Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1 Begäran om förhandsavgörande - Domstolens behörighet - Ramen - Allmänna eller hypotetiska frågor - Domstolens prövning av sin egen behörighet - De faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen - Begrepp

(EEG-fördraget, art. 177)

2 Fri rörlighet för varor - Kvantitativa restriktioner - Åtgärder med motsvarande verkan - Begrepp - Hinder till följd av nationella bestämmelser som på ett icke diskriminerande sätt reglerar säljformer - Artikel 30 i fördraget inte tillämplig - Föreskrifter som förbjuder TV-reklam inom distributionssektorn - Bestämmelser om konkurrens i fördraget - Inte tillämpliga

(EEG-fördraget, art. 3 f, 5, 30, 85 och 86)

3 Fritt tillhandahållande av tjänster - TV-sändning - Direktiv 89/552 - Medlemsstaternas möjlighet att avvika från reglerna om reklam - Räckvidd - Föreskrifter som förbjuder TV-reklam inom distributionssektorn - Godtagbarhet

(Rådets direktiv 89/552, art. 3.1)

Sammanfattning

4 Inom ramen för det förfarande som föreskrivs enligt artikel 177 i fördraget är den nationelle domaren, vilken är den ende som har direkt kunskap om de faktiska omständigheterna i målet, den som är bäst skickad att i förhållande till dess särdrag uppskatta nödvändigheten av ett förhandsavgörande för att döma i saken. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att träffa avgörande när de av den nationelle domaren framställda frågorna avser tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse.

För att pröva sin egen behörighet ankommer det inte desto mindre på domstolen att granska de omständigheter under vilka saken har hänskjutits till den. Den anda av samarbete som bör råda över hanteringen av en begäran om förhandsavgörande innebär att den nationelle domaren för sin del tar hänsyn till den åt domstolen anförtrodda funktionen, vilken är att bidra till rättsskipningen i medlemsstaterna och inte att avfatta rådgivande yttranden över allmänna eller hypotetiska frågor.

Den omständigheten att parterna är överens om det resultat som skall uppnås förtar inte realiteten av en tvist vid den nationella domstolen huruvida en vägran som en av parterna har framställt gentemot den andra parten på grundval av en bestämmelse i nationell rätt är förenlig med gemenskapsrätten.

5 Tillämpningen av nationella bestämmelser, som begränsar eller förbjuder vissa säljformer, på produkter som härrör från andra medlemsstater är inte ägnad att utgöra hinder för handeln mellan medlemsstater direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, förutsatt att bestämmelserna tillämpas på samtliga berörda aktörer som bedriver sin verksamhet inom det nationella territoriet och förutsatt att de, såväl rättsligt som faktiskt, påverkar avsättningen av inhemska produkter och produkter som härrör från andra medlemsstater på samma sätt. När dessa förutsättningar är uppfyllda är tillämpningen av föreskrifter av denna art på försäljning av produkter med ursprung i en annan medlemsstat inte av sådant slag att den förhindrar produkternas tillträde till marknaden eller att den hindrar deras tillträde i större utsträckning än det för inhemska produkter. Dessa föreskrifter faller således utanför tillämpningsområdet för artikel 30 i fördraget.

Av detta följer att artikel 30 skall tolkas som att den inte är tillämplig i det fall då en medlemsstat, genom lag eller annan författning, förbjuder utsändning av TV-sända reklaminslag till förmån för den ekonomiska distributionssektorn. En sådan bestämmelse angår säljformer i så måtto att den förbjuder en säljfrämjande åtgärd för en särskild metod för avsättning av produkter. Eftersom bestämmelsen tillämpas på samtliga ekonomiska aktörer inom distributionsbranschen utan åtskillnad beroende på produkt påverkar den inte avsättningen av produkter som härrör från andra medlemsstater på annat sätt än den av inhemska produkter.

Artiklarna 85 och 86, lästa tillsammans med artiklarna 3 f och 5 i fördraget, är inte tillämpliga på en sådan bestämmelse.

6 I direktiv 89/552, som syftar till att säkerställa frihet för TV-sändning i enlighet med de minimiregler som föreskrivs i direktivet och som för detta ändamål ålägger de utsändande medlemsstaterna att utöva tillsyn över efterlevnaden av sina bestämmelser och de mottagande medlemsstaterna att säkerställa mottagningsfriheten och friheten för återutsändning, kan, enligt artikel 3.1, medlemsstaterna, när det gäller TV-programföretagen inom deras jurisdiktion, föreskriva strängare eller mer detaljerade regler inom de områden som omfattas av direktivet. Denna rätt, som ges enligt en allmän bestämmelse i direktivet och vars utövande inte är av beskaffenhet att kompromettera den fria sändningen i enlighet med de minimiregler som skall säkerställas genom direktivet, inskränks inte beträffande reklam till de omständigheter som anges i artiklarna 19 och 20.

Direktivet skall därför tolkas som att det inte utgör hinder mot att en medlemsstat, genom lag eller annan författning, förbjuder sändning av reklaminslag till förmån för den ekonomiska distributionssektorn genom de TV-programföretag som är etablerade inom dess territorium.