Mål C‑14/23

XXX

mot

État belge, företrädd av Secrétaire d’État à l’Asile et la Migration

(begäran om förhandsavgörande från Conseil d’État (Belgien))

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 29 juli 2024

”Begäran om förhandsavgörande – Invandringspolitik – Direktiv (EU) 2016/801 – Villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i studiesyfte – Artikel 20.2 f – Ansökan om inresa och vistelse i en medlemsstat för studier – Andra ändamål – Avslag på visumansökan – Grunder för avslag – Införlivande har inte skett – Den allmänna principen om förbud mot rättsmissbruk – Artikel 34.5 – Medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor – Den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”

1. Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för forskning, studier, praktik, volontärarbete, deltagande i elevutbytesprogram eller utbildningsprojekt och för au pairarbete – Direktiv 2016/801 – Grunder för avslag på ansökan om inresa och vistelse – Andra ändamål med vistelsen än de som uppgetts som grund för ansökan – Inget införlivande av grunden med nationell rätt – Avslag på ansökan om visum för studier på grund av att sökanden saknar verklig avsikt att studera – Tillåtet – Tillämpning av den allmänna unionsrättsliga principen om förbud mot rättsmissbruk

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/801, artikel 3 led 3, artikel 5.3, artikel 7, artikel 11, artikel 20.2 f och artikel 24)

   (se punkterna 35–39, 41, 47, 48, 50, 51, 53–55 och 58 samt punkt 1 i domslutet)

2. Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för forskning, studier, praktik, volontärarbete, deltagande i elevutbytesprogram eller utbildningsprojekt och för au pairarbete – Direktiv 2016/801 – Förfarandegarantier och öppenhet – Avslag på ansökan om visum för studier – Skyldighet för medlemsstaterna att erbjuda ett förfarande som garanterar att beslutet kan överklagas – Nationell lagstiftning som enbart ger rätt att föra talan om ogiltigförklaring – Tillåtet – Villkor

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/801, artikel 34.5)

   (se punkterna 60–67 och punkt 2 i domslutet)

Resumé

Efter en begäran om förhandsavgörande från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) uttalar sig EU-domstolen dels om en medlemsstats befogenhet att avslå en tredjelandsmedborgares ansökan om visum för studier om vederbörande inte har någon verklig avsikt att studera, dels om omfattningen av domstolsprövningen av detta beslut med hänsyn till de förfarandegarantier som föreskrivs i direktiv 2016/801 ( 1 ).

I augusti 2020 ansökte klaganden i det nationella målet, som är tredjelandsmedborgare, om visum för att studera i Belgien. Ansökan avslogs med motiveringen att klagandens motsägelsefulla studieplan visade att hon inte hade någon verklig avsikt att studera i Belgien. Klaganden i det nationella målet överklagade beslutet till Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen) och yrkade att det skulle ogiltigförklaras. Denna domstol ogillade överklagandet, varefter klaganden överklagade Utlänningsdomstolens dom till den hänskjutande domstolen.

Till stöd för överklagandet gör klaganden bland annat gällande att den bestämmelse i direktiv 2016/801 där det anges att medlemsstaterna får avslå en ansökan om det är styrkt att tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse inte införlivats med belgisk rätt. ( 2 ) Dessutom hävdar klaganden att sättet på vilket Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen) utför kontrollen, som inte utgör något annat än en lagenlighetskontroll, inte uppfyllde de krav som följer av unionsrätten. ( 3 )

Eftersom den hänskjutande domstolen var osäker på om det under dessa omständigheter var möjligt att avslå ansökan om inresa och vistelse i Belgien och hur omfattande domstolsprövningen av beslutet att avslå en sådan ansökan behövde vara, beslutade den att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

EU-domstolens bedömning

Domstolen konstaterar för det första att medlemsstaterna enligt artikel 5.3 i direktiv 2016/801 är skyldiga att utfärda ett uppehållstillstånd för studier till en sökande som uppfyller kraven i nämnda direktiv. ( 4 ) Inget av dessa krav hänvisar uttryckligen till att det ska finnas en verklig avsikt att studera inom den berörda medlemsstatens territorium.

Enligt en allmän princip i unionsrätten får enskilda emellertid inte åberopa unionsrättsliga bestämmelser på ett sätt som är bedrägligt eller utgör rättsmissbruk. Härav följer att en medlemsstat inte ska bevilja förmåner enligt bestämmelser i unionsrätten om dessa bestämmelser inte åberopas för att uppnå bestämmelsernas ändamål, utan i syfte att åtnjuta en förmån enligt unionsrätten trots att villkoren för att åtnjuta denna förmån endast är uppfyllda formellt sett

Det betyder att även om artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 föreskriver att den berörda medlemsstaten får avslå en ansökan om inresa och vistelse när medlemsstaten har bevis eller allvarliga och objektiva skäl för att fastställa att tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse, så innebär den bestämmelsen inte att den allmänna unionsrättsliga principen om förbud mot rättsmissbruk inte kan tillämpas. Tillämpningen av denna princip är nämligen inte underkastad något krav på införlivande såsom är fallet med bestämmelserna i ett direktiv.

När det föreligger en ansökan om inresa och vistelse för studier krävs det för att konstatera att det är fråga om rättsmissbruk att det kan anses vara styrkt att den berörda tredjelandsmedborgaren har lämnat in sin ansökan om inresa och vistelse utan att verkligen ha haft för avsikt att som huvudsaklig verksamhet på heltid följa ett studieprogram som leder till ett bevis på högre utbildning som erkänns av den aktuella medlemsstaten.

En ansökan om inresa och vistelse får dock endast avslås om det av samtliga relevanta uppgifter som de behöriga myndigheterna förfogar över på ett tillräckligt uppenbart sätt framgår att ansökan är att beteckna som rättsmissbruk. Eftersom de omständigheter som kan utgöra grund för att slå fast att en ansökan om inresa och vistelse för studier utgör rättsmissbruk nödvändigtvis skiljer sig åt i varje enskilt fall, kan det i detta sammanhang inte upprättas någon uttömmande lista över de omständigheter som är relevanta i detta avseende. Det går därför inte att utifrån bestämda omständigheter presumera att en sådan ansökan utgör ett potentiellt rättsmissbruk, utan en bedömning måste göras från fall till fall, efter en individuell prövning av samtliga omständigheter som är specifika för den aktuella ansökan. Det ankommer i detta avseende på de behöriga myndigheterna att göra de kontroller som är lämpliga och kräva in de bevis som de behöver för att kunna göra en individuell prövning av ansökan, vid behov genom att be sökanden att inkomma med preciseringar och förklaringar i detta avseende.

Under alla omständigheter är det inte nödvändigtvis ett tecken på rättsmissbruk att en tredjelandsmedborgare som ansökt om inresa och vistelse för studier även har för avsikt att bedriva annan verksamhet på den berörda medlemsstatens territorium, framför allt om denna andra verksamhet inte inverkar menligt på sökandens förmåga att som huvudsaklig verksamhet bedriva de studier som ligger till grund för ansökan. Bristande koherens i sökandens studieplan kan däremot utgöra en objektiv omständighet som kan läggas till grund för bedömningen att det föreligger rättsmissbruk på grund av att sökandens ansökan i själva verket har ingetts i ett annat syfte än för studier, förutsatt att den bristande koherensen är tillräckligt uppenbar och har bedömts mot bakgrund av samtliga särskilda omständigheter i det enskilda fallet. En omständighet som kan anses vara vanlig under högre studier, såsom byte av studieinriktning, är således inte i sig tillräcklig för att fastställa att en tredjelandsmedborgare saknar en verklig avsikt att studera i den aktuella medlemsstaten. På samma sätt finner domstolen att enbart den omständigheten att de planerade studierna inte har något direkt samband med de yrkesmässiga målen inte nödvändigtvis utgör ett tecken på att det saknas en vilja att faktiskt genomföra de studier som åberopats som grund för ansökan om inresa och vistelse.

Vad för det andra gäller domstolsprövningen av ett beslut om avslag på en ansökan om inresa och vistelse erinrar EU-domstolen först och främst om att utformningen av det prövningsförfarande som avses i artikel 34.5 i direktiv 2016/801 ska fastställas i enlighet med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Det behov som följer av artikel 47 i stadgan av att garantera effektiviteten hos det rättsmedel som använts mot det första myndighetsbeslutet om avslag på den berördes ansökan innebär att en ogiltigförklaring av beslutet inom kort tid ska följas av ett nytt beslut som är konformt med den bedömning som gjordes i den dom varigenom beslutet ogiltigförklarades.

Av detta följer, vad gäller ansökningar om inresa och vistelse i en medlemsstat för studier, att blotta behörigheten för den domstol till vilken beslutet överklagas att ogiltigförklara de behöriga myndigheternas avslagsbeslut, utan möjlighet att ersätta de behöriga myndigheternas bedömning med sin egen eller fatta ett nytt beslut, i princip räcker för att kraven i artikel 47 i stadgan ska anses vara uppfyllda, under förutsättning att nämnda myndigheter kommer att vara bundna av den bedömning som görs i det domstolsavgörande varigenom beslutet ogiltigförklaras. I en sådan situation måste det dessutom säkerställas att överklagandet av beslutet samt, i förekommande fall, verkställandet av den dom som meddelas i målet om överklagande, sker under sådana förhållanden att det i princip blir möjligt att fatta ett nytt beslut inom kort tid, så att en tredjelandsmedborgare som agerar tillräckligt snabbt kan åtnjuta full verkan av sina rättigheter enligt direktiv 2016/801.

( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/801 av den 11 maj 2016 om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för forskning, studier, praktik, volontärarbete, deltagande i elevutbytesprogram eller utbildningsprojekt och för au pairarbete (EUT L 132, 2016, s. 21).

( 2 ) Enligt artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 får en medlemsstat avslå en ansökan när medlemsstaten har bevis eller allvarliga och objektiva skäl för att fastställa att tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse.

( 3 ) Enligt artikel 34.5 i direktiv 2016/801 är medlemsstaterna skyldiga att se till att beslut om avslag på ansökningar om inresa och vistelse ska kunna överklagas.

( 4 ) Se artiklarna 7 och 11 i direktiv 2016/801.