Mål C-354/04 P

Gestoras Pro Amnistía m.fl.

mot

Europeiska unionens råd

”Överklagande — Europeiska unionen — Polissamarbete och straffrättsligt samarbete — De gemensamma ståndpunkterna 2001/931/GUSP, 2002/340/GUSP och 2002/462/GUSP — Åtgärder avseende personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar — Skadeståndstalan — Domstolens behörighet”

Förslag till avgörande av generaladvokat P. Mengozzi föredraget den 26 oktober 2006   I-1583

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 27 februari 2007   I-1631

Sammanfattning av domen

1. Överklagande – Grunder – Upptagande till sakprövning – Villkor

   (Artikel 225 EG; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; domstolens rättegångsregler, artikel 112.1 c)

2. Överklagande – Grunder – Grund som åberopas för första gången i ett överklagande – Avvisning

3. Skadeståndstalan – Gemenskapsdomstolarnas behörighet – Talan med stöd av avdelning VI i EU-fördraget – Omfattas inte

   (Artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG; artiklarna 35 EU, 41.1 EU och 46 EU)

4. Europeiska unionen – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Rätten till ett effektivt domstolsskydd

   (Artikel 34 EU och 35.1 och 35.6 EU)

5. Europeiska unionen – Europeiska unionens rättsakter – Tolkning

1.  Det följer av artikel 225 EG, artikel 58 första stycket i domstolens stadga och artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart skall anges på vilka punkter den dom eller det beslut som det yrkas upphävning av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande.

   (se punkt 22)

2.  Om en part tilläts att vid domstolen för första gången åberopa en ny grund som han inte har åberopat vid förstainstansrätten, skulle detta innebära att han vid domstolen, som har en begränsad behörighet i samband med ett överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som förstainstansrätten har prövat. Domstolen är inom ramen för ett överklagande endast behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder som har behandlats vid förstainstansrätten.

   (se punkt 30)

3.  Det följer av artikel 46 EU att bestämmelserna om domstolens behörighet i EG-fördraget och i EKSG -fördraget skall tillämpas på avdelning VI i EU-fördraget endast på de villkor som föreskrivs i artikel 35 EU. Den sistnämnda artikeln ger dock inte domstolen någon behörighet att pröva varje skadeståndstalan oavsett omständigheterna. Bland de artiklar i EG-fördraget som enligt artikel 41.1 EU skall tillämpas på de områden som avses i avdelning VI i EU-fördraget nämns inte heller vare sig artikel 288 andra stycket EG — enligt vilken gemenskapen, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättssystem, skall ersätta skada som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning — eller artikel 235 EG, enligt vilken domstolen skall vara behörig att avgöra tvister om sådant skadestånd som avses i artikel 288 andra stycket EG.

   Det följer av det ovan anförda att det saknas möjlighet att väcka skadeståndstalan inom ramen för avdelning VI i EU-fördraget. En förklaring från rådet om rätt till skadestånd som skrevs in i bilagan till protokollet vid antagandet av en av Europeiska unionens rättsakter räcker inte för att inrätta ett rättsmedel som inte föreskrivs enligt de tillämpliga bestämmelserna och räcker således inte för att tillerkänna domstolen behörighet i detta hänseende.

   (se punkterna 44, 46-48, 60 och 61)

4.  När det gäller unionen är det riktigt att det genom fördragen har upprättats ett system med rättsmedel i vilket domstolens behörighet, enligt artikel 35 EU, är mindre omfattande inom ramen för avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen än den är enligt EG-fördraget. Man kan visserligen tänka sig ett annat rättsmedelssystem — och framför allt ett system med utomobligatoriskt ansvar — än det som har inrättats genom fördragen, men det är endast medlemsstaterna som i förekommande fall kan reformera det nuvarande systemet i enlighet med artikel 48 EU.

   Klagandena, som vill få till stånd en prövning i domstol av lagenligheten av en gemensam ståndpunkt som har antagits med stöd av artikel 34 EU, har dock inte berövats varje rätt till domstolsskydd. Artikel 35.1 EU innehåller ingen möjlighet för nationella domstolar att begära förhandsavgörande från EG-domstolen angående en gemensam ståndpunkt, utan endast angående de rättsakter som räknas upp i denna bestämmelse. Det betyder att en begäran om förhandsavgörande kan avse samtliga bestämmelser som antas av rådet och som syftar till att få rättsverkan gentemot tredje man. Eftersom det förfarande som ger domstolen möjlighet att meddela förhandsavgöranden syftar till att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördraget skulle det strida mot detta mål att tolka artikel 35.1 EU restriktivt. Det måste således vara möjligt att framställa en begäran om förhandsavgörande till domstolen angående samtliga bestämmelser som antas av rådet — oavsett av vilken art de är och i vilken form de har antagits — och som syftar till att få rättsverkan gentemot tredje man. Följaktligen måste en gemensam ståndpunkt som på grund av sitt innehåll har en innebörd som går utöver den innebörd som denna typ av rättsakt skall ha enligt EU-fördraget kunna bli föremål för domstolens prövning. En nationell domstol som handlägger ett mål i vilket en fråga indirekt uppkommer beträffande giltigheten eller tolkningen av en gemensam ståndpunkt som har antagits med stöd av artikel 34 EU och som hyser allvarliga tvivel om huruvida den gemensamma ståndpunkten i själva verket syftar till att få rättsverkan gentemot tredje man kan således framställa en begäran om förhandsavgörande till domstolen, på de villkor som anges i artikel 35 EU. Det ankommer då på domstolen att i förekommande fall konstatera att den gemensamma ståndpunkten syftar till att få rättsverkan gentemot tredje man, ge den en riktig beteckning och meddela förhandsavgörande.

   Domstolen är också behörig att pröva lagenligheten av sådana rättsakter när en medlemsstat eller kommissionen har väckt talan på de villkor som anges i artikel 35.6 EU.

   Slutligen ankommer det på medlemsstaterna, framför allt på de nationella domstolarna, att tolka och tillämpa nationella processrättsliga bestämmelser om talerätt så, att det är möjligt för fysiska eller juridiska personer att få till stånd en prövning vid domstol av lagenligheten av varje beslut eller annan åtgärd på nationell nivå som rör utarbetandet eller tillämpningen, i förhållande till dem, av en rättsakt från Europeiska unionen och begära skadestånd i de fall skada har uppkommit.

   (se punkterna 50, 51 och 53-56)

5.  En förklaring från rådet som skrevs in i bilagan till protokollet vid antagandet av en av Europeiska unionens rättsakter kan inte tillskrivas någon rättslig innebörd eller tillmätas betydelse vid tolkningen av den rätt som följer av EU-fördraget när förklaringens innehåll inte på något sätt har kommit till uttryck i den aktuella bestämmelsen.

   (se punkt 60)