Mål C-646/20

Senatsverwaltung für Inneres und Sport, Standesamtsaufsicht

mot

TB

(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof)

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 15 november 2022

”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Äktenskapsskillnad – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Artikel 2 led 4 och artikel 21 – Begreppet dom – Erkännande, i en medlemsstat, av upplösande av äktenskap genom en överenskommelse mellan makarna som bekräftats av en tjänsteman i civilståndsärenden i en annan medlemsstat – Kriterium som gör det möjligt att avgöra huruvida det föreligger en dom”

Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Erkännande och verkställighet – Begreppet dom – Räckvidd – Äktenskapsskillnad meddelad av en tjänsteman i civilståndsärenden i en medlemsstat i enlighet med de villkor som föreskrivs i nämnda stats lagstiftning – Omfattas

(Konvention av den 27 september 1968, artikel 25; rådets förordningar nr 2201/2003, artikel 2 led 4, artiklarna 21, 22 och 46, och 2019/1111, skäl 14 och artiklarna 30 och 65)

(se punkterna 48, 49, 53–55, 59–61 och 67 samt domslutet)

Resumé

År 2013 ingick TB, som är både tysk och italiensk medborgare, äktenskap med RD, som är italiensk medborgare, i Berlin, där deras äktenskap skrevs in i äktenskapsregistret. År 2017 inledde de ett förfarande för äktenskapsskillnad utom domstol hos tjänstemannen i civilståndsärenden i Parma (Italien). I enlighet med italiensk rätt ( 1 ), inställde de sig flera gånger inför denna tjänsteman för att uttrycka och bekräfta sin vilja att upplösa äktenskapet. Efter detta förfarande utfärdade nämnde tjänsteman till TB det intyg som avses i artikel 39 i Bryssel IIa-förordningen ( 2 ), i vilket intygades att han hade skilt sig från RD.

TB ansökte därefter om att äktenskapsskillnaden skulle registreras i äktenskapsregistret i Berlin. Denna ansökan gav upphov till en tvist om huruvida det för registrering av äktenskapsskillnad krävs ett föregående erkännande från den behöriga rättsliga myndigheten i delstaten, såsom föreskrivs i tysk rätt för utländska avgöranden i äktenskapsmål. Efter överklagande beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) att ställa en fråga till EU-domstolen om begreppet ”dom” om äktenskapsskillnad, i den mening som avses i Bryssel IIa-förordningen. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida de bestämmelser om erkännande som i nämnda förordning föreskrivs för domar om äktenskapsskillnad är tillämpliga i fall av äktenskapsskillnad utom domstol, såsom den som föreskrivs i italiensk rätt, så att det inte krävs något föregående förfarande för erkännande i Tyskland.

Domstolen (stora avdelningen) anser att en handling rörande äktenskapsskillnad som har upprättats av en tjänsteman i civilståndsärenden i en medlemsstat och som innehåller en överenskommelse om äktenskapsskillnad mellan makarna och som har bekräftats av makarna inför denna tjänsteman, i enlighet med de villkor som föreskrivs i denna medlemsstats lagstiftning, utgör en ”dom”, i den mening som avses i artikel 2 led 4 i Bryssel IIa‑förordningen, däribland vid tillämpningen av regeln om erkännande i artikel 21.1 i samma förordning.

Domstolens bedömning

För det första påpekar domstolen, med stöd av bland annat definitionerna av ”dom” och ”domstol” i artikel 2 led 1 och led 4 i Bryssel IIa-förordningen, att denna förordning omfattar domar om äktenskapsskillnad som har meddelats i en medlemsstat ( 3 ) efter såväl rättsliga som utomrättsliga förfaranden, förutsatt att medlemsstaternas lagstiftning även tillerkänner utomrättsliga myndigheter behörighet i fråga om äktenskapsskillnad. Varje avgörande som har meddelats av sådana behöriga utomrättsliga myndigheter ska således, enligt artikel 21 i Bryssel IIa-förordningen, erkännas automatiskt i de andra medlemsstaterna.

För det andrahar domstolen, vad gäller den grad av kontroll som den behöriga myndigheten i mål om äktenskapsskillnad ska utöva för att den handling om äktenskapsskillnad som den upprättar, exempelvis inom ramen för en äktenskapsskillnad genom ömsesidigt samtycke, ska anses utgöra en ”dom”, med stöd av sin praxis ( 4 ) i fråga om erkännande av domar, preciserat att varje offentlig myndighet som ska meddela en ”dom”, i den mening som avses i artikel 2 led 4 i Bryssel IIa-förordningen, måste behålla kontrollen över hur äktenskapsskillnad meddelas. Detta villkor innebär, vad avser äktenskapsskillnader genom ömsesidigt samtycke, att myndigheten ska pröva huruvida villkoren för äktenskapsskillnad enligt nationell rätt är uppfyllda och huruvida makarnas samtycke till äktenskapsskillnad är reellt och giltigt.

Domstolen påpekar dessutom att detta villkor, med hänsyn till kontinuiteten, också har behållits i Bryssel IIb-förordningen ( 5 ), vilken, i egenskap av omarbetning av Bryssel IIa‑förordningen, upphävde Bryssel IIa-förordningen, med verkan från och med den 1 augusti 2022. Det framgår nämligen av bakgrunden till Bryssel IIb-förordningen att unionslagstiftaren genom att anta denna förordning inte har avsett att införa nya regler, utan endast att ”klargöra” dels räckvidden av den regel som redan finns i artikel 46 i Bryssel IIa-förordningen om officiella handlingar och överenskommelser mellan parter, dels det kriterium som gör det möjligt att skilja begreppet ”dom” från begreppen ”officiell handling” och ”överenskommelser mellan parterna”, det vill säga kriteriet om prövning i sak.

När en behörig utomrättslig myndighet, efter en prövning i sak, godkänner en överenskommelse om äktenskapsskillnad, ska denna således erkännas som en ”dom” i enlighet med artikel 21 i Bryssel IIa-förordningen och artikel 30 i Bryssel IIb-förordningen. Andra överenskommelser om äktenskapsskillnad som har bindande rättsverkan i ursprungsmedlemsstaten ska däremot, beroende på omständigheterna, erkännas som officiella handlingar eller överenskommelser, i enlighet med artikel 46 i Bryssel IIa-förordningen och artikel 65 i Bryssel IIb-förordningen.

Mot bakgrund av dessa överväganden drar domstolen slutsatsen att det i förevarande fall föreligger en ”dom”, i den mening som avses i artikel 2 led 4 i Bryssel IIa-förordningen.

Enligt italiensk rätt ( 6 ), ska tjänstemannen i civilståndsärenden personligen och vid två tillfällen, med ett intervall på minst 30 dagar, inhämta förklaringar från vardera maken, vilket innebär att denne måste försäkra sig om att deras samtycke till äktenskapsskillnad är giltigt, fritt och underbyggt. Denne tjänsteman ska dessutom undersöka innehållet i överenskommelsen om äktenskapsskillnad genom att bland annat försäkra sig om att denna överenskommelse endast avser äktenskapets upplösning eller upphörande av äktenskapets civilrättsliga verkningar, och att överenskommelsen inte innefattar någon överföring av tillgångar, och att makarna inte har några minderåriga barn eller vuxna barn som saknar rättskapacitet eller barn som är allvarligt handikappade eller ekonomiskt beroende. Om ett eller flera av de lagstadgade villkoren i italiensk rätt inte är uppfyllda, har tjänstemannen i civilståndsärenden inte behörighet att besluta om äktenskapsskillnad.

( 1 ) Artikel 12 i decreto-legge n. 132 – Misure urgenti di degiurisdizionalizzazione ed altri per la definizione dell'arretrato in materia di processo civile (lagdekret nr 132 om brådskande åtgärder för utomrättslig lösning och andra åtgärder för att minska eftersläpningen i civilrättsliga förfaranden) av den 12 september 2014 (GURI nr 212 av den 12 september 2014), vilket omvandlades till lag genom lag nr 162 av den 10 november 2014 (GURI nr 261 av den 10 november 2014) (nedan kallad lagdekret nr 132/2014).

( 2 ) Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1) (nedan kallad Bryssel IIa-förordningen).

( 3 ) Enligt artikel 2 led 3 i Bryssel IIa-förordningen omfattar begreppet ”medlemsstat” samtliga medlemsstater i unionen utom Konungariket Danmark.

( 4 ) Dom av den 2 juni 1994, Solo Kleinmotoren (C-414/92, EU:C:1994:221), och dom av den 20 december 2017, Sahyouni (C-372/16, EU:C:2017:988).

( 5 ) Rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2019, s. 1) (nedan kallad Bryssel IIb-förordningen).

( 6 ) Artikel 12 i lagdekret nr 132/2014.