Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

Gemenskapsrätt - Principer - Grundläggande rättigheter - Rätt till egendom - Begränsningar - Tillåtlighet - Villkor - Minimiåtgärder för bekämpning av vissa fisksjukdomar - Direktiv 93/53 - Ersättning till drabbade ägare - Föreligger inte - Fråga huruvida detta är förenligt med rätten till egendom - Vållande från fiskägarnas sida - Saknar betydelse

(Rådets direktiv 91/67, i dess lydelse enligt direktiven 93/54, bilaga A, och 93/53)

Sammanfattning

$$De grundläggande rättigheter som skyddas av domstolen, bland vilka äganderätten ingår, ses inte som absoluta rättigheter, utan de skall beaktas i förhållande till vilken funktion de har i samhället. Dessa rättigheter kan följaktligen inskränkas, särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden, under förutsättning att dessa inskränkningar faktiskt svarar mot mål av allmänintresse som eftersträvas av gemenskapen och att de, med beaktande av det eftersträvade målet, inte utgör ett orimligt och oacceptabelt ingripande som påverkar själva innehållet i dessa rättigheter.

Direktiv 93/53 om gemenskapens minimiåtgärder för bekämpning av vissa fisksjukdomar syftar till att förverkliga den inre marknaden för djur och produkter från vattenbruk och ingår i ett system för att fastställa gemenskapens minimiåtgärder för bekämpning av vissa fisksjukdomar. Det kan därför konstateras att de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv svarar mot mål av allmänintresse som eftersträvas av gemenskapen.

Med hänsyn till det eftersträvade målet utgör inte de minimiåtgärder avseende omedelbar destruering och avlivning som föreskrivs i direktiv 93/53 för att bekämpa sjukdomarna i förteckning I i bilaga A till direktiv 91/67 om djurhälsovillkor för utsläppande på marknaden av djur och produkter från vattenbruk, i dess lydelse enligt direktiv 93/54, i avsaknad av ersättning till de drabbade ägarna, ett orimligt och oacceptabelt ingripande som påverkar äganderättens själva innehåll.

För det första är de åtgärder som föreskrivs i direktiv 93/53 av nödkaraktär och de skall garantera att snabba och effektiva ingripanden kan ske så snart det bekräftats att sjukdomen brutit ut samt att alla risker för att sjukdomsagensen sprids eller överlever elimineras.

Härtill kommer att de nämnda åtgärderna inte medför att de som äger vattenbruksanläggningar hindras att nyttja desamma, utan att de ges möjlighet att fortsätta bedriva sin verksamhet. En omedelbar destruering och avlivning av all fisk gör det nämligen möjligt för ägarna att så snart som möjligt återinplantera fisk i de drabbade odlingarna. De nämnda åtgärderna gör det således möjligt att återuppta transporter och utsläppande på marknaden inom gemenskapen av levande fisk av arter som är mottagliga för sjukdomarna i förteckningarna I och II i bilaga A till direktiv 91/67, så att samtliga berörda, inbegripet dem som äger vattenbruksanläggningar, kan dra nytta av följderna härav.

Slutligen bedriver ägarna av anläggningar för vattenbruk en verksamhet som medför kommersiella risker. De kan, i egenskap av fiskodlare, förvänta sig att en fisksjukdom kan bryta ut när som helst och orsaka dem skada. Detta är en inneboende risk i verksamhet som avser uppfödning eller saluföring av levande djur och är resultatet av en naturhändelse, i fråga om både sjukdomarna i förteckning I och i förteckning II i bilaga A till direktiv 91/67.

Beträffande omfattningen av en eventuell skada, kan det konstateras att fisk som uppvisar kliniska tecken på sjukdom inte har något värde på grund av sitt tillstånd. När det gäller fisk som har nått kommersiell storlek och som skulle kunna ha saluförts eller bearbetats för mänsklig konsumtion, eftersom de vid avlivningen inte uppvisade några kliniska tecken på sjukdom, består den eventuella förlusten för odlarna till följd av en omedelbar avlivning av sådan fisk i att odlarna inte har kunnat välja den mest fördelaktiga tidpunkten för att saluföra fisken. På grund av risken att fisken i framtiden uppvisar sådana tecken är det för övrigt inte möjligt att fastställa en mer fördelaktig tidpunkt att saluföra fisken. När det gäller all annan sorts fisk, är det inte heller här möjligt att fastställa huruvida de har något marknadsvärde, på grund av risken att fisken i framtiden uppvisar kliniska tecken på sjukdom.

Gemenskapslagstiftaren kan visserligen inom ramen för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning på jordbruksområdet anse att det är lämpligt att helt eller delvis ersätta ägarna till anläggningar på vilka djur har destruerats eller avlivats. Av detta förhållande kan man emellertid inte dra slutsatsen att det i gemenskapsrätten finns en allmän princip om att ersättning skall betalas ut under alla omständigheter.

Med hänsyn till dessa överväganden är inte åtgärder avseende omedelbar destruering och avlivning av fisk som en medlemsstat vidtar för att bekämpa sjukdomarna i förteckningarna I och II i den nämnda bilagan i samband med tillämpningen av direktiv 93/53, vilka åtgärder är identiska med respektive motsvarar de minimiåtgärder som gemenskapen har föreskrivit för sjukdomarna i förteckning I, varvid denna stat inte föreskriver att ersättning skall betalas ut, oförenliga med den grundläggande rätten till egendom.

Det är oväsentligt om utbrottet av sjukdomen beror på ett vållande från fiskägarens sida eller inte när det gäller frågan huruvida de nämnda nationella åtgärderna är förenliga med den grundläggande rätten till egendom.

( se punkterna 68, 78-83, 84-86, 93, 95, samt punkterna 1-3 i domslutet )