Förenade målen C‑829/21 och C‑129/22

TE
och
RU, företrädd av TE

mot

Stadt Frankfurt am Main,

och

EF

mot

Stadt Offenbach am Main

(begäran om förhandsavgörande från Hessischer Verwaltungsgerichtshof och från Verwaltungsgericht Darmstadt)

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 29 juni 2023

”Begäran om förhandsavgörande – Invandringspolitik – Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning – Direktiv 2003/109/EG – Artikel 9.4 andra stycket, artikel 14.1, artikel 15.4 andra stycket, artikel 19.2 och artikel 22 – Tredjelandsmedborgares rätt till ställning som varaktigt bosatta i en medlemsstat – EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta som beviljats tills vidare av den första medlemsstaten – Tredjelandsmedborgarens bortavaro från den första medlemsstaten i mer än sex år – Åtföljande förlust av rätten till ställning som varaktigt bosatt – Ansökan om förnyelse av uppehållstillstånd som utfärdats av den andra medlemsstaten med stöd av bestämmelserna i kapitel III i direktiv 2003/109/EG – Den andra medlemsstatens avslag på ansökan på grund av att denna rätt gått förlorad – Villkor”

1. Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning – Direktiv 2003/109 – Återkallande eller förlust av ställning – Skäl – Bortavaro i mer än sex år från den medlemsstat som beviljade ställning som varaktigt bosatt – Åtföljande avslag på ansökan om förnyelse av uppehållstillstånd som utfärdats enligt bestämmelserna i kapitel III i detta direktiv – Tillåtet – Villkor

   (Artikel 4.3 FEU; rådets direktiv 2003/109, skälen 10 och 11 samt artiklarna 2 c och d, 8.2, 9.4 andra och tredje styckena, 14.1, 15.4, 16, 19.2 och 22.1 b)

   (se punkterna 41–45, 50–56, 61–73 och 75 samt punkt 1 i domslutet)

2. Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning – Direktiv 2003/109 – Återkallande eller förlust av ställning – Skäl – Medlemsstaternas genomförande – Genomförande av artikel 9.4 andra stycket och artikel 22.1 b i direktiv 2003/109 i separata lagbestämmelser – Bestämmelse som föreskriver att ett uppehållstillstånd enligt bestämmelserna i kapitel III i detta direktiv återkallas om ställningen som varaktigt bosatt i den medlemsstat som utfärdade uppehållstillståndet går förlorad, utan konkret hänvisning i denna bestämmelse till något av skälen för förlust av nämnda rätt – Tillåtet

   (Rådets direktiv 2003/109, artikel 9.4 andra stycket och artikel 22.1 b)

   (se punkterna 77–84 samt punkt 2 i domslutet)

3. Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning – Direktiv 2003/109 – Villkor för bosättning i en andra medlemsstat – Ingivande av styrkande handlingar avseende lämplig bostad – Detta villkor har inte genomförts – Avslag på ansökan om förnyelse av uppehållstillstånd enligt kapitel III i direktiv 2003/109 på grund av att nämnda villkor inte iakttagits – Otillåtet

   (Artikel 267 FEUF; rådets direktiv 2003/109, artikel 15.4 andra stycket)

   (se punkterna 86 och 88 samt punkt 3 i domslutet)

Resumé

TE, som är ghanansk medborgare, och EF, som är pakistansk medborgare, beviljades EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta i Italien, med påskriften ”illimitata” ([giltigt] tills vidare). År 2013 respektive år 2014 reste de in i Tyskland från Italien. På grundval av deras ställning som varaktigt bosatta i Italien beviljade de tyska myndigheterna dem, i enlighet med den tyska lagstiftningen om utlänningars vistelse ( 1 ), uppehållstillstånd med en giltighetstid av ett år.

De ansökningar om förnyelse av uppehållstillstånd som TE och EF ingav avslogs senare av de tyska myndigheterna. TE och EF bestred avslagsbesluten i domstol. Vad gäller EF grundades beslutet att inte förnya uppehållstillståndet på det skäl som föreskrivs i artikel 9.4 andra stycket i direktiv 2003/109 ( 2 ), det vill säga att han hade förlorat sin rätt till ställning som varaktigt bosatt i Italien på grund av att han inte hade varit bosatt i den medlemsstaten på mer än sex år. Samma skäl anfördes mot TE inom ramen för förfarandet för bestridande av beslutet att avslå hennes ansökan om förnyelse.

De tyska domstolar som hade att pröva överklagandena från TE respektive EF, det vill säga Hessischer Verwaltungsgerichtshof (Förvaltningsöverdomstolen i Hessen, Tyskland) och Verwaltungsgericht Darmstadt (Förvaltningsdomstolen i Darmstadt, Tyskland), beslutade att hänskjuta flera frågor om tolkningen av direktiv 2003/109 till EU-domstolen.

I sin dom preciserar domstolen bland annat de villkor som ska vara uppfyllda när det, såsom i de nu aktuella fallen, fattas beslut om att neka förnyelse av en tredjelandsmedborgares uppehållstillstånd med motiveringen att vederbörandes bortavaro i mer än sex år från den medlemsstat som beviljade ställning som varaktigt bosatt har medfört att han eller hon har förlorat sin rätt till denna ställning.

Domstolens bedömning

Domstolen anger inledningsvis att rätten till ställning som varaktigt bosatt i den ”första medlemsstaten” ( 3 ) är ett nödvändigt villkor som måste vara uppfyllt av en tredjelandsmedborgare som med stöd av bestämmelserna i kapitel III i direktiv 2003/109 önskar erhålla eller förnya ett uppehållstillstånd i den ”andra medlemsstaten” ( 4 ). Härav följer att om den andra medlemsstaten konstaterar att den berörda tredjelandsmedborgaren har förlorat sin rätt till ställning som varaktigt bosatt i den första medlemsstaten på grund av att vederbörande, i enlighet med vad som anges i artikel 9.4 andra stycket i direktiv 2003/109, har varit borta från den första medlemsstaten i mer än sex år, så utgör detta ett hinder för en förnyelse av uppehållstillståndet.

Vad därefter gäller det datum som är relevant för prövningen av villkoret avseende rätten till ställning som varaktigt bosatt, klargör domstolen att detta är det datum då den berörda tredjelandsmedborgaren lämnade in sin ansökan om förnyelse av uppehållstillståndet med stöd av bestämmelserna i kapitel III i direktiv 2003/109. Det finns emellertid inget som hindrar den andra medlemsstaten från att anta ett nytt beslut och, med tillämpning av artikel 22 i direktivet, neka förnyelse av uppehållstillståndet eller återkalla detta, om den finner att rätten till ställning som varaktigt bosatt i den första medlemsstaten har upphört att gälla under tiden för det domstols- eller förvaltningsförfarande som rör ansökan om förnyelse.

Domstolen understryker slutligen att bevisbördan när det gäller rätten till ställning som varaktigt bosatt i den första medlemsstaten i princip åvilar den berörda tredjelandsmedborgaren. Det följer likväl av direktiv 2003/109 ( 5 ) att ett innehav av ett giltigt EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta innebär att det kan presumeras att tredjelandsmedborgaren fortfarande har rätt till nämnda ställning. Denna presumtion kan förvisso motbevisas, eftersom den andra medlemsstaten kan finna anledning att pröva huruvida ett av de skäl för förlust av ställning som varaktigt bosatt som avses i artikel 9 i direktiv 2003/109 föreligger. Detta förutsätter emellertid att det kan konstateras att det finns tillräckligt konkreta och samstämmiga indicier på att ett av dessa skäl kan vara tillämpligt.

Domstolen preciserar härvid vilka kontroller som den andra medlemsstaten är skyldig att utföra, i förekommande fall genom att begära bistånd av den första medlemsstaten i enlighet med principen om lojalt samarbete ( 6 ), för det fall det föreligger sådana indicier med avseende på det skäl som anges i artikel 9.4 andra stycket i direktiv 2003/109. I ett första skede ska tredjelandsmedborgaren ges möjlighet att lägga fram eventuella bevis för att han eller hon har vistats i den första medlemsstaten under den sexårsperiod som avses i denna bestämmelse, varvid en sammanlagd vistelse som uppgår till endast några dagar räcker för att förhindra att vederbörande förlorar sin rätt till ställning som varaktigt bosatt. Därefter ska den andra medlemsstaten, om det framgår att det är fråga om mer än sex års bortavaro, i enlighet med artikel 9.4 tredje stycket i direktiv 2003/109 kontrollera om den första medlemsstaten har utnyttjat möjligheten att föreskriva att varaktigt bosatta ”av särskilda skäl” behåller sin ställning i den medlemsstaten vid sådan bortovaro och, om så är fallet, huruvida ett sådant särskilt skäl föreligger.

( 1 ) Gesetz über den Aufenthalt, die Erwerbstätigkeit und die Integration von Ausländern im Bundesgebiet (lag om utlänningars vistelse, förvärvsarbete och integration i Tyskland) av den 30 juli 2004 (BGBI. 2004 I, s. 1950), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen.

( 2 ) Rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/51/EU av den 11 maj 2011 (EUT L 132, 2011, s. 1)

( 3 ) Enligt artikel 2 c i direktiv 2003/109 avses med första medlemsstat den medlemsstat som först beviljade tredjelandsmedborgaren ställning som varaktigt bosatt.

( 4 ) Enligt artikel 2 d i direktiv 2003/109 avser detta begrepp ”andra medlemsstater än den som först beviljade tredjelandsmedborgaren ställning som varaktigt bosatt och där den varaktigt bosatte utövar sin rätt till bosättning”.

( 5 ) Närmare bestämt av artikel 15.4 första stycket i direktiv 2003/109, jämförd med skäl 11 i samma direktiv.

( 6 ) Denna princip stadfästs i artikel 4.3 FEU.