Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Frihet att tillhandahålla tjänster — TV-sändningsverksamhet — Direktiv 89/552 — Tillämpningsområde — Begreppet TV-reklam — Bestämmelser om indirekt TV-reklam som uppkommer genom att reklamskyltar blir synliga under sändning av idrottsevenemang som äger rum i andra medlemsstater — Omfattas inte — (Direktiv 89/552, artiklarna 1 b, 2.2, 10 och 11)

2. Frihet att tillhandahålla tjänster — Begränsningar — Förbud mot reklam för alkoholdrycker under TV-sändning av idrottsevenemang — Motiverat för att skydda folkhälsan — (EG‑fördraget, artiklarna 56.1 och 59 (nu artiklarna 46.1 EG och 49 EG i ändrad lydelse))

Sammanfattning

1. Artikel 2.2 första stycket första meningen i direktiv 89/552 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, i vilken det föreskrivs att medlemsstaterna skall säkerställa en fri mottagning och inte får begränsa återutsändning inom sina territorier av TV-sändningar från andra medlemsstater av skäl som omfattas av detta direktiv, utgör inte hinder för en medlemsstat att förbjuda TV-reklam för alkoholhaltiga drycker som saluförs i denna medlemsstat, i den mån det rör sig om indirekt TV-reklam till följd av att det på TV-skärmen visas reklamskyltar som förekommer under återutsändningen av binationella idrottsevenemang som äger rum i andra medlemsstater.

Sådan indirekt TV-reklam skall nämligen inte klassificeras som ”TV‑reklam” i den mening som avses i artikel 1 b och artiklarna 10 och 11 i detta direktiv, eftersom den inte utgör ett individualiserat sänt meddelande avsett att främja tillhandahållandet av varor eller tjänster.

(se punkterna 27 och 29 samt punkt 1 i domslutet)

2. Artikel 59 i fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse) utgör inte hinder för en medlemsstat att förbjuda TV-reklam för alkoholhaltiga drycker som saluförs i denna medlemsstat, i den mån det rör sig om indirekt TV-reklam till följd av att det på TV-skärmen visas skyltar som förekommer under sändningen av binationella idrottsevenemang som äger rum i andra medlemsstater.

Förvisso utgör en sådan reglering avseende TV-reklam en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artikel 59 i fördraget. Den innebär nämligen, för det första, en inskränkning av friheten att tillhandahålla reklamtjänster, eftersom ägarna av reklamskyltarna i förebyggande syfte måste avböja all reklam för alkoholhaltiga drycker när ett idrottsevenemang kan komma att återutsändas i medlemsstaten i fråga. För det andra utgör denna reglering ett hinder för tillhandahållandet av TV-sändningstjänster, eftersom programföretagen i denna stat måste avböja all återutsändning av sådana idrottsevenemang under vilka det kan visas reklamskyltar för alkoholhaltiga drycker som saluförs i nämnda stat, och eftersom organisatörerna av idrottsevenemang som äger rum i utlandet inte heller kan sälja rättigheterna till återutsändning till dessa programföretag när sändningen av TV-program som avser sådana evenemang kan innehålla indirekt TV-reklam för de nämnda alkoholhaltiga dryckerna.

En sådan reglering avseende TV-reklam syftar emellertid till att skydda folkhälsan i den mening som avses i artikel 56.1 i fördraget (nu artikel 46.1 EG i ändrad lydelse), eftersom bestämmelser som begränsar möjligheterna att göra reklam för alkoholhaltiga drycker i syfte att motverka alkoholmissbruk bidrar till att skydda folkhälsan.

En sådan reglering är dessutom ägnad att säkerställa förverkligandet av detta syfte och den går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det. Den ifrågavarande regleringen begränsar nämligen de situationer under vilka reklamskyltar för alkoholhaltiga drycker kan komma att visas i TV och kan därigenom begränsa sändningen av dessa meddelanden och, därmed, minska antalet tillfällen då TV-tittaren uppmanas att dricka alkoholhaltiga drycker.

(se punkterna 35, 37–38 och 41 samt punkt 2 i domslutet)