Mål C‑436/22

Asociación para la Conservación y Estudio del Lobo Ibérico (ASCEL)

mot

Administración de la Comunidad Autónoma de Castilla y León

(begäran om förhandsavgörande
från Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León)

Domstolens dom (första avdelningen) av den 29 juli 2024

”Begäran om förhandsavgörande – Bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43/EEG – Artiklarna 2, 4, 11, 12, 14, 16 och 17 – Strikt skyddssystem för djurarter Canis lupus (varg) – Exploatering för jakt – Bedömning av den aktuella artens bevarandestatus – Den aktuella artens bevarandestatus är ’ogynnsam till otillfredsställande’ – Exploatering som är oförenlig med bibehållandet eller återställande av arten till gynnsam bevarandestatus – Beaktande av samtliga, mest aktuella vetenskapliga data”

1. Miljö – Bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43 – Djurarter av gemenskapsintresse – Införande – Verkan – Presumtion att en arts bevarandestatus är gynnsam – Saknas – Fastställande av bevarandestatusen – Kriterier

   (Rådets direktiv 92/43, i dess lydelse enligt direktiv 2013/17, artiklarna 1 i), 2.1, 2.2, 11, 12 och 14.1 samt bilaga 5)

   (se punkterna 50, 51, 60 och 61)

2. Miljö – Bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43 – Djurarter av gemenskapsintresse – Förvaltningsåtgärder – Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Inskränkning av exploateringen för jakt av en art – Tillåtet – Villkor – Behovet av en åtgärd för att bibehålla eller återupprätta en arts gynnsamma bevarandestatus

   (Rådets direktiv 92/43, i dess lydelse enligt direktiv 2013/17, femtonde skälet samt artiklarna 2.2, 11, 14 och bilaga 5)

   (se punkterna 52–58, 69 och 70)

3. Miljö – Bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43 – Skyldighet att övervaka bevarandestatusen – Tillämpningsområde – Möjligheten att tillåta exploatering för jakt eller jakt av en art när effektiv övervakning saknas – Saknas

   (Rådets direktiv 92/43, i dess lydelse enligt direktiv 2013/17, artiklarna 2, 11, 14 och 17 samt bilagorna 2, 4 a och 5)

   (se punkterna 59 och 62–66)

4. Miljö – Bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43 – Djurarter av gemenskapsintresse – En arts bevarandestatus är ogynnsam – Konsekvenser – Iakttagande av proportionalitetsprincipen – Skyldighet för medlemsstaterna att avhålla sig från att tillåta jakt – Villkor – Osäkerhet beträffande riskerna för att en art ska bibehålla sin gynnsamma bevarandestatus – Bedömningskriterier

   (Rådets direktiv 92/43, i dess lydelse enligt direktiv 2013/17, artiklarna 1, 2, 11, 14 och 17 samt bilagorna 2, 4 a och 5)

   (se punkterna 71–74, 76 och 78 samt domslutet)

5. Miljö – Bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43 – Skydd av arter – Undantag – Villkor som måste föreligga för att undantag ska få meddelas – Bibehållande av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av den aktuella arten – Villkor för att bevilja exceptionella undantag

   (Rådets direktiv 92/43, i dess lydelse enligt direktiv 2013/17, artiklarna 12 och 16)

   (se punkt 77)

Resumé

Efter en begäran om förhandsavgörande från Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León (Överdomstolen i Kastilien och León, Spanien), prövar EU-domstolen huruvida det är möjligt att bevilja tillstånd för jakt av arten canis lupus, allmänt kallad varg, när artens bevarandestatus har förklarats vara ”ogynnsam till otillfredsställande” i den mening som avses i livsmiljödirektivet. ( 1 )

År 2019 överlämnade Konungariket Spanien en rapport i enlighet med artikel 17 i livsmiljödirektivet till Europeiska kommissionen. Den rapporten avsåg perioden 2013–2018. I rapporten angavs att vargens bevarandestatus i medelhavsområdet, atlantområdet och det alpina området var ”ogynnsam till otillfredsställande”. De båda första områdena innefattar Castilla y Léon.

Vargen betecknades enligt den nationella lagstiftningen som ”jaktbar viltart” norr om floden Duero. I beslut av den 9 oktober 2019 godkände generaldirektoratet för natur- och skogsvård i Castilla y Léon den lokala planen för exploatering av varg i jaktområdena norr om floden Duero i Castilla y León för perioden 2019–2022.

Detta beslut överklagades till den hänskjutande domstolen, som vill få klarhet från EU-domstolen huruvida livsmiljödirektivet, och särskilt artikel 14 i det direktivet, ( 2 ) utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken vargen betecknas som en art vars exemplar får jagas i en del av denna medlemsstats territorium där den inte omfattas av det strikta skydd som föreskrivs i artikel 12.1 i direktivet, trots att dess bevarandestatus har bedömts vara ogynnsam i hela den medlemsstaten.

Domstolens bedömning

För det första erinrar domstolen om att vargen, enligt artikel 12 i livsmiljödirektivet, jämförd med bilaga 4 a till samma direktiv, hör till de arter av ”gemenskapsintresse” som ska ges ett ”strikt skydd” i den mening som avses i denna artikel. Detta strikta skyddssystem avser bland annat de spanska vargbestånden söder om floden Duero, vilka uttryckligen anges i bilaga II till livsmiljödirektivet, såsom ”art av gemenskapsintresse vars bevarande kräver att särskilda skyddsområden utses”. De spanska vargbestånden norr om denna flod är upptagna i bilaga 5 till detta direktiv som djurarter av gemenskapsintresse för vilka insamling i naturen och exploatering kan bli föremål för förvaltningsåtgärder och som följaktligen omfattas av artikel 14 i det direktivet.

Den omständigheten att en djur- eller växtart av gemenskapsintresse är upptagen i bilaga 5 till livsmiljödirektivet innebär inte att dess bevarandestatus i princip ska anses gynnsam. Vid sidan av den omständigheten att det är medlemsstaterna som underrättar kommissionen om bevarandestatusen för dessa arter inom deras respektive territorier, konstaterar EU-domstolen att ett upptagande i nämnda bilaga endast innebär att arten i fråga mot bakgrund av övervakningsskyldigheten i artikel 11 i det direktivet samt förverkligandet av direktivets syfte, ”kan” bli föremål för förvaltningsåtgärder – till skillnad mot de arter som finns upptagna i bilaga 4 a till direktivet, vilka under alla omständigheter omfattas av det strikta skyddssystemet.

För det andra, vad gäller förvaltningsåtgärder som de arter som anges i bilaga 5 kan bli föremål för, får jakt inskränkas eller förbjudas om detta är nödvändigt för att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus för den berörda arten.

Dessa åtgärder kan avse reglering av tillträdet till vissa områden, förbud mot insamling av exemplar i naturen och exploatering av vissa populationer eller införande av kvoter. Dessa åtgärder inbegriper visserligen jaktregler, men de åtgärder som vidtas ska vara ägnade att inskränka och inte utöka uttaget av de berörda arterna.

Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra behovet av sådana åtgärder begränsas av skyldigheten att säkerställa att insamling av exemplar av en art i naturen och exploatering av dessa exemplar är förenliga med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för arten i fråga

När bevarandestatusen för en djurart är ogynnsam måste behöriga myndigheter vidta åtgärder, i den mening som avses i artikel 14 i livsmiljödirektivet, för att förbättra artens bevarandestatus så att den aktuella populationen framöver varaktigt får en gynnsam bevarandestatus.

Det är under alla omständigheter endast tillåtet att vidta åtgärder med stöd av den artikeln om åtgärderna i fråga bidrar till bibehållandet eller återställandet av berörda arters gynnsamma bevarandestatus. Om analyser gjorda i den berörda medlemsstaten beträffande arterna i bilaga 5 i livsmiljödirektivet ger sådana resultat som visar att det är nödvändigt att ingripa på nationell nivå, får den medlemsstaten således inskränka, men inte utöka, de verksamheter som avses i den artikeln för att uttag i naturen av exemplar av dessa arter förenligt med livsmiljödirektivets syften. En inskränkning av eller ett förbud mot jakt kan således anses vara en åtgärd som är nödvändig i detta avseende. En sådan åtgärd är i synnerhet påkallad när den berörda artens bevarandestatus är ogynnsam på grund av avgång av exemplar i bestånden av denna art. Även om denna avgång i bestånden huvudsakligen beror på andra orsaker, kan det visa sig nödvändigt att inte tillåta jakt, vilken skulle orsaka ytterligare avgång.

Det följer nämligen av försiktighetsprincipen i artikel 191.2 FEUF att om en bedömning av bästa tillgängliga vetenskapliga data fortfarande ger utrymme för en viss osäkerhet om huruvida exploateringen av en art av gemenskapsintresse är förenlig med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för arten i fråga får medlemsstaten inte meddela tillstånd till exploatering.

För det tredje preciserar domstolen att det i artikel 11 i livsmiljödirektivet föreskrivs att medlemsstaterna ska övervaka bevarandestatusen hos de arter och livsmiljöer som avses i artikel 2 och särskilt ta hänsyn till prioriterade livsmiljötyper och prioriterade arter. Denna övervakning är av grundläggande betydelse för att säkerställa att villkoren i artikel 14 i livsmiljödirektivet efterlevs och för att avgöra huruvida det är nödvändigt att vidta åtgärder som säkerställer att en exploatering av arten i fråga är förenlig med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus, och utgör i sig själv en av de nödvändiga åtgärderna för att säkerställa bevarandet av arten. En art får följaktligen inte exploateras för jakt och jagas om en effektiv övervakning av den aktuella artens bevarandestatus inte är tillgodosedd.

Bedömningen av en arts bevarandestatus och av huruvida det är lämpligt att vidta åtgärder grundade på artikel 14 i livsmiljödirektivet ska göras med beaktande inte enbart av den rapport som upprättats enligt artikel 17 i direktivet, utan även med beaktande av de mest aktuella vetenskapliga data som erhållits vid sådan övervakning. Denna bedömning ska inte göras enbart på lokal nivå, utan även på biogeografisk regionnivå samt, om möjligt, på gränsöverskridande nivå. Övervakningen ska ske med särskild omsorg när arten, med avseende på vissa regioner, finns upptagen bland de av gemenskapsintresse vars bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses ( 3 ) eller kräver ett strikt skydd ( 4 ) och, med avseende på angränsande regioner, när arten finns bland de arter av gemenskapsintresse för vilka insamling i naturen och exploatering kan bli föremål för förvaltningsåtgärder ( 5 ).

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att artikel 14 i livsmiljödirektivet utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken det är tillåtet att jaga varg i en del av medlemsstatens territorium där den inte omfattas av strikt skydd, trots att bevarandestatusen för denna art i nämnda medlemsstat kvalificeras som ”ogynnsam till otillfredsställande”. I detta avseende ska det tas hänsyn till den rapport som i enlighet med artikel 17 i det direktivet ska upprättats vart sjätte år; till samtliga, mest aktuella vetenskapliga data, inbegripet data som inhämtats vid övervakning i enlighet med artikel 11 i samma direktiv; samt till försiktighetsprincipen i artikel 191.2 FEUF.

( 1 ) Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 114), i dess lydelse enligt rådets direktiv 2013/17/EU av den 13 maj 2013 (EUT L 158, 2013, s. 193) (nedan kallat livsmiljödirektivet).

( 2 ) Artikel 14.1 i livsmiljödirektivet har följande lydelse: ”Om medlemsstaterna mot bakgrund av den övervakning som avses i artikel 11 anser det nödvändigt, skall de vidta åtgärder för att säkerställa att insamling i naturen av exemplar av de arter av vilda djur och växter som finns förtecknade i bilaga 5 och exploatering av dessa är förenligt med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för dem.”

( 3 ) Se bilaga 2 till livsmiljödirektivet.

( 4 ) Se bilaga 4 a till livsmiljödirektivet.

( 5 ) Se bilaga 5 till livsmiljödirektivet.