Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Fri rörlighet för personer — Frihet att tillhandahålla tjänster — Medborgarskap i Europeiska unionen — Rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier — Begäran om förhandsavgörande avseende huruvida nationella bestämmelser, i vilka det föreskrivs att medborgare i andra medlemsstater under vissa förhållanden skall utvisas, är förenliga med gemenskapsrätten — Informationen otillräcklig för att domstolen skall kunna fastställa vilka gemenskapsbestämmelser som är relevanta — Kontrollen åligger den nationella domstolen — (Artiklarna 18 EG, 39 EG, 43 EG, 46 EG, 49 EG, 55 EG och 234 EG samt rådets direktiv 90/364)

2. Fri rörlighet för personer — Undantag — Hänsyn till allmän ordning — Utdömande av vissa påföljder för vissa bestämda brott — Obligatorisk utvisning av en gemenskapsmedborgare utan att personens eget uppförande beaktas — Otillåten — (Rådets direktiv 64/221, artikel 3)

3. Fri rörlighet för personer — Undantag — Hänsyn till allmän ordning — Utvisning av en gemenskapsmedborgare — Nationella bestämmelser enligt vilka omständigheter som har uppkommit mellan myndighetsbeslutet och en domstols prövning av detta besluts lagenlighet inte får beaktas — Otillåtna — (Rådets direktiv 64/221, artikel 3)

4. Fri rörlighet för personer — Undantag — Hänsyn till allmän ordning — Utdömande av vissa påföljder för vissa bestämda brott — Utvisning av en gemenskapsmedborgare på grundval av en presumtion, utan att vederbörlig hänsyn tas till vare sig personens eget uppförande eller till det hot som föreligger mot den allmänna ordningen — Otillåten — Utvisning av en gemenskapsmedborgare som utgör ett aktuellt hot mot den allmänna ordningen — Berörd person som kan åberopa familjeskäl — Tillåten — Villkor — Avvägning i det enskilda fallet med iakttagande av gemenskapsrättens allmänna principer, särskilt de grundläggande rättigheterna, såsom skyddet för familjelivet — (Artikel 39.3 EG, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, artikel 8, rådets direktiv 64/221, artikel 3)

5. Fri rörlighet för personer — Undantag — Beslut inom området för utlänningspolitik — Utvisningsbeslut — Processrättsligt skydd — Nationell lagstiftning i vilken det varken finns ett omprövningsförfarande eller en rätt att överklaga till domstol, som inbegriper en lämplighetsprövning — Otillåten — (Rådets direktiv 64/221, artikel 9.1)

Sammanfattning

1. Rätten för medborgare i en medlemsstat att uppehålla sig i en annan medlemsstat utgör inte en ovillkorlig rättighet på gemenskapsrättens nuvarande stadium. Detta följer dels av bestämmelserna om fri rörlighet för personer och friheten att tillhandahålla tjänster i avdelning III i tredje delen av fördraget, det vill säga artiklarna 39 EG, 43 EG, 46 EG, 49 EG och 55 EG, liksom av bestämmelserna i sekundärrätten om genomförande av dessa, dels av bestämmelserna i andra delen av fördraget, särskilt artikel 18 EG, i vilken unionsmedborgarna ges rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, samtidigt som det där uttryckligen hänvisas till de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördraget och i bestämmelserna om genomförande av fördraget.

När domstolen inom ramen för ett förfarande enligt artikel 234 EG tillfrågas huruvida en nationell bestämmelse, enligt vilken de behöriga myndigheterna skall utvisa medborgare i andra medlemsstater som dömts till viss påföljd för vissa bestämda brott, är förenlig med gemenskapsrätten, och den inte med ledning av den information den har att tillgå med säkerhet kan fastställa huruvida medborgaren i fråga kan åberopa bestämmelserna i artikel 39 EG eller andra bestämmelser i fördraget eller sekundärrätten om fri rörlighet för personer eller frihet att tillhandahålla tjänster, medan det är ostridigt att den berörda personen i egenskap av unionsmedborgare i enlighet med artikel 18 EG har rätt att, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördraget och i bestämmelserna om genomförande av fördraget, fritt röra sig och bosätta sig inom medlemsstaternas territorier, ankommer det på den nationella domstolen att fastställa vilka bestämmelser i gemenskapsrätten, utöver artikel 18.1 EG, som den berörda personen i förekommande fall kan åberopa.

I detta avseende åligger det i synnerhet den nationella domstolen att undersöka huruvida den berörda personen omfattas av artikel 39 EG, i egenskap av arbetstagare eller i egenskap av annan som med stöd av bestämmelserna i sekundärrätten om genomförande av denna artikel har rätt till fri rörlighet, eller huruvida han kan åberopa andra bestämmelser i gemenskapsrätten, såsom dem i rådets direktiv 90/364 om rätt till bosättning, eller artikel 49 EG, vilken bland annat är tillämplig på mottagare av tjänster.

(se punkterna 47 och 52–54 samt punkt 1 i domslutet)

2. Artikel 3 i rådets direktiv 64/221 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, i vilken det föreskrivs att åtgärderna i fråga uteslutande skall grunda sig på den berörda personens eget uppförande och att tidigare domar för brott inte i sig skall utgöra anledning att vidta sådana åtgärder, utgör hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka det krävs att de nationella myndigheterna utvisar medborgare i andra medlemsstater som på grund av uppsåtligt brott mot den tyska narkotikalagen har dömts till sluten ungdomsvård i minst två år eller frihetsstraff, och verkställigheten av påföljden inte har eftergivits genom villkorlig dom.

(se punkt 71 samt punkt 2 i domslutet)

3. Artikel 3 i direktiv 64/221 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, i vilken det föreskrivs att åtgärderna i fråga uteslutande skall grunda sig på den berörda personens eget uppförande och att tidigare domar för brott inte i sig skall utgöra anledning att vidta sådana åtgärder, utgör hinder för nationell praxis, enligt vilken de nationella domstolarna vid prövningen av lagenligheten av ett beslut om utvisning av en medborgare i en annan medlemsstat inte är skyldiga att beakta faktiska omständigheter som uppkommit efter det senaste beslutet av den behöriga myndigheten, som skulle kunna tyda på att det hot mot den allmänna ordningen som det personliga uppförandet hos den som är föremål för ett beslut om utvisning utgör har upphört eller minskat i inte obetydlig mån. Detta gäller i synnerhet när lång tid har förflutit mellan beslutet om utvisning och den behöriga domstolens prövning av detta beslut.

(se punkt 82 samt punkt 3 i domslutet)

4. Artikel 39 EG och artikel 3 i direktiv 64/221 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, i vilken det föreskrivs att åtgärderna i fråga uteslutande skall grunda sig på den berörda personens eget uppförande och att tidigare domar för brott inte i sig skall utgöra anledning att vidta sådana åtgärder, utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis, enligt vilka utvisning av en medborgare i en annan medlemsstat som dömts till en viss påföljd för vissa brott – trots att familjeskäl beaktas – beslutas på grundval av en presumtion för att personen skall utvisas, utan att det tas vederbörlig hänsyn till vare sig personens eget uppförande eller det hot mot den allmänna ordningen som denne utgör.

Däremot utgör inte artikel 39 EG eller direktiv 64/221 hinder för utvisning av en medborgare i en medlemsstat, som dömts till en viss påföljd för vissa bestämda brott och som å ena sidan utgör ett aktuellt hot mot den allmänna ordningen och å andra sidan har varit bosatt under många år i värdmedlemsstaten och kan åberopa familjeskäl mot utvisningen, under förutsättning att den avvägning som de nationella myndigheterna gör i det enskilda fallet mellan förefintliga legitima intressen sker med iakttagande av gemenskapsrättens allmänna principer och, särskilt, med vederbörlig hänsyn tagen till de grundläggande rättigheterna, såsom skyddet för familjelivet.

(se punkt 100 samt punkterna 4 och 5 i domslutet)

5. Artikel 9.1 i direktiv 64/221 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, vilken har till syfte att säkerställa att personer som drabbas av ett beslut om utvisning tillförsäkras ett processrättsligt minimiskydd, utgör hinder för en bestämmelse i en medlemsstat, enligt vilken det varken finns ett omprövningsförfarande eller en rätt att överklaga till domstol, som inbegriper en lämplighetsprövning, avseende ett beslut om utvisning av en medborgare i en annan medlemsstat som har fattats av en administrativ myndighet, då det inte har inrättats någon myndighet som är oberoende av förvaltningsmyndigheten.

När det är ostridigt att kontrollen av de beslut som är i fråga utförs av förvaltningsdomstolar i domstolsförfaranden, men tvekan kvarstår avseende omfattningen av denna kontroll, ankommer det på den nationella domstolen att kontrollera huruvida de inom området behöriga domstolarna kan pröva utvisningsåtgärders lämplighet.

(se punkterna 105, 107, 112 och 116 samt punkt 6 i domslutet)