Mål C‑670/22

Brottmål

mot

M.N. (Encrochat)

(begäran om förhandsavgörande från Landgericht Berlin)

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 30 april 2024

”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Direktiv 2014/41/EU – Europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området – Inhämtande av bevisning som de behöriga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten redan har i sin besittning – Villkor för utfärdande – Krypterad telekommunikationstjänst – Encrochat – Fråga huruvida det krävs domstolsbeslut – Användning av bevisning som inhämtats i strid med unionsrätten”

1. Straffrättsligt samarbete – Europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området – Direktiv 2014/41 – Begreppet utfärdande myndighet – Europeisk utredningsorder som syftar till att inhämta bevisning som de behöriga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten redan har i sin besittning – Allmän åklagare kan besluta om översändande av sådan bevisning i ett rent inhemskt förfarande – Omfattas

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41, artiklarna 1.1 och 2 c i)

   (se punkterna 71–75 och 77 samt punkt 1 i domslutet)

2. Straffrättsligt samarbete – Europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området – Direktiv 2014/41 – Villkor för utfärdande och översändande av en europeisk utredningsorder – Europeisk utredningsorder som syftar till att inhämta bevisning som de behöriga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten redan har i sin besittning – Bevisning som inhämtats i den utfärdande staten genom avlyssning av krypterad telekommunikation – Tillåtet – Iakttagande av de villkor som föreskrivs i den utfärdande statens nationella rätt för översändande av sådan bevisning i en rent inhemsk situation

   (Artikel 82.1 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41, skälen 2, 6 och 19 samt artiklarna 1.1, 6.1 a och b och 14.7)

   (se punkterna 88–93, 99–101 och 104–106 samt punkt 2 i domslutet)

3. Straffrättsligt samarbete – Europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området – Direktiv 2014/41 – Avlyssning av telekommunikation som inte fordrar bistånd av den medlemsstat där målet för avlyssningen befinner sig – Begrepp – Självständig och enhetlig tolkning – Infiltrering av terminalutrustning i syfte att hämta trafik-, lokaliserings- och kommunikationsuppgifter från en internetbaserad kommunikationstjänst – Omfattas – Underrättande av den medlemsstaten – Utpekande av den behöriga myndigheten – Räckvidd

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41, skäl 30, artiklarna 31.1–31,3 och 33 samt bilaga C)

   (se punkterna 110–119 samt punkt 3 i domslutet)

4. Straffrättsligt samarbete – Europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området – Direktiv 2014/41 – Avlyssning av telekommunikation som inte fordrar bistånd av den medlemsstat där målet för avlyssningen befinner sig – Underrättande av den medlemsstaten – Mål – Skydd för de berörda användarnas rättigheter – Omfattas

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 7; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41, artikel 31)

   (se punkterna 123–125 samt punkt 4 i domslutet)

5. Straffrättsligt samarbete – Europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området – Direktiv 2014/41 – Iakttagande av rätten till försvar och till ett rättvist förfarande – Information och bevisning som har erhållits på ett sätt som strider mot direktivet – De nationella domstolarnas skyldigheter – Räckvidd

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41, artikel 14.7)

   (se punkterna 128, 130 och 131 samt punkt 5 i domslutet)

Resumé

Efter en begäran om förhandsavgörande från Landgericht Berlin (Regionala domstolen i Berlin, Tyskland), uttalar sig EU-domstolen (stora avdelningen) om villkoren för att en åklagare ska kunna utfärda en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området när den utfärdande myndigheten i en medlemsstat önskar få översänt uppgifter om avlyssnad telekommunikation som en annan medlemsstat redan har i sin besittning. Domstolen preciserar även vilka följder ett åsidosättande av unionslagstiftningen på området får för användningen av dessa uppgifter.

I en utredning som genomfördes av de franska myndigheterna visade det sig att de misstänkta använde krypterade mobiltelefoner med tjänsten ”Encrochat” för att begå brott som huvudsakligen hade samband med narkotikahandel. Denna tjänst gjorde det möjligt att via en server installerad i Frankrike bedriva krypterad kommunikation som inte kunde avlyssnas genom traditionella utredningsmetoder.

Under våren 2020 installerades, med tillstånd av en fransk domstol, en programvara av ”trojan”-typ, som utvecklats av en fransk-nederländsk utredningsgrupp, på nämnda server och därefter på mobiltelefonerna för användare i 122 länder, varav ungefär 4600 i Tyskland.

Vid en konferens som anordnades av Eurojust ( 1 ) i mars 2020 informerade företrädare för de franska och nederländska myndigheterna andra medlemsstaters myndigheter om sina planerade avlyssningsåtgärder, vilka inkluderade att inhämta uppgifter från mobiltelefoner som befann sig utanför Frankrike. Företrädarna för Bundeskriminalamt (Federala kriminalpolisen, Tyskland) och Generalstaatsanwaltschaft Frankfurt am Main (Frankfurts åklagarmyndighet, Tyskland) uttryckte sitt intresse för uppgifterna från de tyska användarna.

Mellan juni 2020 och juli 2021, inom ramen för ett förfarande som inletts mot X, utfärdade Frankfurts åklagarmyndighet europeiska utredningsorder för att få tillstånd av de franska myndigheterna att utan inskränkning använda de uppgifter som dessa samlat in i straffrättsliga förfaranden. Den motiverade sin begäran med att Bundeskriminalamt hade informerats av Europol om att ett stort antal mycket allvarliga brott hade begåtts i Tyskland med hjälp av mobiltelefoner utrustade med ”Encrochat”-tjänsten och att personer som ännu inte hade identifierats misstänktes för att med användning av krypterad kommunikation planera och begå sådana brott i Tyskland. En fransk domstol gav tillstånd till översändande och användning av uppgifterna från tyska användare.

Därefter beslutade Frankfurts åklagarmyndighet att överlämna utredningsförfarandena mot bland annat M.N. till lokala åklagarmyndigheter. I ett av de straffrättsliga förfaranden som inletts vid den hänskjutande domstolen vill den få klarlagt om nämnda europeiska utredningsorder är lagenliga mot bakgrund av direktiv 2014/41 ( 2 ) och vilka följder ett eventuellt åsidosättande av unionsrätten får för användningen av de avlyssnade uppgifterna i detta förfarande. Den beslutade därför att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

Domstolens bedömning

Domstolen erinrar för det första om att begreppet utfärdande myndighet, i den mening som avses i direktiv 2014/41, inte bara omfattar domstolar. Allmän åklagare är en av de myndigheter som enligt artikel 2 c i) i direktivet är en ”utfärdande myndighet”, med det enda villkoret att denne är behörig i det berörda fallet. När en åklagare enligt den utfärdande statens lagstiftning, i en rent inhemsk situation, är behörig att besluta om en utredningsåtgärd i syfte att få översänt bevisning som de behöriga nationella myndigheterna redan har i sin besittning, omfattas åklagaren således av begreppet utfärdande myndighet vad gäller utfärdande av en utredningsorder som syftar till att få översänt bevisning som de behöriga myndigheterna i den verkställande staten redan har i sin besittning.

För det andra följer det av artikel 6.1 i direktiv 2014/41 att en europeisk utredningsorder som avser översändande av bevisning som inhämtats såsom i detta mål och som de behöriga myndigheterna i den verkställande staten redan har i sin besittning, måste uppfylla samtliga villkor som i förekommande fall föreskrivs i den utfärdande statens lagstiftning för översändande av sådan bevisning i en rent inhemsk situation i denna stat.

Enligt artikel 6.1 b i direktiv 2014/41 krävs däremot inte – inbegripet i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där de aktuella uppgifterna har samlats in av de behöriga myndigheterna i den verkställande staten på den utfärdande statens territorium och i denna stats intresse – att utfärdandet av en europeisk utredningsorder avseende översändande av bevisning som de behöriga myndigheterna i den verkställande staten redan har i sin besittning omfattas av samma materiella villkor som de som tillämpas i den utfärdande staten i fråga om inhämtande av sådan bevisning, även om den bestämmelsen förvisso syftar till att förhindra att de regler och garantier som föreskrivs i den utfärdande statens lagstiftning kringgås.

Mot bakgrund av principen om ömsesidigt erkännande av domar och beslut som ligger till grund för det straffrättsliga samarbetet, som direktiv 2014/41 är en del av, har den utfärdande myndigheten inte rätt att kontrollera lagenligheten av det separata förfarande genom vilket den verkställande medlemsstaten har samlat in de bevis som den utfärdande myndigheten begär ska översändas.

Domstolen har dessutom preciserat att det enligt artikel 6.1 a i direktiv 2014/41 inte fordras att utfärdandet av en sådan europeisk utredningsorder nödvändigtvis måste vara beroende av att det föreligger en misstanke om ett allvarligt brott mot varje berörd person vid tidpunkten för beslutet om utredningsordern, när ett sådant krav inte följer av lagstiftningen i den utfärdande staten om översändande av bevisning mellan nationella åklagarmyndigheter. Vidare utgör denna bestämmelse inte heller hinder mot att utfärda en europeisk utredningsorder när integriteten hos de uppgifter som erhållits genom avlyssningen inte kan kontrolleras på grund av sekretessen för de tekniska grunderna för åtgärden, förutsatt att rätten till en rättvis rättegång garanteras i det senare straffrättsliga förfarandet. Den översända bevisningens integritet kan nämligen i princip endast bedömas vid den tidpunkt då de behöriga myndigheterna faktiskt förfogar över den aktuella bevisningen och inte vid den tidigare tidpunkt då den europeiska utredningsordern utfärdas.

För det tredje har domstolen påpekat att infiltrering av terminalutrustning i syfte att hämta trafik-, lokaliserings- och kommunikationsuppgifter från en internetbaserad kommunikationstjänst utgör ”avlyssning av telekommunikation” i den mening som avses i artikel 31.1 i direktiv 2014/41, vilken ska anmälas till en domstol i den medlemsstat där avlyssningsmålet befinner sig. Om den avlyssnande medlemsstaten inte kan identifiera den behöriga myndigheten i den underrättade medlemsstaten, kan underrättelse lämnas till varje myndighet i den underrättade medlemsstaten som den avlyssnande medlemsstaten anser lämplig för detta ändamål.

Enligt artikel 31.3 i direktiv 2014/41 har den behöriga myndigheten i den underrättade medlemsstaten möjlighet att meddela att avlyssningen inte får utföras eller ska avslutas om avlyssningen inte skulle vara tillåten i ett liknande inhemskt ärende, eller att det som avlyssnats inte får användas eller bara får användas på sådana villkor som den anger. Artikel 31 i direktiv 2014/41 syftar således inte bara till att säkerställa att den underrättade medlemsstatens suveränitet respekteras, utan också till att skydda rättigheterna för personer som berörs av sådana åtgärder för avlyssning av telekommunikation.

Slutligen understryker domstolen att reglerna om tillåtlighet och bedömning, i ett straffrättsligt förfarande, av information och bevisning som har erhållits på ett sätt som strider mot unionsrätten i princip uteslutande ska fastställas i nationell rätt.

Samtidigt ålägger artikel 14.7 i direktiv 2014/41 medlemsstaterna att, utan att det påverkar nationella förfaranderegler, säkerställa att man vid straffrättsliga förfaranden i den utfärdande staten respekterar rätten till försvar och ett rättvist förfarande vid bedömningen av det bevismaterial som erhållits med anledning av den europeiska utredningsordern. En domstol som anser att en part inte har beretts tillfälle att på effektivt sätt yttra sig över bevisning som kan påverka bedömningen av de faktiska omständigheterna på ett avgörande sätt, ska konstatera att rätten till en rättvis rättegång har åsidosatts och bortse från denna bevisning för att undvika ett sådant åsidosättande.

( 1 ) Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete.

( 2 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1).