Mål C‑621/21

WS

mot

Intervyuirasht organ na Darzhavna agentsia za bezhantsite pri Ministerskia savet

(begäran om förhandsavgörande från Administrativen sad Sofia-grad)

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 16 januari 2024

”Begäran om förhandsavgörande – Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – Gemensam asylpolitik – Direktiv 2011/95/EG – Villkor för beviljande av flyktingstatus – Artikel 2 d – Skäl till förföljelsen– ’Tillhörighet till en särskild samhällsgrupp’ – Artikel 10.1 d – Förföljelse – Artikel 9.1 och 9.2 – Sambandet mellan skälen till förföljelsen och förföljelsen, eller mellan skälen till förföljelsen och avsaknaden av skydd mot denna förföljelse – Artikel 9.3 – Grupper som inte företräder staten – Artikel 6 c – Förutsättningar för subsidiärt skydd – Artikel 2 f – ’Allvarlig skada’ – Artikel 15 a och 15 b – Bedömning av ansökningar om internationellt skydd för att beviljas flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande – Artikel 4 – Könsrelaterat våld mot kvinnor – Våld i hemmet – Hot om ’hedersvåld’”

1. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande – Direktiv 2011/95 – Villkor för beviljande av flyktingstatus – Risk för att utsättas för förföljelse – Skäl till förföljelsen – Bedömning – Begreppet tillhörighet till en särskild samhällsgrupp – Kvinnor som kollektiv från ett visst ursprungsland eller mer avgränsade grupper av kvinnor som uppvisar ytterligare någon gemensam egenskap, beroende på omständigheterna i detta land – Omfattas

   (Artiklarna 78.1 och 78.2 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95, artiklarna 2 d, 4.3, 4.4 och 10.1 d)

   (se punkterna 37–38, 44, 46, 47 och 49–62 samt punkt 1 i domslutet)

2. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande – Direktiv 2011/95 – Villkor för beviljande av flyktingstatus – Sökanden fruktar att vederbörande kommer att utsättas för förföljelse i sitt ursprungsland av grupper som inte företräder staten – Krav på ett samband mellan skälen till förföljelse och förföljelsen – Föreligger inte – Villkor – Styrkande av ett samband mellan skälen till förföljelse och avsaknaden av skydd mot denna förföljelse från aktörer som ger skydd

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95, artiklarna 6 c, 7.1, 9.1–9.3 och 10.1)

   (se punkterna 64–67 och 70 samt punkt 2 i domslutet)

3. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande – Direktiv 2011/95 – Villkor för att beviljas status som subsidiärt skyddsbehövande – Allvarlig skada – Begrepp – Verkligt hot mot sökanden om att vederbörande kommer att dödas eller utsättas för våld av en familjemedlem eller någon i sin omgivning, på grund av en påstådd överträdelse av kulturella, religiösa eller traditionella normer – Omfattas

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95, artiklarna 2 g, 15 a, 15 b och 18)

   (se punkterna 75–80 samt punkt 3 i domslutet)

Resumé

Till följd av en begäran om förhandsavgörande preciserar domstolen (Stora avdelningen) under vilka förutsättningar flyktingstatus ska beviljas när förföljelsegrunden består i den sökandes ”tillhörighet till en särskild samhällsgrupp”, ( 1 ) i ett fall där den som söker om internationellt skydd är en kvinna som gör gällande att hon fruktar att om hon återvänder till sitt ursprungsland kommer hon att dödas eller utsättas för våld av en familjemedlem eller någon i sin omgivning, på grund av en påstådd överträdelse av kulturella, religiösa eller traditionella normer.

WS är turkisk medborgare och etnisk kurd. Hon kom lagligen till Bulgarien i juni 2018 och anslöt sig så småningom till en familjemedlem i Tyskland, där hon ansökte om internationellt skydd. I februari 2019 beslutade den bulgariska nationella flyktingmyndigheten ( 2 ) (nedan kallad DAB), efter en begäran från de tyska myndigheterna, att de bulgariska myndigheterna skulle återta WS för att pröva hennes ansökan om internationellt skydd.

Vid utfrågningar som hölls i oktober 2019 uppgav WS att hon tvingats att gifta sig vid sexton års ålder och att maken hade varit våldsam mot henne. WS flydde det gemensamma hemmet i september 2016, ingick ett religiöst äktenskap år 2017 och fick en son inom det äktenskapet i maj 2018. Efter att ha lämnat Turkiet skilde hon sig officiellt från sin första make i september 2018, trots hans invändningar. Mot denna bakgrund befarade hon att hennes familj skulle döda henne om hon återvände till Turkiet.

Genom ett beslut antaget i maj 2020 avslog DAB:s ordförande WS ansökan om internationellt skydd med motiveringen att villkoren för beviljande av flyktingstatus inte var uppfyllda. DAB:s ordförande ansåg nämligen att de skäl som WS hade åberopat, bland annat våld i hemmet och uttalade dödshot, inte var relevanta eftersom de inte kunde hänföras till någon av de förföljelsegrunder som föreskrivs i lagen om asyl och flyktingar, som införlivar direktiv 2011/95 med bulgarisk rätt. WS hade inte heller uppgett att hon utsatts för könsrelaterad förföljelse.

DAB:s ordförande beslutade även att WS inte heller kunde beviljas status som subsidiärt skyddsbehövande. Han ansåg att hon inte uppfyllde villkoren för detta, eftersom varken de officiella myndigheterna eller icke-statliga aktörer hade vidtagit åtgärder mot henne som staten inte kunde kontrollera. WS hade inte heller informerat polisen om eller anmält de brott hon hade utsatts för, och hade lämnat Turkiet lagligen.

WS:s överklagande av detta beslut ogillades.

I april 2021 ingav WS, på grundval av ny bevisning, en efterföljande ansökan om internationellt skydd med åberopande av att hon hyste välgrundad fruktan för att icke-statliga aktörer skulle utsätta henne för förföljelse på grund av hennes tillhörighet till en särskild samhällsgrupp, närmare bestämt kvinnor som utsatts för våld i hemmet och som kan komma att utsättas för hedersvåld. Hon hävdade också att den turkiska staten inte kunde skydda henne mot dessa aktörer. Hon motsatte sig ett återvändande till Turkiet, då hon fruktade att hon skulle hon utsättas för hedersvåld eller återigen tvingas att gifta sig.

I maj 2021 beslutade DAB att inte återuppta förfarandet för beviljande av internationellt skydd, med motiveringen att hon inte hade åberopat några nya relevanta uppgifter avseende hennes personliga situation eller hennes ursprungsland.

WS överklagade sistnämnda beslut till den hänskjutande domstolen, som valde att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen angående tolkningen av artikel 2011/95, närmare bestämt angående de materiella rättsliga villkor som ska vara uppfyllda för att internationellt skydd ska beviljas och den form av skydd som ska beviljas under sådana omständigheter som de nu aktuella.

Domstolens bedömning

Domstolen undersöker för det första huruvida direktiv 2011/95 ska tolkas så, att kvinnor – som kollektiv – från ett visst ursprungsland, beroende på omständigheterna i detta land, kan anses tillhöra ”en särskild samhällsgrupp” och att detta kan utgöra ett ”skäl till förföljelse” som kan motivera att de ska beviljas flyktingstatus, eller om de berörda kvinnorna måste uppvisa ytterligare någon gemensam egenskap för att de ska anses tillhöra en sådan samhällsgrupp.

I detta avseende understryker domstolen inledningsvis att Istanbulkonventionen, ( 3 ) innehåller skyldigheter som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 78.2 FEUF, som ger unionslagstiftaren befogenhet att anta åtgärder avseende ett gemensamt europeiskt asylsystem, där direktiv 2011/95 ingår. I den mån Istanbulkonventionen har en koppling till asyl och non-refoulement ingår den således bland de relevanta fördrag som ska tas i beaktande vid tolkningen av nämnda direktiv, ( 4 ) trots att vissa medlemsstater, däribland Bulgarien, inte har ratificerat den.

Domstolen erinrar därefter om att det framgår av artikel 10.1 d i direktiv 2011/95 att en grupp anses utgöra en ”särskild samhällsgrupp” när två kumulativa villkor är uppfyllda. Dels ska den berörda gruppens medlemmar uppvisa minst en av de tre utmärkande faktorer som anges i denna bestämmelse, ( 5 ) dels ska gruppen ha en ”särskild identitet” i ursprungslandet.

Vad gäller det första villkor som ska vara uppfyllt för att fråga ska anses vara om en ”särskild samhällsgrupp” finner domstolen att den omständigheten att en person är kvinna utgör en väsentlig egenskap och således är tillräcklig för att detta villkor ska anses vara uppfyllt. Detta utesluter inte att kvinnor som uppvisar ytterligare gemensamma egenskaper, såsom en gemensam bakgrund som inte kan ändras, ( 6 ) också kan tillhöra en ”särskild samhällsgrupp” i den mening som avses i nyssnämnda bestämmelse.

Vad gäller det andra villkor som ska vara uppfyllt för att fråga ska anses vara om en ”särskild samhällsgrupp”, konstaterar domstolen att kvinnor – oavsett om de uppvisar ytterligare någon gemensam väsentlig egenskap eller ej – kan uppfattas annorlunda av omgivningen och anses ha en särskild identitet i denna omgivning, bland annat på grund av sociala, moraliska eller juridiska normer i det aktuella ursprungslandet.

Domstolen påpekar slutligen att tillhörigheten till en ”särskild samhällsgrupp” ska fastställas oberoende av den förföljelse ( 7 ) som medlemmarna i denna grupp kan utsättas för i ursprungslandet. Inom ramen för prövningen av det andra villkor som ska vara uppfyllt för att fråga ska anses vara om en särskild samhällsgrupp kan diskriminering eller förföljelse av personer med en gemensam egenskap icke desto mindre utgöra en relevant faktor vid bedömningen av huruvida den aktuella gruppen framstår som avgränsad med hänsyn till sociala, moraliska eller juridiska normer i det aktuella ursprungslandet.

Följaktligen kan kvinnor som kollektiv anses tillhöra en ”särskild samhällsgrupp”, i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95, om det är styrkt att de, beroende på omständigheterna i ursprungslandet, utsätts för könsrelaterat fysiskt eller psykiskt våld, inbegripet sexuellt våld och våld i hemmet. Dessutom kan mer avgränsade grupper av kvinnor som uppvisar ytterligare någon gemensam egenskap ( 8 ) anses tillhöra en särskild samhällsgrupp med en särskild identitet i ursprungslandet, om de på grund härav stigmatiseras och fördöms av omgivningen på ett sätt som leder till social exkludering eller våldshandlingar.

Domstolen prövar, för det andra, huruvida direktiv 2011/95 ska tolkas så, att när en sökande gör gällande att vederbörande hyser fruktan för att utsättas för förföljelse av icke-statliga aktörer i sitt ursprungsland krävs att ett samband mellan förföljelsen och åtminstone ett av de skäl till förföljelse som anges i artikel 10.1 i direktivet är styrkt. Härvidlag påpekar domstolen att det följer av artikel 9.3 i nämnda direktiv, jämförd med ytterligare bestämmelser, ( 9 ) att erkännandet av flyktingstatus förutsätter att det finns ett samband mellan de angivna skälen till förföljelse och förföljelsen, ( 10 ) eller mellan dessa skäl till förföljelse och avsaknaden av skydd från ”aktörer som ger skydd” ( 11 ) mot förföljelse som utövas av ”grupper som inte företräder staten”. När det gäller förföljelse som utövas av en grupp som inte företräder staten, är villkoret i artikel 9.3 i direktiv 2011/95 ( 12 ) uppfyllt när denna förföljelse grundar sig på något av de skäl som anges i artikel 10.1 i direktivet, även om avsaknaden av skydd inte grundas på dessa skäl. Detta villkor ska även anses vara uppfyllt när avsaknaden av skydd grundas på något av de skäl till förföljelse som anges i sistnämnda bestämmelse, även för det fall att den förföljelse som utövas av en grupp som inte företräder staten inte grundar sig på dessa skäl. När en asylsökande gör gällande att vederbörande löper risk för förföljelse i sitt ursprungsland av grupper som inte företräder staten, krävs det således inte att ett samband mellan förföljelsen och något av de skäl till förföljelse som anges i artikel 10.1 i direktiv 2011/95 är styrkt, förutsatt att ett sådant samband kan styrkas mellan något av dessa skäl till förföljelse och avsaknaden av skydd från de aktörer som ger skydd. ( 13 )

Domstolen slår, för det tredje, fast att begreppet allvarlig skada ( 14 ) omfattar ett verkligt hot mot den sökande om att vederbörande kommer att dödas eller utsättas för våld av en familjemedlem eller någon i sin omgivning, på grund av en påstådd överträdelse av kulturella, religiösa eller traditionella normer, och att detta således kan leda till att status som subsidiärt skyddsbehövande ( 15 ) ska beviljas. Domstolen noterar härvidlag att enligt artikel 15 a och b i direktiv 2011/15, ( 16 ) utgörs ”allvarlig skada” av ”dödsstraff eller avrättning”, samt ”tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av en sökande i ursprungslandet”. Eftersom artikel 15 a i direktiv 2011/95 syftar till att tillhandahålla skydd för personer vars rätt till liv skulle hotas om de återvände till sina ursprungsländer, kan uttrycket ”avrättning” i denna bestämmelse inte tolkas så, att det utesluter sådana angrepp på livet som begås av grupper som inte företräder staten. När en kvinna löper en verklig risk att dödas eller utsättas för våld av en familjemedlem eller någon i hennes omgivning på grund av en påstådd överträdelse av kulturella, religiösa eller traditionella normer, ska en sådan allvarlig skada jämställas med ”avrättning” i den mening som avses i denna bestämmelse.

( 1 ) I enlighet med artikel 2 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

( 2 ) Darzhavna agentsia za bezhantsite (Nationella flyktingmyndigheten, Bulgarien).

( 3 ) Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, som ingicks i Istanbul den 11 maj 2011, undertecknades av Europeiska unionen den 13 juni 2017 och godkändes på unionens vägnar genom rådets beslut (EU) 2023/1076 av den 1 juni 2023 (EUT L 143 I, 2023, s. 4) (nedan kallad Istanbulkonventionen). Denna konvention är bindande för unionen sedan den 1 oktober 2023.

( 4 ) I enlighet med artikel 78.1 FEUF.

( 5 ) Vilket ska förstås så, att gruppens medlemmar har en ”gemensam väsentlig egenskap” eller en ”gemensam bakgrund som inte kan ändras” eller en ”gemensam egenskap eller övertygelse som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att de inte får tvingas avsvära sig den”.

( 6 ) Domstolen framhåller i synnerhet att kvinnor som har lämnat ett tvångsäktenskap eller har flytt sina hem kan anses ha en gemensam bakgrund som inte kan ändras, i den mening som avses i denna bestämmelse.

( 7 ) I den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2011/95.

( 8 ) Exempelvis kan kvinnor som vägrar att ingå tvångsäktenskap, när en dylik sedvänja kan betraktas som en social norm i samhället, eller bryter mot denna norm genom att lämna ett sådant äktenskap, anses uppvisa en sådan ytterligare gemensam egenskap.

( 9 ) I förevarande fall jämförd med artikel 6 c och artikel 7.1 samt skäl 29 i direktiv 2011/95.

( 10 ) I den mening som avses i artikel 9.1 och 9.2 i direktiv 2011/95.

( 11 ) Dessa ”aktörer som ger skydd” definieras i artikel 7 i direktiv 2011/95.

( 12 ) Detta villkor föreskrivs i artikel 9.3 i direktiv 2011/95.

( 13 ) I den mening som avses i artikel 7.1 i nämnda direktiv.

( 14 ) I den mening som avses i artikel 15 a och b i direktiv 2011/95.

( 15 ) I den mening som avses i artikel 2 g i direktiv 2011/95.

( 16 ) Jämförd med skäl 34 i direktiv 2011/95.