Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Social trygghet för migrerande arbetstagare – Gemenskapsbestämmelser – Tolkning efter fördragets ändamål

(Artiklarna 39 EG–42 EG; rådets förordning nr 1408/71, artikel 4.2b och bilaga II, avsnitt III)

2. Social trygghet för migrerande arbetstagare – Gemenskapsbestämmelser – Materiellt tillämpningsområde – Förmåner som omfattas och förmåner som inte omfattas – Särskiljande kriterier

(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 4.1 a och 4.2b)

3. Social trygghet för migrerande arbetstagare – Gemenskapsbestämmelser – Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet

(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 19)

Sammanfattning

1. Bestämmelserna i förordning nr 1408/71, som har antagits med stöd av artikel 42 EG, skall tolkas mot bakgrund av denna artikels ändamål, vilket är att bidra till att upprätta en fri rörlighet för migrerande arbetstagare som är så fullständig som möjligt. Syftet med artiklarna 39 EG, 40 EG, 41 EG och 42 EG kan inte uppnås om arbetstagarna på grund av att de utövar sin rätt till fri rörlighet förlorar de förmåner för social trygghet som lagstiftningen i en medlemsstat garanterar dem, i synnerhet när dessa förmåner utgör en motprestation för de avgifter de har erlagt.

Om gemenskapslagstiftaren i detta sammanhang kan anta bestämmelser om undantag från principen enligt vilken sociala trygghetsförmåner får medföras utomlands skall sådana undantagsbestämmelser, som till exempel artikel 4.2b i förordning nr 1408/71, genom vilka vissa särskilda förmåner undantas från förordningens tillämpningsområde, tolkas restriktivt. Detta innebär att nämnda artikel endast avser förmåner som uppfyller samtliga villkor som fastställs i artikeln, nämligen de förmåner som är av särskild art och icke avgiftsfinansierade, som nämns i bilaga II avsnitt III till denna förordning och som introduceras genom en lagstiftning vars tillämplighet är begränsad till ett visst område i en medlemsstat.

(se punkterna 24–25)

2. Det framgår av systematiken i förordning nr 1408/71 att begreppet ”social trygghetsförmån” i den mening som avses i artikel 4.1 i denna förordning och begreppet ”särskild icke avgiftsfinansierad förmån” i den mening som avses i artikel 4.2a och 4.2b i samma förordning utesluter varandra. Följaktligen kan en förmån som uppfyller villkoren för en ”social trygghetsförmån”, i den mening som avses i artikel 4.1 i förordning nr 1408/71, inte bedömas som en ”särskild icke avgiftsfinansierad förmån”.

Ett vårdbidrag utgör följaktligen inte någon särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i den ovannämnda artikel 4.2b, som beviljats på grundval av en situation som regleras i lag och som har till syfte att genom ett schablonmässigt bidrag ersätta de merkostnader som föranleds av förmånstagarnas vårdbehov och, särskilt, de kostnader som uppstår i samband med den nödvändiga hjälp som dessa personer får eftersom deras huvudsakliga ändamål är att utgöra ett komplement till förmåner enligt sjukförsäkringen. De skall därför anses som ”förmåner vid sjukdom” i den mening som avses i artikel 4.1 a i förordning nr 1408/71.

(se punkterna 36, 38–39 och 46, samt punkt 1 i domslutet)

3. En familjemedlem till en i en medlemsstat förvärvsarbetande arbetstagare, som bor med sin familj i en annan medlemsstat, kan, om övriga villkor för rätten till bidrag är uppfyllda av den behöriga institutionen på den ort där arbetstagaren är anställd, begära att ett vårdbidrag som har till syfte att genom ett schablonmässigt bidrag ersätta de merkostnader som föranleds av förmånstagarnas vårdbehov utbetalas som en kontantförmån vid sjukdom enligt artikel 19 i förordning nr 1408/71, såvida familjemedlemmen inte har rätt till en liknande förmån enligt lagstiftningen i den stat där denne är bosatt.

(se punkt 56 samt punkt 2 i domslutet)