Mål C‑416/20 PPU

TR

(begäran om förhandsavgörande från Hanseatisches Oberlandesgericht Hamburg)

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 17 december 2020

”Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder – Artikel 4a.1 – Överlämnande mellan medlemsstaterna – Villkor för verkställighet – Skäl till att verkställighet får vägras – Undantag – Obligatorisk verkställighet – Utevarodom – Den eftersökta personen avviker – Direktiv (EU) 2016/343 – Artiklarna 8 och 9 – Rätten att närvara vid sin rättegång – Krav som gäller vid utevarodom – Kontroll i samband med överlämnande av den dömda personen”

1. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Principen om ömsesidigt erkännande – Räckvidd

   (Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, skäl 6 samt artiklarna 1.2, 3, 4, 4a och 5)

   (se punkterna 30 och 32)

2. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Skäl till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras – Arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett straff som beslutats genom utevarodom – Den dömda personen avviker under det straffrättsliga förfarandet – Vägran att verkställa nämnda arresteringsorder i avsaknad av garantier från den utfärdande medlemsstaten om att rätten till en ny rättegång enligt direktiv 2016/343 kommer att iakttas – Otillåtet – Möjlighet att åberopa åsidosättande av de bestämmelser i direktivet som har direkt effekt vid domstol i den utfärdande medlemsstaten

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/343, artiklarna 8 och 9; rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 4a.1)

   (se punkterna 36, 37, 39, 40, 45, 46, 54 och 55 samt domslutet)

3. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Skäl till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras – Arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett straff som beslutats genom utevarodom – Möjlighet att verkställa en arresteringsorder trots att det föreligger omständigheter som utgör skäl till att verkställighet får vägras – Villkor – Den berörda personens rätt till försvar åsidosätts inte om personen överlämnas – Bedömningsunderlag

   (Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 4a.1)

   (se punkterna 50–52)

Resumé

När en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff har undvikit att bli delgiven personlig kallelse till rättegången och, genom att avvika till den verkställande medlemsstaten, inte har närvarat personligen vid rättegången får verkställighet av arresteringsordern inte vägras enbart av det skälet att den utfärdande medlemsstaten inte har gett en försäkran om att personens rätt till en ny rättegång kommer att iakttas.

Detta påverkar inte den omständigheten att den utfärdande medlemsstaten måste iaktta unionsrättens bestämmelser om rätt till en ny rättegång.

Straffrättsliga förfaranden inleddes i Rumänien mot den rumänske medborgaren TR i två separata brottmål. Eftersom TR hade avvikit till Tyskland genomfördes rättegångarna i såväl första som andra instans i hans utevaro. Han hade emellertid kännedom om åtminstone ett av dessa förfaranden och företräddes vid rättegången i första instans av advokater som han själv utsett och i andra instans av offentliga försvarare som utsetts av domstol. TR dömdes till fängelse genom två fällande domar. Rumänska myndigheter utfärdade europeiska arresteringsorder för verkställighet av dessa domar. TR, som befinner sig i Hamburg (Tyskland), är frihetsberövad sedan den 31 mars 2020.

Den 28 maj 2020 beslutade Hanseatisches Oberlandesgericht Hamburg (Regionala överdomstolen i Hamburg, Tyskland) att verkställa de europeiska arresteringsorderna. TR bestridde att överlämnande fick ske och åberopade att de rumänska myndigheterna vägrade att ge försäkringar om att de aktuella straffrättsliga förfarandena skulle återupptas, vilket enligt TR, stred mot rätten för tilltalade att närvara vid sin rättegång, ( 1 ) och, då rättegång har ägt rum i deras utevaro, rätten till en ny rättegång. ( 2 ) Den tyska domstolen har således att ta ställning till huruvida överlämnande av TR är lagenligt på grundval av de nationella bestämmelser genom vilka artikel 4a i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder genomförs. ( 3 ) Enligt den artikeln har den verkställande myndigheten möjlighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff som utdömts i den tilltalades utevaro, förutom i ett begränsat antal angivna fall. Mot denna bakgrund beslutade den tyska domstolen att vända sig till EU-domstolen för att få klarhet i vilken inverkan den omständigheten att de krav som rör rätten till en ny rättegång eventuellt inte uppfylls i den utfärdande medlemsstaten har, med hänsyn till att den omständigheten inte omfattas av de situationer som anges i artikel 4a.

Domstolens bedömning

Domstolen beslutar att avgöra målet enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande. Den slår fast att en verkställande myndighet enligt artikel 4a i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder enbart av det skälet att det inte har getts en försäkran om att den berörda personens rätt till en ny rättegång ( 4 ) kommer att iakttas om personen överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, när vederbörande har avvikit till den verkställande medlemsstaten och därmed undvikit att bli delgiven personlig kallelse till rättegången och följaktligen inte har närvarat personligen vid denna.

För att nå denna slutsats erinrade domstolen om att de situationer i vilka medlemsstaterna får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder anges uttömmande ( 5 ) och att den verkställande rättsliga myndigheten inte får uppställa andra villkor för verkställigheten av en europeisk arresteringsorder.

Efter denna precisering anger domstolen, för det första, att den omständigheten att den tilltalade inte har varit närvarande vid den rättegång som ledde till den fällande dom som sedermera låg till grund för utfärdandet av en europeisk arresteringsorder utgör ett skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras. Sedan rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ändrades, ( 6 ) är emellertid räckvidden av detta skäl mer begränsat. I artikel 4a anges nämligen uttömmande de situationer i vilka det ska anses att verkställighet av en sådan europeisk arresteringsorder inte inverkar menligt på rätten till försvar. I dessa fall är den verkställande rättsliga myndigheten således skyldig att verkställa den europeiska arresteringsordern. Så är exempelvis fallet när den berörda personen hade kännedom om den planerade rättegången, har uppdragit åt ett ombud som utsetts av vederbörande själv eller av staten och sedan verkligen försvarats av detta ombud. ( 7 )

För det andra slår domstolen fast att ett eventuellt åsidosättande av unionsrättens bestämmelser om rätt till en ny rättegång från den utfärdande medlemsstatens sida inte kan utgöra hinder för verkställighet av en europeisk arresteringsorder utan att det system som införts genom rambeslutet om en europeisk arresteringsorder kringgås. Domstolen betonar emellertid att detta inte på något sätt påverkar den utfärdande medlemsstatens skyldighet att iaktta dessa bestämmelser. Om denna medlemsstat faktiskt har underlåtit att införliva nämnda bestämmelser inom den föreskrivna fristen eller inte har införlivat dem på ett korrekt sätt kan den berörda personen, om vederbörande överlämnas, åberopa de bestämmelser som har direkt effekt vid den medlemsstatens domstolar.

För det tredje understryker domstolen att det i förevarande fall rör sig om ett skäl som ger möjlighet att vägra verkställighet. För det fall den verkställande rättsliga myndigheten skulle finna att det inte rör sig om en av de situationer i vilka det inte är möjligt att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av en fällande utevarodom kan den beakta andra omständigheter som gör det möjligt för den att försäkra sig om att överlämnandet av den berörda personen inte innebär ett åsidosättande av dennes rätt till försvar. Den kan då besluta att överlämna personen i fråga. I det avseendet anger domstolen att den verkställande rättsliga myndigheten kan beakta personens beteende. Relevant vid den bedömningen är bland annat huruvida personen har försökt undvika att bli delgiven information om de straffrättsliga förfarandena, eller att denne har försökt undvika all kontakt med de offentliga försvarare som utsetts av domstol.

( 1 ) Denna rätt följer av artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1) (nedan kallat direktiv 2016/343). Medlemsstaterna får emellertid, under vissa villkor, föreskriva att en rättegång kan hållas i den tilltalades utevaro.

( 2 ) Denna rätt föreskrivs i artikel 9 i direktiv 2016/343.

( 3 ) Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Uttalanden från vissa medlemsstater vid antagandet av rambeslutet (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24).

( 4 ) Såsom denna rätt fastställs i artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343.

( 5 ) I rambeslutet om en europeisk arresteringsorder görs åtskillnad mellan de situationer, som anges i artikel 3, då verkställighet ska vägras och de situationer, som anges i artiklarna 4 och 4a då verkställighet får vägras.

( 6 ) I rambeslutets ursprungliga lydelse reglerades detta skäl i artikel 5.1. Den bestämmelsen upphävdes genom rambeslut 2009/299 och ersattes i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder av artikel 4a.

( 7 ) Artikel 4a.1 b i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.