Mål C‑110/21 P

Universität Bremen

mot

Europeiska genomförandeorganet för forskning (REA)

 Domstolens dom (andra avdelningen) av den 14 juli 2022

”Överklagande – Talan om ogiltigförklaring – Artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol – Ombud för icke-privilegierade parter vid en direkt talan inför Europeiska unionens domstolar – Universitetslärare – Universitetslärare som undervisar vid det universitet som företräds i målet och som fungerar som samordnare och gruppledare för det projekt som tvisten avser – Krav på oavhängighet – Direkt, personligt intresse i utgången av tvisten”

Domstolsförfarande – Ansökan varigenom talan väckts – Formkrav – Villkor som rör den undertecknande – Utomstående i förhållande till parterna – Universitet som företräds av en professor med en offentligrättslig koppling till universitetet – Tillåtlighet mot bakgrund av kravet på oavhängighet – Professor som har rollen som samordnare och gruppledare för det projekt som tvisten avser – Saknar betydelse

(Domstolens stadga, artikel 19)

(se punkterna 55–58, 61–64, 66 och 67)

Sammanfattning

Bremens universitet har utsetts till samordnare för ett forskningskonsortium som omfattar flera europeiska universitet och som bedriver tvärvetenskaplig forskning i komparativ rätt om bostadsjuridik och politik i hela unionen.

Den 17 mars 2019 lämnade Bremens universitet in ett projektförslag till Europeiska genomförandeorganet för forskning (REA), efter en inbjudan att inkomma med förslag. Förslaget fick ett betyg som placerade det på tionde plats bland de ansökningar som getts in. REA avslog förslaget genom beslut av den 16 juli 2019.(1) Eftersom budgeten var begränsad kunde nämligen endast projektförslagen på första till tredje plats bli utvalda. Den 25 september 2019 väckte Bremens universitet talan om ogiltigförklaring av det beslutet.

Genom beslut av den 16 december 2020(2) avvisade tribunalen talan, eftersom det var uppenbart att den inte kunde tas upp till prövning(3), då den professor som företrädde universitetet inte var utomstående i förhållande till universitetet och följaktligen inte uppfyllde det krav på oavhängighet som föreskrivs i domstolens stadga.(4)

Efter överklagande från Bremens universitet upphäver domstolen tribunalens beslut och konstaterar att tribunalen gjorde fel som fann att talan uppenbart inte kunde tas upp till prövning. Domstolen preciserar det krav på oavhängighet som gäller för företrädare för icke-privilegierade parter(5) vid en direkt talan inför unionsdomstolen.

Domstolens bedömning

Domstolen erinrar inledningsvis om att unionsdomstolarna, när de tillämpar det krav på oavhängighet som enligt unionsrätten åligger icke-privilegierade parters ombud, endast utövar en begränsad kontroll. Avvisning av talan blir nämligen bara aktuellt i situationer där det framstår som uppenbart att ombudet inte kan utföra sitt uppdrag att tillvarata klientens intressen på bästa sätt, så att det ligger i den sistnämndes intresse att ombudet fråntas sitt uppdrag.

Domstolen prövar därefter om det krav på oavhängighet som utvecklats i rättspraxis med avseende på advokater även är tillämpligt på universitetslärare som är behöriga att företräda en part i domstol.

Den finner att de två yrkena inte är jämförbara när det gäller deras uppgifter. Advokaten har till uppgift att skydda och försvara sin klients intressen medan universitetslärarens uppgift är att undervisa och forska, under fullständigt oberoende med hänsyn till den akademiska frihet som gäller för detta yrke. När en universitetslärare företräder en part vid unionens domstolar, utövar han eller hon emellertid inte längre sitt yrke som lärare och forskare, utan utför samma uppgift som en advokat, nämligen att företräda icke-priviligierade parter. Vidare ska universitetslärare som enligt nationell rätt i deras medlemsstat har rätt att uppträda inför domstol vid EU-domstolen ha samma rättigheter som enligt domstolens stadga tillkommer advokater.(6)

Av detta följer enligt domstolen att universitetslärare, i enlighet med syftet med den uppgift att företräda en part som de utför, som i första hand är att efter bästa förmåga skydda och försvara uppdragsgivarens intressen, måste uppfylla samma kriterier för oavhängighet som de som tillämpas på advokater. Dessa kriterier definieras negativt – som avsaknad av ett anställningsförhållande mellan ombudet och klienten – och positivt – genom hänvisning till de yrkesetiska regler som bland annat fordrar att det inte föreligger någon koppling som uppenbart försämrar advokatens förmåga att utföra sitt uppdrag genom att på bästa sätt skydda och försvara klientens intressen med iakttagande av lag och yrkesetiska regler.

När det gäller frågan om avsaknad av anställningsförhållande mellan ombudet och uppdragsgivaren konstaterar domstolen att den berörda professorn är knuten till det universitet han företräder genom ett offentligrättsligt förhållande. Denna ställning ger honom, i enlighet med villkoren och reglerna i nationell rätt, en oavhängighet i hans egenskap av lärare och forskare, men också som företrädare för icke-privilegierade parter inför unionens domstolar. Eftersom ett uppdrag som ombud inför domstol inte ingår bland de uppgifter som han har att utföra vid universitetet i egenskap av lärare eller forskare, är detta inte på något sätt kopplat till hans akademiska uppgifter och utförs därför utanför varje form av underordning i förhållande till universitetet, även om han har fått till uppdrag att företräda detta universitet.

Domstolen finner också, mot bakgrund av sin praxis,(7) att offentligrättsligt förhållande mellan en universitetslärare och det universitet den personen företräder inte är tillräckligt för att denne ska anses vara förhindrad att försvara universitetets intressen.

Slutligen tillägger domstolen att eftersom domstolens stadga ger universitetslärare samma rättigheter som advokater,(8) antas en universitetslärare som enligt nationell rätt har rätt att uppträda inför domstol i princip uppfylla kravet på oavhängighet, även om han eller hon företräder det universitet vid vilket denne bedriver sin akademiska verksamhet.

Vad gäller kopplingar som hindrar ombudet att fullgöra sin uppgift att försvara klientens intressen finner domstolen att tribunalen gjorde fel som konstaterade att eftersom universitetets ombud var samordnare och gruppledare för det föreslagna projektet och hade väsentliga uppgifter och funktioner inom detta projekt, äventyrade ombudets personliga koppling till tvistens föremål hans förmåga att ge det juridiska stöd som universitetet behövde.

Enligt domstolen innebar ombudets uppgifter inom det aktuella projektet visserligen att han hade gemensamma intressen med Bremens universitet. Dessa sammanfallande intressen kan emellertid inte räcka för att fastställa att han inte kunnat utföra det uppdrag som anförtrotts honom på ett korrekt sätt.

Eftersom det inte heller har framkommit någon bevisning för att dessa intressen skulle utgöra ett hinder för att ombudet kan företräda Bremens universitet inför domstol, överskred tribunalen gränserna för sin prövning enligt domstolens praxis.

Under dessa omständigheter finner domstolen att tribunalen felaktigt drog slutsatsen att talan inte kunde tas upp till prövning på grund av att Bremens universitet inte företräddes på ett korrekt sätt av professorn i fråga.

1      Beslut Ares (2019) 4590599 meddelat av REA den 16 juli 2019.

2      Beslut av den 16 december 2020, Universität Bremen/REA (T-660/19, ej publicerat, EU:T:2020:633).

3      I den mening som avses i artikel 126 i tribunalens rättegångsregler.

4      Se artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolens stadga).

5      Privilegierade parter är de parter som avses i artikel 19 första och andra styckena i domstolens stadga, det vill säga medlemsstaterna, unionens institutioner, andra stater än medlemsstaterna som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt Eftas övervakningsmyndighet.

6      Artikel 19 tredje stycket i domstolens stadga.

7      Dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA (C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkterna 66 och 67).

8      I den mening som avses i artikel 19 tredje och sjunde styckena i domstolens stadga.