Mål C‑392/22

X

mot

Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid

(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank Den Haag, zittingsplaats ’s-Hertogenbosch)

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 29 februari 2024

”Begäran om förhandsavgörande – Gemensam asyl- och invandringspolitik – Ansökan om internationellt skydd – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 4 – Risk för omänsklig eller förnedrande behandling – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan om internationellt skydd – Förordning (EU) nr 604/2013 – Artikel 3.2 – Omfattningen av de skyldigheter som åligger en medlemsstat som gjort en framställning om att den ansvariga medlemsstaten ska återta sökanden och som vill överföra sökanden till den ansvariga medlemsstaten – Principen om ömsesidigt förtroende – Bevismedel och beviskrav vad gäller den faktiska risken för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av systembrister – Praxis bestående i summarisk avvisning (pushback) till ett tredjeland och tagande i förvar vid gränsstationerna”

1. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Överföring av en sökande av internationellt skydd till den medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan – Icke motbevisbar presumtion för att sistnämnda stat iakttar unionens grundläggande rättigheter – Föreligger inte

   (Artikel 2 FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 1 och 4; Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013)

   (se punkterna 43–46)

2. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32 – Förfarande för prövning av en ansökan om internationellt skydd – Rätt till prövning av ansökan – Praxis bestående i summarisk avvisning (pushback) till ett tredjeland – Otillåten

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 18 och 19.2; Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, skäl 3; Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32, artikel 6)

   (se punkterna 50–53)

3. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd – Direktiv 2013/33 – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Förvar – Grunder – Tagande i förvar enbart av det skälet att personen ansöker om internationellt skydd – Otillåtet – Åtgärd som endast kan beslutas eller förlängas med iakttagande av allmänna och abstrakta regler som fastställer villkoren och formerna för förvaret

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 6; Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, skäl 20; Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33, skäl 15)

   (se punkterna 54–56)

4. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Överföring av en sökande av internationellt skydd till den medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan – Omständigheter som utesluter överföring – Systembrister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande i den ansvariga medlemsstaten, vilket medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling – Den ansvariga medlemsstaten har genomfört summariska avvisningar och hållit tredjelandsmedborgare i förvar vid sina gränsstationer – Praxis som utgör hinder för överföring för det fall det föreligger en verklig risk för att sökanden försätts i en situation som kan likställas med omänsklig eller förnedrande behandling

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 4; Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, artikel 3.2 andra stycket)

   (se punkterna 57–65 samt punkt 1 i domslutet)

5. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Överföring av en sökande av internationellt skydd till den medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan – Omständigheter som utesluter överföring – Systembrister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande i den ansvariga medlemsstaten, vilket medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling – Den anmodande medlemsstatens skyldigheter i samband med bedömningen av denna risk – Möjlighet att försöka få individuella garantier från den ansvariga medlemsstaten som utesluter en sådan risk

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 4; Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, artiklarna 3.2 andra stycket, 5, 21.3 och 22.2–22.5)

   (se punkterna 67–81 samt punkt 2 i domslutet)

Resumé

Efter att ha mottagit en begäran om förhandsavgörande från rechtbank Den Haag, zittingsplaats ’s-Hertogenbosch (Domstolen i Haag, sammanträdesplats ’s-Hertogenbosch, Nederländerna) uttalar sig EU-domstolen om de skyldigheter som åligger en medlemsstat som begär att en sökande av internationellt skydd ska återtas av den medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan om internationellt skydd i en situation där denna sistnämnda stat har tillämpat en praxis bestående av summariska avvisningar (pushback) ( 1 ) och förvartagande vid gränsstationerna.

Den 9 november 2021 lämnade X, en syrisk medborgare, in en ansökan om internationellt skydd i Nederländerna. Han reste därefter, den 21 november 2021, till Nederländerna och lämnade dagen efter in en ny ansökan om internationellt skydd i denna medlemsstat. Den 1 februari 2022 efterkom Polen den begäran som Nederländerna framställt om att Polen skulle återta X i enlighet med bestämmelserna i Dublin III-förordningen. ( 2 ) Genom beslut av den 20 april 2022 avslog staatssecretaris den ansökan om internationellt skydd som X ingett i Nederländerna, med motiveringen att Republiken Polen var ansvarig att pröva denna ansökan, och underkände de argument X framfört mot överföringen av honom.

X överklagade detta beslut och yrkade att det skulle meddelas ett förbud mot att överföra honom till Polen. Han gjorde bland annat gällande att de polska myndigheterna hade åsidosatt hans grundläggande rättigheter. Han uppgav att han vid tre tillfällen summariskt avvisats till Belarus efter det att han rest in i Polen. Han uppgav vidare att han hållits i förvar i cirka en vecka i gränsvakternas lokaler, där han behandlades mycket dåligt, bland annat på grund av att det saknades mat och all form av läkarkontroll. X angav att han fruktar att hans grundläggande rättigheter ska åsidosättas igen om han överförs till Polen.

Den hänskjutande domstolen ansåg att objektiva, tillförlitliga, precisa och vederbörligen uppdaterade uppgifter visar att Polen sedan flera år tillbaka systematiskt åsidosätter flera grundläggande rättigheter för tredjelandsmedborgare genom att genomföra summariska avvisningar, regelbundet med användning av våld, och genom att systematiskt och under sådana förhållanden som anses vara ”odrägliga” hålla kvar tredjelandsmedborgare som olagligen reser in i landet.

Under dessa omständigheter ingav den hänskjutande domstolen en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen för att få klarhet i huruvida den omständigheten att den medlemsstat som är ansvarig för att pröva en tredjelandsmedborgares ansökan om internationellt skydd genomför summariska avvisningar av tredjelandsmedborgare som vill lämna in en sådan ansökan vid medlemsstatens gräns, och håller dem i förvar vid sina gränsstationer, utgör hinder för att överföra tredjelandsmedborgaren till den medlemsstaten. Den bad även EU-domstolen om närmare preciseringar vad gäller bedömningen av om det föreligger en risk för att denna tredjelandsmedborgare kommer att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.

Domstolens bedömning

Domstolen slår först fast att summariska avvisningar och förvarhållanden vid gränsstationerna, såsom de åtgärder som den hänskjutande domstolen konstaterat i förevarande fall, är oförenliga med unionsrätten och utgör allvarliga brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för asylsökande. Summariska avvisningar strider nämligen mot artikel 6 i direktiv 2013/32, ( 3 ) vilken utgör en av hörnstenarna i det gemensamma europeiska asylsystemet. ( 4 ) De kan dessutom strida mot principen om non-refoulement, vilken – i form av en grundläggande rättighet – garanteras i artikel 18 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), jämförd med artikel 33 i Genèvekonventionen, ( 5 ) och i artikel 19.2 i stadgan. Vad gäller åtgärden som består i att man håller personer i förvar vid gränsstationerna, erinras det i skäl 15 i direktiv 2013/33/EU, ( 6 ) liksom i skäl 20 i Dublin III-förordningen, om principen att personer inte bör hållas i förvar enbart av det skälet att de ansöker om internationellt skydd.

Den omständigheten att den medlemsstat som är ansvarig för att pröva en tredjelandsmedborgares ansökan om internationellt skydd har genomfört summariska avvisningar och hållit tredjelandsmedborgare i förvar vid sina gränsstationer, utgör emellertid inte i sig hinder för att överföra tredjelandsmedborgaren till den medlemsstaten. För att det ska vara uteslutet att genomföra överföringen, måste de konstaterade bristerna nämligen uppfylla de två kumulativa villkoren i artikel 3.2 andra stycket i Dublin III-förordningen, enligt vilken det endast är ”[systembrister]” som ”medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i [stadgan]” som medför att en överföring blir omöjlig. ( 7 ) Av detta följer att de konstaterade bristerna allmänt sett ska röra asylförfarandet och mottagningsvillkoren för personer som ansöker om internationellt skydd, eller åtminstone vissa grupper av personer som ansöker om internationellt skydd i deras helhet. Vidare krävs det att det finns välgrundade och klarlagda skäl att anta att tredjelandsmedborgaren, i samband med eller efter överföringen, skulle löpa en verklig risk för att utsättas för nämnda åtgärder och att dessa kan försätta tredjelandsmedborgaren i en situation av extremt materiellt armod som är så allvarlig att den kan likställas med en omänsklig eller förnedrande behandling som är förbjuden enligt artikel 4 i stadgan.

När det gäller de beviskrav och bevisregler som utlöser tillämpningen av artikel 3.2 andra stycket i Dublin III-förordningen, ska det, i avsaknad av särskilda preciseringar i denna bestämmelse, hänvisas till förordningens allmänna bestämmelser och systematik.

Av detta följer att den medlemsstat som önskar överföra en sökande av internationellt skydd till den ansvariga medlemsstaten, innan den kan genomföra denna överföring, måste beakta samtliga uppgifter som sökanden har lämnat, bland annat vad gäller huruvida det föreligger en verklig risk för att tredjelandsmedborgaren, i samband med eller efter överföringen, utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan.

Vidare ska den medlemsstat som har begärt att en sökande av internationellt skydd ska återtas samarbeta vid fastställandet av de faktiska omständigheterna, genom att, på grundval av objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter och med beaktande av den norm för skydd av de grundläggande rättigheterna som garanteras i unionsrätten, bedöma huruvida det föreligger en sådan risk, i förekommande fall genom att på eget initiativ beakta relevanta uppgifter som den inte kan bortse ifrån om eventuella systembrister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för personer som ansöker om internationellt skydd i den ansvariga medlemsstaten.

För det fall det finns välgrundade och klarlagda skäl att anta att en överföring medför en verklig risk för behandling i strid med artikel 4 i stadgan, ska denna medlemsstat avstå från att genomföra överföringen. I ett sådant fall ska den medlemsstat som ska fastställa den ansvariga medlemsstaten fortsätta att undersöka de kriterier som anges i kapitel III i Dublin III-förordningen för att fastställa huruvida en annan medlemsstat kan utses som ansvarig.

Den medlemsstat som önskar genomföra överföringen kan emellertid försöka få individuella garantier från den ansvariga medlemsstaten som är tillräckliga för att utesluta varje verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling för det fall överföringen genomförs, och genomföra överföringen för det fall sådana garantier tillhandahålls och framstår som både trovärdiga och tillräckliga för att utesluta varje verklig risk för sådan behandling.

( 1 ) Summariska avvisningar vid unionens yttre gränser innebär att man avlägsnar personer som vill ansöka om internationellt skydd från unionens territorium eller att man från detta territorium avlägsnar personer som lämnat in en sådan ansökan vid inresan till unionen innan denna ansökan har prövats enligt unionslagstiftningen.

( 2 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) (nedan kallad Dublin III-förordningen).

( 3 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

( 4 ) Denna bestämmelse innebär att varje tredjelandsmedborgare eller statslös person ska ha rätt att ansöka om internationellt skydd, inklusive vid en medlemsstats gränser, genom att till en av de myndigheter som avses i denna artikel ge uttryck för sin önskan att erhålla internationellt skydd, även om personen vistas olagligt på territoriet och oavsett utsikterna att vinna framgång med en sådan ansökan (dom av den 22 juni 2023, kommissionen/Ungern (Avsiktsförklaring före en asylansökan), C‑823/21, EU:C:2023:504, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

( 5 ) Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, kompletterad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967.

( 6 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96).

( 7 ) I artikel 3.2 andra stycket i Dublin III-förordningen anges följande: ”Om det är omöjligt att överföra en sökande till den medlemsstat som ursprungligen utsetts som ansvarig på grund av att det finns välgrundade skäl att anta att det finns systematiska brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande i den medlemsstaten, vilket medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i [stadgan], ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat fortsätta att undersöka de kriterier som anges i kapitel III för att fastställa huruvida en annan medlemsstat kan utses som ansvarig.”