Mål C‑281/22

G.K. m.fl.

(begäran om förhandsavgörande framställd av Oberlandesgericht Wien)

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 21 december 2023

”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Europeiska åklagarmyndigheten – Förordning (EU) 2017/1939 – Artikel 31 – Gränsöverskridande utredningar – Domstolsgodkännande – Prövningens omfattning – Artikel 32 – Verkställande av anvisade åtgärder”

Straffrättsligt samarbete – Europeiska åklagarmyndigheten – Förordning 2017/1939 – Utredningsåtgärder och andra åtgärder – Gränsöverskridande utredningar – Anvisad utredningsåtgärd som kräver ett domstolsgodkännande enligt lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat – Domstolsprövningens omfattning – Omständigheter som rör verkställandet av åtgärden – Prövning i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat – Omständigheter som rör motiveringen och antagandet av åtgärden – Långtgående ingrepp i den berörda personens rättigheter – Prövning i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna; rådets förordning 2017/1939, skälen 12, 14, 20 och 60 samt artiklarna 31 och 32)

(se punkterna 53–55, 64, 65, 67–73, 75 och 78 samt domslutet)

Resumé

Europeiska åklagarmyndigheten har, genom en europeisk delegerad åklagare i Tyskland, inlett förundersökningar mot G.K., S.L. och B O.D. GmbH, vilka misstänks för att ha upprättat felaktiga tulldeklarationer och för att därigenom ha orsakat unionens ekonomiska intressen en skada som uppgår till cirka 1295000 euro.

I samband med utredningen i Tyskland ansåg Europeiska åklagarmyndigheten att det var nödvändigt att samla in bevisning i andra medlemsstater, däribland Österrike. Den tyska handläggande europeiska delegerade åklagaren anvisade i detta syfte ( 1 ) till en österrikisk biträdande europeisk delegerad åklagare att genomföra husrannsakan och beslag av de misstänktas egendom i Österrike. Den 9 november 2021 beslutade den senare om husrannsakan och beslag i såväl B O.D:s och dess moderbolags affärslokaler som G.K:s och S.L:s bostäder, samtliga belägna i Österrike. Den österrikiska biträdande europeiska delegerade åklagaren ansökte även om de behöriga österrikiska domstolarnas godkännande för dessa åtgärder. ( 2 ) Efter att ha erhållit dessa godkännanden verkställdes de beslutade åtgärderna.

Den 1 december 2021 överklagade G.K., B O.D. och S.L. de österrikiska domstolarnas beslut att godkänna de aktuella åtgärderna till Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike), som är den hänskjutande domstolen. De bestred bland annat motiveringen av de utredningsåtgärder som hade beslutats mot dem.

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida, när en anvisad utredningsåtgärd kräver att ett domstolsgodkännande erhålls i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, denna åtgärd ska prövas av en domstol i den medlemsstaten mot bakgrund av samtliga formella och materiella bestämmelser som föreskrivs i samma medlemsstat.

I sin dom preciserar domstolen (stora avdelningen) omfattningen av den prövning som får utföras av de domstolar vid vilka den biträdande europeiska delegerade åklagaren har ansökt om godkännande av en anvisad utredningsåtgärd.

Domstolens bedömning

Domstolen konstaterar inledningsvis att även om det i artikel 31.3 första stycket i förordning 2017/1939 föreskrivs att ett domstolsgodkännande ska erhållas enligt lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, när en anvisad utredningsåtgärd kräver ett sådant godkännande enligt lagstiftningen i den medlemsstaten, preciseras det emellertid inte i artiklarna 31 och 32 i förordningen hur omfattande den behöriga domstolens prövning ska vara. Det framgår emellertid av lydelsen av dessa båda artiklar ( 3 ) att antagandet av en anvisad utredningsåtgärd, liksom dess motivering, regleras av lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, medan verkställandet av en sådan åtgärd regleras av lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat. Den åtskillnad som görs i dessa artiklar mellan, å ena sidan, motiveringen och antagandet av en anvisad utredningsåtgärd och, å andra sidan, dess verkställande återspeglar logiken bakom systemet för straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna, vilket grundar sig på principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande. Det är, inom ramen för det samarbete mellan medlemsstaterna som grundar sig på dessa principer, inte avsett att den verkställande myndigheten ska kontrollera att den utfärdande myndigheten har iakttagit villkoren för att utfärda det rättsliga avgörande som den verkställande myndigheten ska verkställa.

Domstolen erinrar därefter om att förordning 2017/1939, genom inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet, syftar till att effektivare bekämpa brott som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen. ( 4 ) Av detta följer att unionslagstiftaren, genom att definiera de förfaranden som föreskrivs i denna förordning, har haft för avsikt att inrätta en mekanism som säkerställer att de gränsöverskridande utredningar som genomförs av Europeiska åklagarmyndigheten är minst lika effektiva som den som följer av tillämpningen av de förfaranden som föreskrivs inom ramen för systemet för straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna på grundval av principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande. Om beviljandet av det domstolsgodkännande som avses i artikel 31.3 första stycket i förordningen kunde villkoras av att den behöriga myndigheten i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat prövar omständigheter som rör motiveringen och antagandet av den aktuella utredningsåtgärd som anvisats, skulle det i praktiken leda till ett mindre effektivt system än det som inrättats genom sådana rättsliga instrument och skulle således motverka det mål som eftersträvas med förordningen. För det första skulle den behöriga myndigheten i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat bland annat göra en ingående granskning av samtliga handlingar i ärendet, vilka ska översändas till den och, i förekommande fall, översättas. För det andra skulle den vid sin prövning tillämpa lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, trots att den inte kan anses vara den bäst lämpade för att göra detta.

Domstolen drar slutsatsen att det i förordning 2017/1939, med avseende på samarbetet mellan de europeiska delegerade åklagarna vid Europeiska åklagarmyndighetens gränsöverskridande utredningar, görs en åtskillnad mellan det ansvar som är förenat med motiveringen och antagandet av den anvisade åtgärden, vilket ankommer på den handläggande europeiska delegerade åklagaren, och det ansvar som avser verkställandet av denna åtgärd, vilket ankommer på den biträdande europeiska delegerade åklagaren. I enlighet med denna ansvarsfördelning får kontrollen inom ramen för det domstolsgodkännande som krävs enligt lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat endast omfatta omständigheter som rör verkställandet av denna åtgärd, med uteslutande av omständigheter som rör motiveringen och antagandet av nämnda åtgärd.

När det gäller omständigheter som rör motiveringen och antagandet av den anvisade åtgärden understryker domstolen emellertid att de ska omfattas av en föregående domstolsprövning i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat i händelse av ett långtgående ingrepp i den berörda personens rättigheter som garanteras i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt artikel 31.2 i förordning 2017/1939 ankommer det nämligen på den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat att föreskriva ett föregående domstolsgodkännande med avseende på omständigheter som rör motiveringen och antagandet av en anvisad utredningsåtgärd, med beaktande av de krav som följer av stadgan om de grundläggande rättigheterna. För det fall det rör sig om utredningsåtgärder såsom husrannsakan av privata bostäder, åtgärder för bevarande avseende personlig egendom eller frysning av tillgångar, ankommer det således på denna medlemsstat att i nationell rätt föreskriva lämpliga och tillräckliga garantier, såsom en föregående domstolsprövning, för att säkerställa att sådana åtgärder är lagliga och nödvändiga.

( 1 ) Enligt artikel 31 i rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 283, 2017, s. 1) (nedan kallad förordning 2017/1939).

( 2 ) Det föreskrivs i artikel 31.3 första stycket i förordning 2017/1939 att om domstolsgodkännande krävs för åtgärden enligt lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat ska den biträdande europeiska delegerade åklagaren inhämta det godkännandet i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstaten.

( 3 ) Närmare bestämt, av lydelsen av artikel 31.1 och 31.2 samt artikel 32 i förordning 2017/1939.

( 4 ) Se skälen 12, 14, 20 och 60 i förordning 2017/1939.