Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Gemenskapsrätt - Principer - Grundläggande rättigheter - Yttrandefrihet - Inskränkningar - Snäv tolkning

(Artikel 6.2 EU; Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, artikel 10.2)

2. Tjänstemän - Rättigheter och skyldigheter - Yttrandefrihet - Utövande - Gränser - Skydd för annans rättigheter - Förhållande grundat på förtroende mellan en institution och dess tjänstemän - Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning - Omfattning - Domstolsprövning

(Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, artikel 10.2; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 11, 12 och 17)

3. Tjänstemän - Rättigheter och skyldigheter - Yttrandefrihet - Utövande - Gränser - Skydd för annans rättigheter - Offentliggörande av texter som har samband med gemenskapernas verksamhet - Inskränkning i form av förhandstillstånd - Vägran att bevilja tillstånd - Villkor - Domstolsprövning

(Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, artikel 10.2; tjänsteföreskrifterna, artikel 17, andra stycket)

4. Tjänstemän - Rättigheter och skyldigheter - Tjänsteman som är tjänstledig av personliga skäl - Saknar betydelse

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 35)

5. Överklagande - Grunder - Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid förstainstansrätten - Avvisning

(EG-stadgan för domstolen, artikel 51)

6. Överklagande - Grunder - Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna - Kan inte prövas - Domstolens prövning av hur bevisningen har bedömts - Tillåten endast om bevisningen har missuppfattats - Bevisbörda och bevisning

(Artikel 225 EG; EG-stadgan för domstolen, artikel 51)

7. Tjänstemän - Disciplinåtgärder - Förfarande inför disciplinnämnden - Utredning - Muntlig presentation av rapporten av rapportören - Tillåten

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX, artikel 3)

8. Förfarande - Motivering av domar - Dom om ogiltigförklaring - Räckvidd

(EG-stadgan för domstolen, artikel 51)

Sammanfattning

1. De grundläggande rättigheterna utgör en integrerad del av de allmänna rättsprinciper som domstolen skall säkerställa iakttagandet av. Domstolen utgår därvid från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner liksom från uppgifter i de internationella dokument som rör skyddet för de mänskliga rättigheterna och som medlemsstaterna varit med om att utarbeta eller tillträtt. I detta avseende är Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna av särskild betydelse.

Dessa principer har återgetts i artikel 6.2 EU.

Enligt rättspraxis från Europadomstolen utgör yttrandefriheten en av de viktigaste grunderna för ett demokratiskt samhälle, en av de väsentligaste förutsättningarna för samhällets framåtskridande och för alla och en vars utveckling. Med förbehåll för andra stycket i artikel 10 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna gäller yttrandefriheten inte bara "upplysningar" eller "tankar" som upplevs som positiva eller som anses harmlösa eller ointressanta, utan även sådana som kan såra, chockera eller oroa.

Yttrandefriheten kan inskränkas på de sätt som anges i artikel 10.2 i konventionen. Dessa inskränkningar bör dock tolkas snävt. Adjektivet "nödvändigt" i artikel 10.2 förutsätter att det finns tvingande sociala hänsyn, och även om de avtalsslutande parterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra om sådana hänsyn föreligger skall ingreppet stå i proportion till det berättigade mål som eftersträvas. Vidare skall de skäl som de nationella myndigheterna åberopar för att motivera detta vara relevanta och tillräckliga. Dessutom kräver varje föregående inskränkning en särskild prövning.

Vidare måste inskränkningarna föreskrivas i lagregler som är tillräckligt precisa för att berörda personer, eventuellt med beaktande av sakkunnigas råd, skall kunna anpassa sitt beteende.

( se punkterna 37-42 )

2. Europeiska gemenskapernas tjänstemän och övriga anställda åtnjuter yttrandefrihet, även på de områden som omfattas av gemenskapsinstitutionernas verksamhet. Denna frihet omfattar friheten att muntligen eller skriftligen uttrycka uppfattningar som avviker eller är i minoritet i förhållande till uppfattningarna inom den institution där tjänstemannen är anställd.

I ett demokratiskt samhälle är det emellertid också berättigat att ålägga tjänstemän, på grund av deras ställning, sådana skyldigheter som föreskrivs i artiklarna 11 och 12 i tjänsteföreskrifterna, vilka huvudsakligen har till syfte att upprätthålla det förhållande grundat på förtroende som måste föreligga mellan institutionen och dess tjänstemän och övriga anställda. Omfattningen av dessa skyldigheter varierar beroende på den berörda personens arbetsuppgifter eller ställning i hierarkin. Särskilda inskränkningar i yttrandefriheten kan i princip motiveras av det legitima syftet att skydda annans rättigheter, i den mening som avses i artikel 10.2 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, vilket i detta fall är rättigheterna för de institutioner som har uppdrag av allmänintresse, uppdrag som medborgarna skall kunna förlita sig på utförs på ett tillfredsställande sätt.

Detta är syftet med reglerna som föreskriver vilka skyldigheter och vilket ansvar som åligger Europeiska gemenskapernas tjänstemän. En tjänsteman får följaktligen inte genom muntliga eller skriftliga uttalanden åsidosätta sina skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna, särskilt enligt artiklarna 11, 12 och 17 i tjänsteföreskrifterna, i förhållande till den institution som tjänstemannen förväntas tjäna. Det skulle rubba det förhållande grundat på förtroende som förenar tjänstemannen med institutionen och därefter göra det svårare, eller rent av omöjligt, för institutionen att i samarbete med tjänstemannen i fråga utföra sitt uppdrag.

Vid sin prövning skall gemenskapsdomstolen kontrollera om det, med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet, har gjorts en rimlig avvägning mellan den enskildes grundläggande rätt till yttrandefrihet och institutionens legitima intresse av att säkerställa att dess tjänstemän och övriga anställda i sitt arbete iakttar de skyldigheter och det ansvar som åligger dem. Begreppen ansvar och skyldigheter, som det hänvisas till i artikel 10.2 i konventionen, har en särskild betydelse när det är fråga om statstjänstemäns yttrandefrihet, vilket kan motivera att administrationen ges ett visst utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra om det påtalade ingreppet står i proportion till det berättigade mål som eftersträvas.

( se punkterna 43-49 )

3. Enligt artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna krävs det tillstånd vid offentliggörande av alla texter som har samband med gemenskapernas verksamhet. Sådant tillstånd får endast vägras om det planerade offentliggörandet kan "skada gemenskapernas intressen". Sistnämnda möjlighet, som på ett begränsat sätt föreskrivs i en rådsförordning, hör till "skyddet för annans rättigheter" vilket, enligt Europadomstolens tolkning av artikel 10.2 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, kan motivera att yttrandefriheten inskränks. Den omständigheten att inskränkningen i fråga är utformad som ett förhandstillstånd kan inte medföra att den som sådan strider mot den grundläggande rätten till yttrandefrihet. Föreskrifterna i artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna fastställer klart principen att tillstånd skall beviljas och att tillstånd endast får vägras i undantagsfall. Eftersom denna bestämmelse möjliggör för institutionerna att vägra tillstånd för offentliggörande och således föreskriver en möjlighet att göra ett allvarligt ingrepp i yttrandefriheten, vilken utgör en av grunderna för ett demokratiskt samhälle, skall artikeln tolkas restriktivt och tillämpas under noga iakttagande av vissa villkor, såsom att det föreligger tvingande sociala hänsyn, att ingreppet står i proportion till det mål som eftersträvas och att de skäl som institutionen åberopar i avslaget är relevanta och tillräckliga. Tillstånd till offentliggörande får dessutom endast vägras om ett offentliggörande allvarligt kan skada gemenskapernas intressen.

Eftersom dessa föreskrifter endast är tillämpliga på offentliggöranden som har samband med gemenskapernas verksamhet, har de enbart till syfte att ge institutionen möjlighet att hålla sig underrättad om tjänstemännens eller övriga anställdas skriftliga uttalanden i fråga om denna verksamhet. De speglar det förhållande grundat på förtroende som måste föreligga mellan en arbetsgivare och de anställda, särskilt när de anställda utför viktiga uppgifter av offentlig karaktär.

Ett beslut att vägra tillstånd kan överklagas med stöd av artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna och kan bli föremål för en faktisk domstolsprövning, varigenom gemenskapsdomstolarna kan kontrollera att tillsättningsmyndigheten har utövat sin befogenhet enligt artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna under noga iakttagande av de gränser som gäller vid alla ingrepp i yttrandefriheten. I det sammanhanget skall tillsättningsmyndigheten, vid tillämpningen av artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, göra en avvägning mellan de olika intressen som är i fråga och särskilt beakta hur allvarligt gemenskapernas intressen har skadats.

( se punkterna 51-57 )

4. Det framgår klart av ordalydelsen i artikel 35 i tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman som är tjänstledig av personliga skäl inte förlorar ställningen av tjänsteman under den period som han har denna administrativa ställning. Tjänstemannen omfattas således fortfarande av de skyldigheter som åligger samtliga tjänstemän, om inte annat uttryckligen stadgas.

( se punkt 69 )

5. Vid ett överklagande skall en grund som i själva verket endast syftar till att domstolen skall ompröva de argument som har anförts vid förstainstansrätten avvisas, eftersom den faller utanför domstolens behörighet enligt artikel 51 i stadgan för domstolen.

( se punkt 76 )

6. Förutsatt att bevisningen inte har missuppfattats och att rättsgrundsatser och processregler avseende bevisbördan och förebringande av bevisning har följts, faller faktiska konstateranden och förstainstansrättens värdering av den bevisning som ingetts till den i princip utanför domstolens prövning vid ett överklagande.

Vad beträffar regler avseende bevisbördan och förebringande av bevisning är det, för att övertyga domstolen om riktigheten av en parts påstående eller åtminstone få den att självmant föranstalta om bevisning, i allmänhet inte tillräckligt att åberopa vissa faktiska omständigheter till stöd för påståendet. Det är dessutom nödvändigt att framlägga tillräckligt precisa, objektiva och samstämmiga uppgifter till stöd för att de är riktiga eller sannolika.

( se punkterna 83, 100, 113 och 114 )

7. Vad beträffar nödvändigheten av att upprätta en skriftlig rapport vid disciplinnämnden, anger artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna endast rapportörens uppdrag utan att ange särskilda formföreskrifter för hur uppdraget skall genomföras, exempelvis huruvida en skriftlig rapport skall upprättas eller om parterna skall delges denna rapport. Det finns således inga hinder för att rapportören muntligen presenterar sin rapport för övriga medlemmar av disciplinnämnden.

( se punkt 112 )

8. Förstainstansrättens skyldighet att motivera sina beslut kan inte tolkas som att den är tvungen att i detalj bemöta varje argument som åberopats av sökanden, särskilt om argumentet inte är tillräckligt klart och precist och inte stöds av tillräckligt utförlig bevisning.

( se punkt 121 )