Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser

(Artikel 234 EG)

2. Statligt stöd – Begrepp

(Artikel 87.1 EG)

3. Statligt stöd – Stödprojekt – Förbud mot att genomföra åtgärder innan kommissionen har antagit ett slutgiltigt beslut – Direkt effekt

(Artiklarna 87 EG och 88.3 EG)

4. Fri rörlighet för varor – Tull – Avgift med motsvarande verkan – Fördragsbestämmelser

5. Fri rörlighet för varor – Tull – Avgift med motsvarande verkan – Begrepp

(Artikel 25 EG)

6. Bestämmelser om skatter och avgifter – Interna skatter och avgifter – Förbud mot diskriminering mellan importerade varor och liknande inhemska varor

(Artikel 90 EG)

Sammanfattning

1. Inom ramen för det genom artikel 234 EG inrättade samarbetet mellan de nationella domstolarna och EG‑domstolen, ankommer det på EG-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den.

Det ankommer på de nationella domstolarna vid vilka ett mål är anhängigt att avgöra såväl huruvida ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken, som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen kan emellertid vägra att avgöra en tolkningsfråga som en nationell domstol har ställt, i synnerhet när det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen.

(se punkterna 23 och 24)

2. Avsikten med artikel 87 EG är att förhindra att handeln mellan medlemsstaterna påverkas av förmåner som beviljats av offentliga myndigheter, som på olika sätt snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion.

De villkor som gäller enligt artikel 87.1 EG för att en nationell åtgärd skall anses utgöra ett statligt stöd är för det första att åtgärden finansieras av medlemsstaten eller med hjälp av statliga medel, för det andra att något företag gynnas, för det tredje att den är selektiv och för det fjärde att den påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen.

Vad gäller de två första villkoren är begreppet stöd mer allmänt än begreppet subvention, eftersom det inte enbart omfattar sådana konkreta förmåner som subventioner utan även statliga ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, är av samma beskaffenhet och har identiska effekter. Av detta följer att en åtgärd genom vilken de offentliga myndigheterna medger vissa företag skattebefrielse och som, trots att den inte innebär en överföring av statliga medel, försätter stödmottagarna i en finansiell situation som är mer fördelaktig än den situation som övriga skattskyldiga befinner sig i utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

Vad gäller det tredje villkoret, vilket avser de ifrågavarande åtgärdernas selektiva beskaffenhet, kan skatteförmåner som inte gäller för samtliga näringsidkare, utan beviljas de företag som utövar vissa typer av verksamhet inte betraktas som generella skatte- eller näringspolitiska åtgärder.

Vad gäller det fjärde villkoret, enligt vilket krävs att den aktuella åtgärden påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen, är det inte nödvändigt att det kan fastställas att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen, utan det räcker att stödet kan ha en sådan inverkan. Om ett stöd som beviljas av en medlemsstat förstärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen, skall denna handel anses påverkad av detta stöd. Det är dock inte nödvändigt att det gynnade företaget självt deltar i handeln mellan medlemsstaterna. Slutligen skall nämnas att det inte finns något tröskelvärde eller någon procentsats under vilken man kan anse att handeln mellan medlemsstaterna inte påverkas.

Om dessa fyra villkor är uppfyllda kan en skattebefrielse från en kommunal eller regional skatt på drivkraft som endast gäller för motorer som används i naturgasstationer, och inte för motorer som används för annan industrigas, anses utgöra ett statligt stöd, i den mening som avses i artikel 87 EG.

(se punkterna 27–36, 38 och punkt 1 i domslutet)

3. Medlemsstaterna får i enlighet med artikel 88.3 tredje meningen EG inte genomföra en stödåtgärd innan den har förklarats förenlig med den gemensamma marknaden.

Förbudet mot att genomföra ett statligt stöd i artikel 88.3 tredje meningen EG har direkt effekt. Det är endast med stöd av denna omständighet som en nationell domstol kan ingripa i systemet för kontroll av statligt stöd. Det ankommer på de nationella domstolarna att säkerställa de enskildas rättigheter om de nationella myndigheterna har överträtt förbudet mot genomförande av stöd.

Vad gäller åtgärder som kan eller skall vidtas för att upprätthålla detta domstolsskydd, skall den nationella domstolen säkerställa att överträdelsen, vilken åberopats av de enskilda, får de rättsverkningar som följer i enlighet med de nationella processrättsliga bestämmelserna, både vad gäller giltigheten av de rättsakter som utfärdats för genomförandet av stödåtgärderna och återkrävande av det finansiella stöd som beviljats i strid med artikel 88.3 EG.

Den som är skyldig att utge en skatt kan emellertid inte undandra sig betalningsskyldighet eller få skatten återbetald genom att göra gällande att en befrielse som är riktad till andra personer utgör ett statligt stöd. Även om den skattebefrielse som är i fråga utgör en stödåtgärd i den mening som avses i artikel 87 EG, påverkar nämligen inte stödets eventuella rättsstridighet huruvida skatten är laglig. I artikel 88.3 sista meningen EG föreskrivs nämligen en skyldighet att säkerställa att stödet inte beviljas förrän kommissionen har förklarat att det är förenligt med den gemensamma marknaden. De nationella domstolarnas befogenheter är därför väsentligen av förebyggande art och sträcker sig inte utöver de befogenheter som kommissionen har då den efter en grundlig prövning fattar ett beslut om ett statligt stöds lagenlighet. Effekterna av ett stöd som har beviljats i strid med artikel 88.3 EG skulle inte förtas av att kretsen av potentiella mottagare utvidgades till att omfatta även andra företag. Tvärtom skulle detta medföra att effekterna av stödet ökade. Det föreligger vidare inget tvingande samband mellan en skatt och den befrielse från skatten som en kategori företag åtnjuter. Tillämpningen och omfattningen av skattebefrielsen är nämligen inte beroende av skatteintäkten.

(se punkterna 40–46, 48 och punkt 2 i domslutet)

4. Fördragets bestämmelser om avgifter med motsvarande verkan och de om diskriminerande interna skatter kan inte tillämpas kumulativt, varför en och samma avgift enligt fördragets system inte kan tillhöra två kategorier samtidigt.

(se punkt 50)

5. En avgift med motsvarande verkan, i den mening som avses i artikel 25 EG, utgörs av varje avgift, hur liten denna än är, och oavsett benämning eller utformning, som åläggs ensidigt och som tas ut på varor på grund av att dessa passerar en gräns, om den inte är en tull i egentlig mening.

En skatt på drivkraft som tas ut på motorer som används för transport av industrigas i högtrycksledningar utgör inte en avgift med motsvarande verkan, i den mening som avses i artikel 25 EG, i den mån det är den omständigheten att dessa motorer används och konsumerar energi som avgör skattskyldighetens inträde, oavsett vilket bränsle eller vilken energikälla som driver dem, och inte en gränspassage. Skatten har således inte något samband med import eller export av varor.

(se punkterna 51, 53 och 54 samt punkt 3 i domslutet)

6. Artikel 90 EG utgör ett komplement i fördragets system till bestämmelserna om avskaffandet av tullar och avgifter med motsvarande verkan. Bestämmelsen har till syfte att säkerställa den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna på normala konkurrensvillkor, genom att varje form av skydd som kan följa av att diskriminerande interna skatter tillämpas på varor från andra medlemsstater avskaffas.

De pålagor som ingår i ett allmänt system för interna skatter som enligt samma objektiva villkor systematiskt tas ut på varor oberoende av deras ursprung eller destination skall anses omfattas av artikel 90 EG.

En skatt på drivkraft, som tas ut på motorer som används för transport av industrigas i högtrycksledningar, utgör inte en diskriminerande intern skatt, i den mening som avses i artikel 90 EG, i den mån den inte tas ut specifikt på exporterade eller importerade varor på ett sätt som skulle särskilja dessa från övriga varor, eftersom skatten är kopplad till de näringsverksamheter som drivs av industri-, handels-, finans-, och jordbruksföretag och inte till produkterna som sådana och för övrigt den skattebefrielse som beviljas avser motorer som används för transport av naturgas, vilket inte räcker för att slå fast att skatten är diskriminerande, eftersom naturgasen inte är en vara som är likvärdig med industrigas eller som konkurrerar med industrigas.

(se punkterna 55–59 och punkt 4 i domslutet)