Mål T‑748/20

Europeiska kommissionen

mot

Centre d’étude et de valorisation des algues SA (Ceva) m.fl.

Tribunalens dom (sjunde avdelningen) av den 6 september 2023

”Skiljedomsklausul – Särskilt program för forskning och utveckling inom området ’Livskvalitet och förvaltning av levande resurser’– Bidragsavtal – Utredningsrapport från Olaf i vilken det konstaterades ekonomiska oegentligheter – Återbetalning av utbetalda belopp – Tillämplig rätt – Preskription – Betydelsen av Olafs rapport”

1. Domstolsförfarande – Talan väckt vid tribunalen med stöd av en skiljedomsklausul – Bidragsavtal ingånget inom ramen för ett särskilt program för forskning och utveckling – Avtal som omfattas av en medlemsstats rätt – Utredningsrapport från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) i vilken det konstateras att avtalsparten begått ekonomiska oegentligheter – Återkrav av utbetalt bidrag till följd av konstaterade oegentligheter – Inledning av företagsrekonstruktion i en annan medlemsstat avseende denna part – Konsekvens – Tillämplighet av förordning nr 1346/2000 – Borgenären har anmält sin fordran i den medlemsstat där förfarandet inletts – Verkningar – Avbrott i den preskriptionstid som föreskrivs i den första medlemsstatens rätt

   (Artikel 272 FEUF; rådets förordning nr 1346/2000, artiklarna 3.1, 4.2 f, 16.1 och 17.1)

   (se punkterna 37–57)

2. Domstolsförfarande – Talan väckt vid tribunalen med stöd av en skiljedomsklausul – Avtal som omfattas av nationell rätt – Tillämpligheten av materiell nationell rätt

   (Artikel 272 FEUF)

   (se punkterna 61 och 93)

Resumé

Den 17 januari 2001 ingick Europeiska kommissionen ett avtal med Centre d’étude et de valorisation des algues SA (Ceva) angående genomförandet av ett projekt inom ramen för ett särskilt forsknings- och utvecklingsprogram, vari det föreskrevs att ett stöd skulle utbetalas (nedan kallat Seapura-avtalet). Belgisk rätt är tillämplig på avtalet. ( 1 )

Under år 2006 inledde Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) en utredning till följd av misstankar om bedrägeri avseende flera projekt som genomförts av Ceva, däribland det projekt som var föremål för Seapura-avtalet. I december 2007 antog Olaf sin slutliga rapport, i vilken den konstaterade att det förekommit ekonomiska oegentligheter i samband med genomförandet av Seapura-avtalet. I oktober 2008 underrättade kommissionen Ceva om att den, på grund av dessa allvarliga ekonomiska oegentligheter som hade konstaterats i Olafs rapport, hade för avsikt att utfärda debetnotor till Ceva som krav på återbetalning av det bidrag som utbetalats enligt Seapura-avtalet. Den 13 mars 2009 skickade kommissionen fyra debetnotor till Ceva, och därefter, den 11 maj 2009, fyra påminnelser, och slutligen, eftersom Ceva inte betalade, skickade kommissionen den 12 juni 2009 fyra formella betalningsuppmaningar till Ceva.

Genom dom meddelad av Tribunal correctionnel de Rennes (Brottmålsdomstolen i Rennes, Frankrike) den 26 april 2011 befanns Ceva och dess före detta företagsledare skyldiga till bedrägeri och förskingring av offentliga medel, och de dömdes till böter respektive ett fängelsestraff. När det gällde kommissionens civilrättsliga talan förpliktade Tribunal correctionnel de Rennes (Brottmålsdomstolen i Rennes) de tilltalade, delvis solidariskt, att ersätta den ekonomiska skada som åsamkats kommissionen, bland annat till följd av de ekonomiska oegentligheter som begåtts i samband med genomförandet av Seapura-avtalet. Genom dom av den 1 april 2014 frikände Cour d’appel de Rennes (Appellationsdomstolen i Rennes, Frankrike) Ceva och dess före detta företagsledare från ansvar på samtliga åtalspunkter och ogillade kommissionens civilrättsliga talan. Genom dom av den 12 november 2015, efter överklagande från allmänna åklagaren vid Cour d’appel de Rennes (Appellationsdomstolen i Rennes), upphävde brottmålsavdelningen vid Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) nämnda appellationsdomstols dom, i den del de tilltalade hade frikänts från förskingring av offentliga medel, och återförvisade målet i denna del till Cour d’appel de Caen (Appellationsdomstolen i Caen, Frankrike).

Genom dom av den 22 juni 2016 beslutade Tribunal de commerce de Saint-Brieuc (Handelsdomstolen i Saint-Brieuc, Frankrike) om företagsrekonstruktion avseende Ceva och utsåg en förvaltare. Den 15 september 2016 vände sig kommissionen, inom ramen för detta förfarande, till förvaltaren och gjorde gällande en fordran som motsvarade summan av de debetnotor som utställts i syfte att erhålla återbetalning av det bidrag som utbetalats enligt bland annat Seapura-avtalet. Den 6 december 2016 bestred förvaltaren kommissionens fordran.

Genom dom av den 21 juli 2017 fastställde Tribunal de commerce de Saint-Brieuc (Handelsdomstolen i Saint-Brieuc) rekonstruktionsplanen för Ceva och utsåg en rekonstruktör med uppdrag att genomföra denna plan.

Genom dom av den 23 augusti 2017, som vunnit laga kraft, frikände Cour d’appel de Caen (Appellationsdomstolen i Caen), efter återförvisning från Cour de cassation (Högsta domstolen), Ceva för förskingring av offentliga medel och dömde Cevas före detta företagsledare till ett villkorligt fängelsestraff och till böter för förskingring av offentliga medel.

Genom beslut av den 11 september 2017 avslog domaren med behörighet att besluta i rekonstruktionsförfarandet kommissionens fordran i dess helhet. Kommissionen överklagade detta beslut. Genom dom av den 24 november 2020 upphävde Cour d’appel de Rennes (Appellationsdomstolen i Rennes) nämnda beslut och konstaterade att det förelåg två seriösa bestridanden avseende dels preskription, dels huruvida debetnotorna var välgrundade. Cour d’appel de Rennes (Appellationsdomstolen i Rennes) ansåg att dessa bestridanden skulle avgöras av den behöriga domstolen och att det ankom på kommissionen att väcka talan vid den behöriga domstolen.

I detta sammanhang har kommissionen, genom sin talan med stöd av artikel 272 FEUF, ( 2 ) yrkat att tribunalen ska fastställa det fordringsbelopp som motsvarar återbetalningen av det stöd som betalats ut inom ramen för Seapura-avtalet.

Genom sin dom bifaller tribunalen kommissionens talan och fastställer kommissionens fordran gentemot Ceva enligt artikel 3.5 i bilaga II till Seapura-avtalet.

Tribunalens bedömning

Efter det att tribunalen fastställt sin behörighet att pröva kommissionens talan med stöd av skiljedomsklausulen i Seapura-avtalet, ( 3 ) prövar den först Cevas invändning om rättegångshinder, det vill säga invändningen att kommissionens yrkande preskriberats.

När det gäller den version av budgetförordningen som är tillämplig på omständigheterna i förevarande fall, påpekar tribunalen att budgetförordning nr 2548/98, ( 4 ) vid den tidpunkt då Seapura-avtalet ingicks, det vill säga den 17 januari 2001, inte innehöll några särskilda bestämmelser om preskriptionstid eller om hur preskriptionstiden skulle avbrytas. De preskriptionsregler som är tillämpliga i förevarande fall är således de som föreskrivs i den lag som reglerar avtalet, det vill säga belgisk rätt.

Tribunalen påpekar att det i belgisk rätt, i artikel 2262 bis.1 i den belgiska Code civil (civillagen), vilken är tillämplig på talan avseende avtalsförhållanden, föreskrivs att ”[p]ersonliga fordringar preskriberas efter tio år”. Tribunalen tillägger att preskriptionstiden för personliga fordringar börjar löpa dagen efter den dag då fordran förfaller till betalning, enligt artikel 2257 i den belgiska civillagen.

Tribunalen konstaterar att förevarande tvist är av avtalsrättslig karaktär. I artikel 3.5 i bilaga II till Sepura-avtalet anges nämligen att ”[k]ommissionen …, efter det att avtalet har fullgjorts eller sagts upp eller efter det att en avtalspart har avslutat sitt deltagande, beroende på omständigheterna, till följd av bedrägeri eller andra allvarliga ekonomiska oegentligheter som upptäckts vid en revision, kan eller ska kräva att avtalsparten ska återbetala hela det gemenskapsstöd som har betalats ut till vederbörande”. Det framgår av lydelsen i denna bestämmelse att parterna i Seapura-avtalet har kommit överens om att en återbetalning av hela det unionsbidrag som utbetalats till Ceva, till följd av bedrägeri eller allvarliga ekonomiska oegentligheter som upptäckts i samband med en revision, förutsätter att kommissionen först begär återbetalning. För detta ändamål sände kommissionen den 13 mars 2009 fyra debetnotor till Ceva, vilka syftade till att driva in dess fordran. Tribunalen anser således att det var vid denna tidpunkt som kommissionen krävde att Ceva skulle återbetala de belopp som Ceva hade erhållit enligt Seapura-avtalet. Under dessa omständigheter förföll kommissionens fordran till betalning den 13 mars 2009, i enlighet med artikel 3.5 i bilaga II till Seapura-avtalet.

Vidare konstaterar tribunalen att Ceva inte har anfört något särskilt argument som gör det möjligt att fastställa att fordran förföll till betalning före den 13 mars 2009. Den frist på tio år under vilken kommissionen kunde väcka talan mot Ceva började således löpa dagen efter den dag då fordran förföll till betalning, det vill säga den 14 mars 2009, i enlighet med artikel 2257 i den belgiska civillagen. Tribunalen finner därför att preskriptionstiden i princip löpte ut den 14 mars 2019.

I förevarande fall har kommissionen gjort gällande att preskriptionstiden har avbrutits två gånger. Preskriptionstiden avbröts första gången när kommissionen den 26 april 2011 inträdde som civilrättslig part vid Tribunal correctionnel de Rennes (Brottmålsdomstolen i Rennes) och andra gången när kommissionen den 15 september 2016 anmälde sin lagliga fordran i samband med rekonstruktionsförfarandet avseende Ceva. I detta hänseende finner tribunalen att det är tillräckligt att pröva huruvida preskriptionstiden med giltig verkan kunde avbrytas av kommissionens anmälan av fordran i samband med rekonstruktionsförfarandet avseende Ceva, utan att det är nödvändigt att även undersöka verkningarna av att kommissionen inträdde som civilrättslig part vid Tribunal correctionnel de Rennes (Brottmålsdomstolen i Rennes). Kommissionen har nämligen gjort gällande att dess fordran anmäldes till förvaltaren den 15 september 2016 och att en anmälan av fordran enligt rättspraxis från belgiska Cour de cassation (Högsta domstolen, Belgien) avbryter preskriptionstiden till dess att insolvensförfarandet har avslutats. Kommissionen har tillagt att den har fog för att åberopa de franska förfarandena för att göra gällande att preskriptionstiden tillfälligt upphört att löpa på grundval av belgisk rätt.

Tribunalen erinrar om att Tribunal de commerce de Saint-Brieuc (Handelsdomstolen i Saint-Brieuc) den 22 juni 2016 inledde ett rekonstruktionsförfarande avseende Ceva. Den 15 september 2016 anmälde kommissionen sin fordran till den utsedda förvaltaren inom ramen för detta förfarande. Det framgår av artikel L.622‑24 i den franska Code de commerce (handelslagen) att alla borgenärer vars fordran uppkom före beslutet att inleda förfarandet, med undantag för arbetstagare, så snart beslutet om att inleda ett rekonstruktionsförfarande har offentliggjorts ska anmäla sina fordringar till förvaltaren. Det är således med stöd av denna bestämmelse som kommissionen anmälde sin fordran till förvaltaren, inom ramen för det rekonstruktionsförfarande som inletts avseende Ceva. I artikel L.622‑25–1 i den franska handelslagen föreskrivs dessutom följande: ”Anmälan av fordran avbryter preskriptionstiden till dess att förfarandet har avslutats; den innebär att det inte krävs någon anfordran och är likvärdig med att vidta rättsliga åtgärder.”

Tribunalen konstaterar att inledandet i Frankrike av ett rekonstruktionsförfarande ledde till att rådets förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden, ( 5 ) som då var i kraft, blev direkt tillämplig och att denna sistnämnda förordning utpekade fransk rätt som lex concursus. Tribunalen påpekar även att det i artikel 4.2 f i förordning nr 1346/2000 föreskrivs att ”[l]agen i inledningsstaten skall bestämma förutsättningarna för att inleda ett förfarande, samt för att genomföra och slutföra det” och bland annat ”insolvensförfarandets verkningar på förfaranden som inletts av enskilda borgenärer”. Vidare anges det i artikel 16.1 i samma förordning att ”[b]eslut om att inleda ett insolvensförfarande fattat av en domstol i en medlemsstat, som har behörighet enligt artikel 3, … från den tidpunkt det har verkan i inledningsstaten [ska] erkännas i alla andra medlemsstater”. I artikel 17.1 i samma förordning föreskrivs att ”[e]tt beslut varigenom ett förfarande enligt artikel 3.1 inleds, … utan ytterligare formaliteter [ska] ha samma verkningar i alla andra medlemsstater som det har i inledningsstaten, om inte annat föreskrivs i denna förordning och så länge inte något förfarande enligt artikel 3.2 har inletts i dessa andra medlemsstater”.

Av ovanstående bestämmelser följer att inledandet i Frankrike av ett rekonstruktionsförfarande avseende Ceva och kommissionens efterföljande anmälan inom ramen för detta rekonstruktionsförfarande, med tillämpning av fransk rätt och bland annat artikel L.622‑25‑1 i den franska handelslagen, har fått verkningar i belgisk rätt, och närmare bestämt att den tioåriga preskriptionstid som föreskrivs enligt denna rätt har avbrutits. Verkningarna av att inleda ett sådant rekonstruktionsförfarande som inletts avseende Ceva skulle nämligen åsidosättas om den anmälan av fordran som kommissionen gjorde i Frankrike den 15 september 2016 inte medförde att preskriptionen avbröts enligt belgisk rätt.

Under dessa omständigheter anser tribunalen att preskription inte har inträtt i förevarande fall, eftersom kommissionen väckte talan den 19 december 2020. Tribunalen ogillar följaktligen först Cevas invändning om preskription och bifaller därefter kommissionens yrkande och fastställer dess fordran mot Ceva.

( 1 ) Artikel 5.1 i Seapura-avtalet.

( 2 ) Enligt artikel 272 FEUF ska Europeiska unionens domstol vara behörig att träffa avgöranden med stöd av en skiljedomsklausul i ett offentligrättsligt eller privaträttsligt avtal, som ingåtts av unionen eller för dess räkning. Enligt artikel 256.1 FEUF ska tribunalen vara behörig att i första instans pröva och avgöra de ärenden som anges i artikel 272 FEUF.

( 3 ) Artikel 5.2 i Seapra-avtalet.

( 4 ) Rådets förordning (EG, EKSG, Euratom) nr 2548/98 av den 23 november 1998 om ändring av budgetförordningen av den 21 december 1977 för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 320, 1998, s. 1).

( 5 ) Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1).