelar begränsar sig till en och samma medlemsstat.

   (se punkterna 26, 27 och 30 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Artikel 56 EG utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken fördelen i form av skattemässigt avdrag, när det gäller gåvor som skänkts till erkänt allmännyttiga organisationer, endast beviljas för de gåvor som skänkts till organisationer som har hemvist i den medlemsstaten, utan någon som helst möjlighet för den skattskyldige att bevisa att en gåva som skänkts till en organisation som har sitt hemvist i en annan medlemsstat uppfyller de villkor som uppställs i nämnda lagstiftning för beviljande av en sådan fördel.

   Eftersom möjligheten att erhålla skattemässigt avdrag kan ha en betydande inverkan på givarens inställning innebär det förhållandet att det i den medlemsstat där beskattningen sker inte medges avdragsrätt för gåvor till erkänt allmännyttiga organisationer, när dessa har hemvist i andra medlemsstater, nämligen att i förstnämnda stat hemmahörande skattskyldiga personers vilja att skänka gåvor till förmån för nämnda organisationer kan påverkas, varför den utgör en restriktion av den fria rörligheten för kapital som i princip är otillåten enligt artikel 56 EG.

   Det står visserligen en medlemsstat fritt att inom ramen för dess lagstiftning avseende skattemässiga avdrag för gåvor göra skillnad i behandlingen av erkänt allmännyttiga inhemska organisationer och sådana organisationer med hemvist i andra medlemsstater, när de sistnämnda fullföljer andra ändamål än dem som förordas i dess egen lagstiftning. Gemenskapsrätten medför i det avseendet inte någon skyldighet för medlemsstaterna att tillse att utländska organisationer som i den medlemsstat där de har hemvist har erkänts som allmännyttiga med automatik erkänns på samma sätt i förstnämnda medlemsstater. En organisation som har sitt hemvist i en medlemsstat och uppfyller de villkor som en annan medlemsstat uppställt i detta syfte för beviljande av skattemässiga fördelar, befinner sig dock i en situation som, med avseende på den senare medlemsstatens beviljande av skattemässiga fördelar i syfte att uppmuntra de aktuella allmännyttiga verksamheterna, är jämförbar med situationen för erkänt allmännyttiga organisationer som har hemvist i denna sistnämnda medlemsstat.

   För övrigt finns inget som hindrar skattemyndigheterna i den beskattande medlemsstaten från att av en skattskyldig person, som önskar komma i åtnjutande av det skattemässiga avdraget för gåvor till förmån för organisationer som har sitt hemvist i en annan medlemsstat, kräva att denne tillhandahåller relevant underlag till styrkande av sitt yrkande. Den beskattande medlemsstaten kan emellertid inte åberopa behovet av att upprätthålla en effektiv skattekontroll för att rättfärdiga en nationell lagstiftning som utgör ett absolut hinder för den skattskyldige att lägga fram sådant underlag. En medlemsstat får i detta sammanhang, innan den medger skattebefrielse för en organisation som har sitt hemvist och är erkänt allmännyttig i en annan medlemsstat, vidta åtgärder som gör det möjligt att på ett klart och precist sätt pröva huruvida denna organisation uppfyller de villkor som uppställs i den nationella lagstiftningen för att sådan befrielse ska beviljas, samt för att kontrollera den faktiska förvaltningen av organisationen. De eventuella administrativa olägenheter som skulle kunna uppstå till följd av att sådana organisationer har hemvist i en annan medlemsstat är däremot inte tillräckliga för att rättfärdiga att myndigheterna i den berörda medlemsstaten inte ger nämnda organisationer samma skattebefrielse som den som ges inhemska organisationer av samma typ. Detsamma gäller i det fall där en skattskyldig person yrkar skattemässigt avdrag i en medlemsstat för en gåva till en organisation som har hemvist och är erkänt allmännyttig i en annan medlemsstat.

   Dessutom kan de berörda skattemyndigheterna med stöd av direktiv 77/799 om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på området direkt och indirekt beskattning vända sig till myndigheterna i en annan medlemsstat för att inhämta den information som behövs för att rätt skatt ska kunna fastställas för den skattskyldige. Nämnda direktiv påverkar dock på intet sätt behöriga myndigheters befogenhet att bedöma bland annat huruvida de villkor som uppställs i denna lagstiftning för att en transaktion ska undantas från skatteplikt är uppfyllda. Vad således beträffar en organisation som har hemvist och är erkänt allmännyttig i en annan medlemsstat, ska gåvogivarens medlemsstat tillämpa en skattemässig behandling som är identisk med den behandling som tillämpas för gåvor till inhemska organisationer endast under förutsättning att denna organisation uppfyller de villkor som uppställs i lagstiftningen i sistnämnda medlemsstat för beviljandet av skattemässiga fördelar, bland vilka fullföljandet av ändamål som är identiska med dem som främjas i skattelagstiftningen i nämnda medlemsstat återfinns. Det ankommer på de behöriga nationella myndigheterna, däri inbegripet de nationella domstolarna, att i enlighet med nationell rätt pröva huruvida det bevisats att de villkor som denna medlemsstat uppställt för beviljande av den ifrågavarande skattemässiga fördelen har uppfyllts.

   Slutligen får en medlemsstat inte heller avslå ett yrkande om skattemässiga fördelar för gåvor som skänkts till en organisation, som har hemvist och är erkänt allmännyttig i en annan medlemsstat, endast av den anledningen att skattemyndigheterna i förstnämnda medlemsstat saknar möjlighet att på plats kontrollera huruvida sådana organisationer uppfyller de krav som uppställs i deras skattelagstiftning.

   Beträffande allmännyttiga organisationer belägna i tredjeländer är det i princip tillåtet för den beskattande medlemsstaten att inte bevilja en sådan fördel om det, bland annat på grund av att det saknas en avtalad skyldighet för detta tredjeland att tillhandahålla uppgifter, visar sig vara omöjligt att erhålla nödvändiga uppgifter från nämnda land.

   (se punkterna 38, 39, 47, 48, 50, 55, 56, 60, 61, 63, 66, 70 och 72 samt punkt 2 i domslutet)