Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Konkurrens – Böter – Belopp – Bestämmande – Kriterier – Allvaret av överträdelsen

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 17, artikel. 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

2. Konkurrens – Böter – Belopp – Bestämmande – Kriterier – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordning nr 17; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

3. Överklagande – Grunder – Otillräcklig och motsägelsefull motivering – Upptagande till sakprövning

4. Konkurrens – Böter – Belopp – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Full prövningsrätt

(Artikel 229 EG; rådets förordning nr 17, artikel 17)

5. Överklagande – Domstolens behörighet

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 17, artikel. 15; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

6. Gemenskapsrätt – Principer – Skydd för berättigade förväntningar

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

Sammanfattning

1. Allvaret av en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler skall tas i beaktande vid fastställandet av böternas belopp och bestäms med hänsyn till en rad omständigheter. Kommissionen förfogar härvid över ett utrymme för skönsmässig bedömning. Det är förenligt med kommissionens uppdrag att säkerställa att företagens beteende är förenligt med konkurrensreglerna att försvårande omständigheter tas i beaktande vid fastställandet av böterna.

Förekomsten av upprepade överträdelser ingår bland de omständigheter som får beaktas vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen i fråga är.

Mot denna bakgrund är uppfattningen att kommissionens praxis på området i fråga saknade klarhet och förutsägbarhet före ikraftträdandet av riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG‑fördraget en felbedömning av det rättsliga samband som råder mellan artikel 15.2 i förordning nr 17 – vilken utgör den rättsliga grunden för det omtvistade beslutet – och riktlinjerna.

Riktlinjerna utgör nämligen inte den rättsliga grunden för fastställandet av böter, utan innebär endast att tillämpningen av artikel 15.2 i förordning nr 17 förtydligas. Mot denna bakgrund kunde företagen hela tiden förutse de rättsliga konsekvenserna av sina beteenden, även om riktlinjerna inte hade existerat.

Vid utövandet av sin skönsmässiga befogenhet kan kommissionen således med rätta anse att förekomsten av upprepade överträdelser hänför sig till allvaret av den överträdelse som begåtts och får kvalificera dessa omständigheter som en försvårande omständighet utan att det sker ett åsidosättande av principen nulla poena sine lege .

(se punkterna 25–30)

2. Rättssäkerhetsprincipen innebär att en längsta tidsfrist för att beakta en upprepad överträdelse inte kan uteslutas, trots att det varken i förordning nr 17 eller i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG‑fördraget finns föreskrifter om en längsta tidsfrist för att beakta en upprepad överträdelse.

Kommissionen förfogar över en skönsmässig befogenhet beträffande valet av de omständigheter som den tar hänsyn till vid fastställandet av bötesbeloppet, såsom bland annat de särskilda omständigheterna i ärendet, ärendets kontext och böternas avskräckande verkan, utan att det är nödvändigt att kommissionen hänför sig till någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut skall tas i beaktande.

Konstaterandet av huruvida det föreligger en upprepning av överträdelsen samt bedömningen av vad som särskilt kännetecknar ett fall av upprepad överträdelse, såsom att en relativt kort tidsrymd skiljer upprepningarna av ett otillåtet beteende åt, ingår i kommissionens skönsmässiga befogenhet, och kommissionen kan därför inte vara bunden av någon eventuell preskriptionsfrist för att göra ett sådant konstaterande.

Förekomsten av upprepade överträdelser är en viktig omständighet som det åligger kommissionen att ta med i sin bedömning. Anledningen till detta är att beaktandet av denna omständighet syftar till att förmå de företag som redan visat en benägenhet att bortse från konkurrensreglerna att förändra sitt beteende. Kommissionen får därför i varje enskilt fall beakta de indicier som bekräftar en sådan benägenhet, vilka exempelvis inbegriper den tid som förflutit mellan överträdelserna i fråga.

(se punkterna 36–40)

3. Frågan huruvida motiveringen av en av förstainstansrättens domar är motsägelsefull eller otillräcklig utgör en rättsfråga, vilken som sådan kan åberopas i mål om överklagande.

För att motiveringsskyldigheten skall vara uppfylld är förstainstansrätten inte skyldig att i domen lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför de ifrågavarande åtgärderna vidtagits och den behöriga domstolen tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll.

Vid beaktandet av försvårande omständigheter utgör förekomsten av upprepade överträdelser inte endast en relevant omständighet, utan även en särskilt betydelsefull omständighet, vilken utgör ett starkt indicium för överträdelsens allvar vid fastställandet av ett bötesbelopp som tillgodoser syftet med en effektivt avskräckande effekt. En upprepning av överträdelsen utgör ett bevis för att en tidigare sanktionsåtgärd som vidtagits inte haft en tillräckligt avskräckande verkan.

Vid prövningen av överträdelsens allvar får förstainstansrätten således använda sig av begreppet upprepad överträdelse utan att detta innebär att domens motivering är bristfällig.

(se punkterna 43 och 45–48)

4. Enligt artikel 229 EG får domstolen i kraft av förordningar som Europaparlamentet och Europeiska unionens råd gemensamt antar enligt bestämmelserna i fördraget ges obegränsad behörighet i fråga om de påföljder som föreskrivs i dessa förordningar.

Gemenskapsdomstolarna har givits en sådan behörighet genom artikel 17 i förordning nr 17. Utöver en kontroll av påföljdens laglighet är således gemenskapsdomstolarna behöriga att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning. Följaktligen kan gemenskapsdomstolarna undanröja, sätta ned eller öka de böter som ålagts.

Av detta följer att gemenskapsdomstolarna är behöriga att utöva sin fulla prövningsrätt när frågan om böternas belopp har väckts och att de får utöva sin behörighet i detta avseende såväl för att sätta ned bötesbeloppet som för att öka det.

(se punkterna 60–62)

5. Det är en grundläggande gemenskapsrättslig princip att rätten till försvar iakttas i varje förfarande som kan leda till sanktionsåtgärder, särskilt böter eller viten. Denna princip har betonats vid upprepade tillfällen i domstolens rättspraxis.

Domstolens kontroll i ett mål om överklagande av en dom från förstainstansrätten, i vilken beloppet för de böter som ålagts ett företag för överträdelse av konkurrensreglerna har fastställts, består dels i att undersöka huruvida förstainstansrätten på ett juridiskt korrekt sätt har beaktat samtliga faktorer som är väsentliga för bedömningen av hur allvarligt ett visst handlande varit mot bakgrund av artiklarna 81 EG och 82 EG samt artikel 15 i förordning nr 17, dels i att undersöka huruvida förstainstansrätten har gjort en rättsligt tillfredsställande prövning av samtliga argument som klaganden har anfört avseende undanröjande eller nedsättning av böterna.

När förstainstansrätten vid utövandet av sin fulla prövningsrätt uteslutande har grundat sig på bestämmelserna i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG‑fördraget, utan att fästa avseende vid andra faktorer, omständigheter eller kriterier, vars beaktande det aktuella företaget inte hade kunnat förutse, kan det sistnämnda företaget inte göra gällande att dess rätt till försvar har åsidosatts.

(se punkterna 68, 69, 82 och 83)

6. Förbudet mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser är en princip som är gemensam för samtliga medlemsstaters rättsordningar, och den ingår bland de allmänna rättsprinciper vilkas efterlevnad gemenskapsdomstolarna skall säkerställa.

I synnerhet artikel 7.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, vilken stadfäster den straffrättsliga legalitetsprincipen ( nullum crimen, nulla poena sine lege ), kan utgöra hinder mot att en ny tolkning av en bestämmelse om en överträdelse tillämpas retroaktivt.

Detta är framför allt fallet när det är fråga om en tolkning i rättspraxis, vars resultat inte rimligen hade kunnat förutses vid den tidpunkt då överträdelsen begicks. Denna bedömning skall göras mot bakgrund av bland annat den rådande tolkningen i rättspraxis av den ifrågavarande lagbestämmelsen vid samma tidpunkt.

Den omständigheten att kommissionen tidigare har tillämpat en viss bötesnivå för vissa överträdelser innebär inte att den därigenom fråntas möjligheten att höja denna nivå inom de gränser som anges i förordning nr 17, om detta är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av gemenskapens konkurrenspolitik. En effektiv tillämpning av gemenskapens konkurrensregler förutsätter tvärtom att kommissionen vid varje tillfälle kan anpassa bötesnivån efter vad denna politik kräver.

De företag som är föremål för ett administrativt förfarande som kan utmynna i böter kan därför inte ha berättigade förväntningar på att kommissionen skall tillämpa en viss beräkningsmetod för böterna.

(se punkterna 87–91)