Mål C‑376/22

Google Ireland Limited m.fl.

mot

Kommunikationsbehörde Austria (Komm Austria)

(begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgerichtshof (Österrike))

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 9 november 2023

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2000/31/EG – Informationssamhällets tjänster – Artikel 3.1 – Principen om tillsyn i ursprungsmedlemsstaten – Artikel 3.4 – Undantag från principen om fri rörlighet för informationssamhällets tjänster – Begreppet ’åtgärder som vidtas mot en bestämd tjänst bland informationssamhällets tjänster’ – Artikel 3.5 – Möjlighet att i brådskande fall i efterhand anmäla åtgärder som begränsar den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster – Underlåtenhet att anmäla – Fråga huruvida åtgärderna kan göras gällande – En medlemsstats lagstiftning ålägger leverantörer av kommunikationsplattformar, oavsett om de är etablerade på dess territorium eller inte, en rad skyldigheter i fråga om tillsyn och anmälan av påstått olagligt innehåll – Direktiv 2010/13/EU – Audiovisuella medietjänster – Videodelningsplattformstjänster”

1. Tillnärmning av lagstiftning – Elektronisk handel – Direktiv 2000/31 – Tillhandahållande av informationssamhällets tjänster – Undantag från principen om fri rörlighet för informationssamhällets tjänster – Begreppet ”åtgärder som vidtas mot en bestämd tjänst bland informationssamhällets tjänster” – Generella och abstrakta åtgärder som avser en i allmänna ordalag beskriven kategori av tjänster och som utan åtskillnad är tillämpliga på alla leverantörer av denna kategori av tjänster – Omfattas inte – Nationell lagstiftning enligt vilken sådana åtgärder är tillämpliga på leverantörer av kommunikationsplattformar – Otillåten

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 2000/31, skälen 5, 6 och 8 samt artiklarna 1.1, 3.1, 3.2 och 3.4)

   (se punkterna 27–30, 34–36, 47–49, 51 och 53–60 samt domslutet)

2. Tillnärmning av lagstiftning – Elektronisk handel – Direktiv 2000/31 – Tillhandahållande av informationssamhällets tjänster – Undantag från principen om fri rörlighet för informationssamhällets tjänster – Tillåtet – Villkor

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31, skäl 24 samt artikel 3.4)

   (se punkterna 31–33, 45 och 46)

3. Tillnärmning av lagstiftning – Elektronisk handel – Direktiv 2000/31 – Tillhandahållande av informationssamhällets tjänster – Principen om tillsyn i ursprungsmedlemsstaten – Räckvidd

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31, skäl 22 samt artikel 3)

   (se punkterna 40–44)

Resumé

De i Irland etablerade bolagen Google Ireland Limited, Meta Platforms Ireland Limited och Tik Tok Technology tillhandahåller kommunikationsplattformstjänster, bland annat i Österrike.

Kommunikationsbehörde Austria (KommAustria) (den österrikiska tillsynsmyndigheten för kommunikation) förklarade år 2021 att de tre ovannämnda bolagen omfattas av österrikisk lag ( 1 ).

Bolagen ansåg att denna österrikiska lag, enligt vilken leverantörer av kommunikationsplattformstjänster, oavsett om de är etablerade i Österrike eller någon annanstans, åläggs en rad skyldigheter i fråga om tillsyn och anmälan av påstått olagligt innehåll, inte borde tillämpas på dem. Bolagen överklagade därför KommAustrias beslut. Överklagandena i respektive mål avslogs i första instans.

Till följd av detta avslag överklagade bolagen till Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike). Till stöd för överklagandena gjorde de bland annat gällande att de skyldigheter som införts genom österrikisk lag är oproportionerliga och oförenliga med den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster och med principen om att ursprungsmedlemsstaten, det vill säga den stat där tjänsteleverantören är etablerad, enligt direktivet om elektronisk handel ( 2 ), ska utöva tillsyn över dessa tjänster.

Verwaltungsgerichtshof ställde sig tveksam till huruvida österrikisk lag och de skyldigheter som enligt denna lag åläggs tjänsteleverantörer är förenliga med direktivet om elektronisk handel, i vilket det föreskrivs en möjlighet för en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten att på vissa villkor avvika från principen om fri rörlighet för informationssamhällets tjänster och har därför begärt ett förhandsavgörande från EU‑domstolen angående tolkningen av detta direktiv.

I sin dom uttalar sig EU-domstolen om huruvida en medlemsstat som är destinationsmedlemsstat för informationssamhällets tjänster kan göra undantag från den fria rörligheten för sådana tjänster genom att inte bara vidta individuella och konkreta åtgärder, utan även vidta allmänna och abstrakta åtgärder avseende en viss kategori av tjänster, och, mer konkret, huruvida dessa åtgärder kan anses omfattas av begreppet ”åtgärder som vidtas mot en bestämd tjänst bland informationssamhällets tjänster”, i den mening som avses i direktivet om elektronisk handel. ( 3 )

Domstolens bedömning

Domstolen påpekar inledningsvis att möjligheten att göra undantag från principen om fri rörlighet för informationssamhällets tjänster, enligt ordalydelsen i direktivet om elektronisk handel, avser en ”[en bestämd tjänst bland] informationssamhällets tjänster”. I detta sammanhang tyder ordet ”[bestämd]” på att den tjänst som avses ska förstås som en individualiserad tjänst. Medlemsstaterna får följaktligen inte vidta generella och abstrakta åtgärder som avser en i allmänna ordalag beskriven kategori av tjänster och som utan åtskillnad är tillämpliga på alla leverantörer av denna kategori av tjänster.

Denna bedömning påverkas inte av att begreppet åtgärder används i direktivet om elektronisk handel. Genom att använda ett sådant brett och allmänt hållet begrepp har unionslagstiftaren nämligen överlåtit åt medlemsstaterna att efter eget skön bestämma karaktären och utformningen av de åtgärder som de får vidta för att avvika från principen om fri rörlighet för informationssamhällets tjänster. Användningen av detta begrepp föregriper däremot inte på något sätt det materiella innehållet i dessa åtgärder.

Domstolen noterar vidare att denna bokstavstolkning stöds av en kontextuell analys av direktivet om elektronisk handel.

Möjligheten att göra undantag från principen om fri rörlighet för informationssamhällets tjänster är nämligen underkastad villkoret att destinationsmedlemsstaten för dessa tjänster först begär att ursprungsmedlemsstaten vidtar åtgärder, ( 4 ) vilket förutsätter att det är möjligt att identifiera leverantörerna och följaktligen de berörda medlemsstaterna. Om medlemsstaterna hade rätt att begränsa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster genom generella och abstrakta åtgärder som utan åtskillnad är tillämpliga på alla leverantörer av en kategori av sådana tjänster, så skulle det nämligen bli orimligt svårt – om inte omöjligt – att göra en sådan identifiering, vilket i sin tur skulle innebära att det inte skulle vara möjligt för medlemsstaterna att uppfylla ett sådant villkor.

Domstolen understryker slutligen att direktivet om elektronisk handel bygger på att principerna om tillsyn i ursprungsmedlemsstaten och om ömsesidigt erkännande ska tillämpas, vilket innebär att informationssamhällets tjänster, inom ramen för det samordnade området, ( 5 ) endast regleras i den medlemsstat där leverantörerna av dessa tjänster är etablerade. Om destinationsmedlemsstaterna hade rätt att vidta generella och abstrakta åtgärder som utan åtskillnad är tillämpliga på alla leverantörer av en kategori av dessa tjänster, oavsett om de är etablerade i ursprungsmedlemsstaten eller inte, så skulle principen om tillsyn i ursprungsmedlemsstaten äventyras. Denna princip leder nämligen till att tillsynsbefogenheten fördelas mellan ursprungsmedlemsstaten och destinationsmedlemsstaten. Att tillåta sistnämnda stat att vidta sådana åtgärder skulle inkräkta på ursprungsmedlemsstatens lagstiftningsbehörighet och leda till att dessa tjänsteleverantörer omfattas av såväl lagstiftningen i denna stat som lagstiftningen i destinationsmedlemsstaten. Ett ifrågasättande av denna princip skulle undergräva det system har inrättats genom direktivet om elektronisk handel och de mål som eftersträvas med det. Att tillåta destinationsmedlemsstaten att vidta sådana åtgärder skulle dessutom försvaga det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna och strida mot principen om ömsesidigt erkännande.

Domstolen påpekar dessutom att avsikten med direktivet om elektronisk handel är att undanröja rättsliga hinder för att den inre marknaden ska fungera väl, däribland hinder som beror på skillnader i lagstiftningen samt på den rättsliga osäkerheten om vilka nationella bestämmelser som är tillämpliga på dessa tjänster. Möjligheten att vidta ovannämnda åtgärder skulle i slutändan innebära att de berörda tjänsteleverantörerna underkastas olika lagstiftningar och följaktligen att de rättsliga hinder för friheten att tillhandahålla tjänster som direktivet syftar till att undanröja återinförs.

Domstolen drar således slutsatsen att generella och abstrakta åtgärder som avser en i allmänna ordalag beskriven kategori av bestämda tjänster bland informationssamhällets tjänster och som utan åtskillnad är tillämpliga på alla leverantörer av denna kategori av tjänster inte omfattas av begreppet ”åtgärder som vidtas mot en bestämd tjänst bland informationssamhällets tjänster”, i den mening som avses i direktivet om elektronisk handel.

( 1 ) Närmare bestämt Bundesgesetz über Maßnahmen zum Schutz der Nutzer auf Kommunikationsplattformen (Kommunikationsplattformen-Gesetz) (federal lag om åtgärder till skydd för användare av kommunikationsplattformar) (BGBl. I, 151/2020).

( 2 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (EGT L 178, 2000, s. 1) (nedan kallat direktivet om elektronisk handel).

( 3 ) Artikel 3.4 i direktivet om elektronisk handel.

( 4 ) Artikel 3.4 b i direktivet om elektronisk handel.

( 5 ) I den mening som avses i artikel 2 h i direktivet om elektronisk handel.