Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Talan om fördragsbrott – Bevis för fördragsbrottet – Bevisbörda som åvilar kommissionen

(Artikel 226 EG)

2. Medlemsstater – Skyldigheter – Övervakningsuppdrag som anförtrotts kommissionen – Medlemsstaternas skyldighet

(Artiklarna 10 EG, 211 EG och 226 EG; rådets direktiv 75/442, i dess lydelse enligt direktiven 91/156, 91/689 och 1999/31)

3. Talan om fördragsbrott – Domstolens prövning av huruvida talan är välgrundad – Situation som skall beaktas – Situationen vid utgången av den frist som angetts i det motiverade yttrandet

(Artikel 226 EG)

4. Miljö – Avlägsnande av avfall – Direktiv 75/442 – Artikel 4

(Rådets direktiv 75/442, i dess lydelse enligt direktiv 91/156, artikel 4)

Sammanfattning

1. Det åligger kommissionen att i mål om fördragsbrott enligt artikel 226 EG bevisa det påstådda fördragsbrottet och förse domstolen med de uppgifter som den behöver för att kunna kontrollera huruvida fördragsbrott föreligger. Kommissionen får därvidlag inte stödja sig på någon presumtion. När kommissionen emellertid har tillhandahållit tillräckliga uppgifter för att det skall framgå att vissa faktiska omständigheter föreligger på svarandemedlemsstatens territorium, vilka visar att myndigheterna i en medlemsstat har utvecklat en upprepad och varaktig praxis som strider mot bestämmelserna i ett direktiv, åligger det den medlemsstaten att på ett sakligt och detaljerat sätt bestrida de uppgifter som kommissionen har lagt fram och följderna av dessa.

(se punkterna 26, 30 och 32)

2. Medlemsstaterna är i enlighet med artikel 10 EG skyldiga att underlätta för kommissionen att fullgöra sina uppgifter, vilka bland annat enligt artikel 211 EG består i att övervaka tillämpningen av bestämmelserna i fördraget och de bestämmelser som antagits av institutionerna med stöd av detta. Vid kontrollen av huruvida nationella bestämmelser som införts i syfte att säkerställa ett effektivt genomförande av direktiv, däribland de som antagits på miljöområdet, tillämpas på ett riktigt sätt i praktiken, är kommissionen i stor utsträckning beroende av uppgifter från eventuella klagande, från privata och offentliga organisationer som är verksamma i den aktuella medlemsstaten samt från medlemsstaten själv, eftersom kommissionen inte har några egna undersökningsbefogenheter. Under sådana omständigheter är det i första hand de nationella myndigheterna som skall genomföra de nödvändiga kontrollerna på plats i en anda av lojalt samarbete, i enlighet med den skyldighet att underlätta för kommissionen att fullgöra sina allmänna uppgifter som åvilar samtliga medlemsstater.

(se punkterna 27, 28 och 31)

3. Frågan huruvida det föreligger fördragsbrott skall bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet. Senare förändringar skall inte beaktas av domstolen, även om dessa förändringar skulle innebära att den gemenskapsrättsliga bestämmelse som fördragbrottstalan avser tillämpades på ett riktigt sätt.

(se punkt 36)

4. I artikel 4 i direktiv 75/442, i dess lydelse enligt direktiv 91/156, anges inte det konkreta innehållet i de åtgärder som medlemsstaterna skall vidta för att säkerställa att avfall återvinns eller bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan att processer eller metoder används som kan skada miljön. Den bestämmelsen innebär dock att medlemsstaterna är bundna av den målsättning som skall uppnås, samtidigt som de ges ett utrymme för skönsmässig bedömning vid avgörandet av huruvida sådana åtgärder är nödvändiga eller inte.

Av det förhållandet att faktiska omständigheter står i strid med de målsättningar som uppställs i artikel 4 i det nämnda direktivet går det således i princip inte att direkt dra slutsatsen att medlemsstaten i fråga nödvändigtvis har åsidosatt de skyldigheter som följer av den bestämmelsen. När dessa faktiska omständigheter emellertid är bestående, i synnerhet när de medför en betydande miljöförstöring under en längre tid utan att det sker ett ingripande från behöriga myndigheter, kan detta emellertid innebära att medlemsstaten i fråga har överskridit det utrymme för skönsmässig bedömning som den ges genom bestämmelsen.

(se punkt 37)