Mål T‑657/19

(publicering i utdrag)

Feralpi Holding SpA

mot

Europeiska kommissionen

 Tribunalens dom (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) av den 9 november 2022

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för armeringsjärn – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 65 KS konstateras, efter det att EKSG-fördraget har upphört att gälla, på grundval av förordning (EG) nr 1/2003 – Fastställande av priser – Begränsning och kontroll av tillverkning och försäljning – Beslut som fattas efter ogiltigförklaring av tidigare beslut – Nytt muntligt hörande i närvaro av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter – Rätten till försvar – Principen om god förvaltningssed – Rimlig tidsfrist – Motiveringsskyldighet – Proportionalitet – Principen ne bis in idem – Invändning om rättsstridighet – En enda, komplex och fortlöpande överträdelse – Bevis för deltagande i den konkurrensbegränsande samverkan – Öppet avståndstagande – Obegränsad behörighet”

1.      Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Skyldighet att vidta genomförandeåtgärder – Omfattning – Beaktande av såväl domskälen som domslutet – Antagande av en ny rättsakt på grundval av tidigare förberedande rättsakter – Tillåtet

(Artikel 266 första stycket FEUF)

(se punkterna 48–50, 106 och 107)

2.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor – Samrådsskyldighet – Väsentlig formföreskrift – Omfattning

(Artiklarna 101 och 102 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 14)

(se punkterna 55–57)

3.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor – Samrådsskyldighet – Ogiltigförklaring av beslutet i vilket en överträdelse konstateras – Återupptagande av förfarandet i det skede då den konstaterade oegentligheten inträffade – Nytt samråd med den rådgivande kommittén – Opartiskhet hos de företrädare för konkurrensmyndigheterna som är ledamöter i den rådgivande kommittén

(Artiklarna 101 och 102 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1; rådets förordning nr 1/2003, artikel 14)

(se punkterna 59–61 och 63–66)

4.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Muntligt hörande av företagen – Rätt till ett kollektivt muntligt hörande av de företag som mottagit ett meddelande om invändningar – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 27; kommissionens förordning nr 773/2004, artikel 14.6)

(se punkterna 70–73)

5.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Muntligt hörande av företagen – Ogiltigförklaring av beslutet i vilket en överträdelse konstateras – Återupptagande av förfarandet i det skede då den konstaterade oegentligheten inträffade – Nytt muntligt hörande av företagen – Skyldighet att bjuda in andra enheter som inte har anmält sitt intresse av att delta i det nya muntliga hörandet – Föreligger inte – Skyldighet att offentliggöra beslutet att anordna ett nytt muntligt hörande – Föreligger inte

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1; rådets förordning nr 1/2003, artikel 27; kommissionens förordning nr 773/2004, artiklarna 12, 13.1, 13.2 och 13.3)

(se punkterna 78–105, 108–125 och 135–141)

6.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldigheter – Iakttagande av en rimlig handläggningstid – Ogiltigförklaring av beslutet i vilket en överträdelse konstateras – Återupptagande av förfarandet i det skede då den konstaterade oegentligheten inträffade – Återupptagandet föregås av en bedömning av dess förenlighet med principen om en rimlig handläggningstid – Åsidosättande av en rimlig handläggningstid – Föreligger inte

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41)

(se punkterna 146–148, 157–176, 178 och 179)

7.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldigheter – Iakttagande av en rimlig handläggningstid – Åsidosättande – Följder – Ogiltigförklaring av beslutet i vilket en överträdelse konstateras på grund av en orimligt lång handläggningstid – Villkor – Kränkning av de berörda företagens rätt till försvar

(Artiklarna 101 och 102 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1)

(se punkterna 172, 182, 186, 187, 189–208, 211–216 och 218–235)

8.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Omfattning – Beslut om tillämpning av konkurrensreglerna – Beslut i vilket en överträdelse konstateras, vilket antas efter ogiltigförklaring av ett tidigare beslut avseende samma sak – Beslut av vilket det framgår hur institutionen har resonerat för att motivera antagandet av ett nytt beslut

(Artiklarna 101 och 102 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

(se punkterna 238–253 och 255–260)

9.      Unionsrätt – Principer – Proportionalitet – Räckvidd – Ogiltigförklaring av ett beslut i vilket en överträdelse konstateras – Återupptagande av förfarandet i det skede då den konstaterade oegentligheten inträffade – Antagande av ett nytt beslut i vilket en överträdelse konstateras – Åsidosättande – Föreligger inte

(Artikel 5.4 FEU)

(se punkterna 269–281)

10.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Unionsdomstolens obegränsade behörighet – Omfattning

(Artiklarna 101, 261 och 263 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31; kommissionens meddelande 2006/C‑210/02)

(se punkterna 283–287)

11.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut i vilket en överträdelse konstateras, vilket antas efter ogiltigförklaring av ett första beslut som avsåg samma företag och samma överträdelse – Åsidosättande av principen ne bis in idem – Föreligger inte

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 50; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23)

(se punkterna 303–312)

12.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Preskriptionstid i fråga om förfaranden – Regler för när preskriptionstiden avbryts eller tillfälligt upphör att löpa – Unionslagstiftarens utrymme för skönsmässig bedömning – Bestämmelser som föreskriver en absolut längsta preskriptionstid saknas – Tillåtlighet

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41; rådets förordning nr 1/2003, artikel 25.3 och 25.6)

(se punkterna 316–322)

13.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Det ankommer på kommissionen att lägga fram bevis för överträdelsen och dess varaktighet – Bevisbördans omfattning – Graden av precision som krävs i den bevisning som kommissionen lägger till grund för sin bedömning – En rad indicier – Domstolsprövning – Omfattning – Beslut som föranleder tvivel hos domstolen – Iakttagande av principen om oskuldspresumtion

(Artikel 65 KS)

(se punkterna 330–333)

14.    Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp – Krav på orsakssamband mellan samordningen och företagens beteende på marknaden – Presumtion för att ett sådant orsakssamband föreligger – Bevisbördan för att motbevisa presumtionen åvilar det berörda företaget – Bevisning

(Artikel 65 KS)

(se punkterna 337–344)

15.    Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelser – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Ett företag tillskrivs ansvar för hela överträdelsen – Villkor – Bevis saknas för aktivt deltagande i den konkurrensbegränsande samverkan under en viss period och för deltagande vid vissa möten – Saknar betydelse

(Artikel 65 KS)

(se punkterna 345, 346, 354 och 465)

16.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Det ankommer på kommissionen att lägga fram bevis för överträdelsen och dess varaktighet – Bevisbördans omfattning – Bevis genom ett visst antal indicier och sammanträffanden som visar förekomsten av ett fortlöpande konkurrensbegränsande beteende och hur länge det har pågått – Tillåtet

(Artikel 65 KS)

(se punkterna 368–373)

17.    Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Begrepp – Deltagande i möten med konkurrensbegränsande syfte – Omfattas – Villkor – Det har inte tagits avstånd från de beslut som har fattats – Öppet avståndstagande – Bedömningskriterier

(Artikel 65 KS)

(se punkterna 410 och 460)

18.    Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp – Samordning och samarbete som är oförenliga med skyldigheten för varje företag att bestämma sitt beteende på marknaden på ett självständigt sätt – Informationsutbyte mellan konkurrenter – Utbyte som kan undanröja osäkerheten vad gäller de berörda företagens förväntade beteende

(Artikel 65.1 KS)

(se punkterna 513–518)

19.    Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelser – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Ett företag tillskrivs ansvar för hela överträdelsen – Villkor – Rättsstridiga förfaranden och ageranden som ingår i en samlad plan – Bedömning – Kriterier – Bidrar till överträdelsens enda syfte – Krav på ett komplementärt samband mellan de kritiserade förfarandena – Föreligger inte

(Artikel 65.1 KS)

(se punkterna 534–538)

Resumé

Tribunalen fastställer de sanktioner på mellan 2,2 och 5,1 miljoner euro som kommissionen ålade fyra företag för deras deltagande i en konkurrensbegränsande samverkan på den italienska marknaden för armeringsjärn

I beslut av den 17 december 2002 konstaterade Europeiska kommissionen att åtta företag och en företagssammanslutning hade överträtt artikel 65.1 i fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (nedan kallat KS), genom att mellan december 1989 och juli 2000 ha deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan på den italienska marknaden för armeringsjärn, med syfte eller resultat att fastställa priser och begränsa och kontrollera tillverkningen (nedan kallat det första beslutet).(1)

Tribunalen ogiltigförklarade detta beslut, med motiveringen att dess rättsliga grund, det vill säga artikel 65.4 och 65.5 KS, inte längre var i kraft när beslutet antogs, eftersom EKSG‑fördraget hade upphört att gälla den 23 juli 2002.(2) Följaktligen antog kommissionen ett nytt beslut den 30 september och 8 december 2009, i vilket den konstaterade samma överträdelse men grundade sig på EG-fördraget och förordning (EG) nr 1/2003(3) (nedan kallat det andra beslutet).(4)

Det andra beslutet, vilket fastställdes av tribunalen genom domar av den 9 december 2014 (nedan kallade domarna av den 9 december 2014),(5) ogiltigförklarades av domstolen. Enligt domstolen utgjorde det felaktig rättstillämpning när tribunalen fann att kommissionen inte var skyldig att hålla ett nytt muntligt hörande inom ramen för det förfarande som ledde fram till antagandet av det andra beslutet,(6) eftersom det utgör ett väsentligt formfel att inte hålla ett sådant hörande. Domstolen slog således fast att det första muntliga hörandet som anordnades i syfte att anta det första beslutet inte överensstämde med handläggningskraven för att anta ett beslut på grundval av förordning nr 1/2003, eftersom medlemsstaternas konkurrensmyndigheter inte hade deltagit i detta. Domstolen upphävde därför domarna av den 9 december 2014 i deras helhet.

Kommissionen återupptog förfarandet i det skede då den rättsstridighet som hade konstaterats av domstolen hade inträffat, och den anordnade ett nytt muntligt hörande och konstaterade, i beslut av den 4 juli 2019 (nedan kallat det angripna beslutet),(7) på nytt den överträdelse som hade varit föremål för det andra beslutet. På grund av förfarandets varaktighet beviljades emellertid en nedsättning med 50 procent av samtliga böter som hade ålagts de företag som beslutet var riktat till.

Fyra av de åtta berörda företagen, nämligen Ferriera Valsabbia SpA och Valsabbia Investimenti SpA, Alfa Acciai SpA, Feralpi Holdings SpA och Ferriere Nord SpA (nedan kallade sökandebolagen), väckte talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, i vilket de ålades sanktioner på mellan 2,2 och 5,1 miljoner euro.(8) Tribunalens fjärde avdelning i utökad sammansättning ogillar talan i samtliga dessa mål och klargör i samband med detta villkoren för att kommissionen får anta ett beslut om sanktioner nästan 30 år efter det att de omständigheter som ligger till grund för överträdelsen började, utan att åsidosätta de berörda parternas rätt till försvar eller principen om en rimlig handläggningstid. Tribunalen tar även ställning till lagenligheten av reglerna för när preskriptionstiden för åläggande av böter avbryts eller tillfälligt upphör att löpa samt villkoren för att beakta en upprepning av överträdelsen vid beräkningen av böterna.

Tribunalens bedömning

I målen T‑655/19, T‑656/19, T‑657/19 och T‑667/19 finner tribunalen att talan inte kan bifallas såvitt avser grunden om att det förekom oegentligheter vid kommissionens anordnande av det nya muntliga hörandet.

Genom att påpeka att ogiltigförklaringen av en rättsakt som avslutar ett administrativt förfarande inte påverkar alla de steg som föregick antagandet av rättsakten, utan endast de steg som berörs av de skäl som motiverade ogiltigförklaringen, bekräftar tribunalen i förevarande fall att det var tillåtet för kommissionen att återuppta förfarandet från och med det muntliga hörandet.

I det sammanhanget underkänner tribunalen, för det första, sökandebolagens argumentation om att opartiskheten hos de företrädare för medlemsstaternas konkurrensmyndigheter som är ledamöter i den rådgivande kommittén inte säkerställdes vid det nya muntliga hörandet, eftersom dessa företrädare kände till kommissionens första och andra beslut samt den ståndpunkt som tribunalen intog i domarna av den 9 december 2014.

I det avseendet erinrar tribunalen om att när en rättsakt ogiltigförklaras avförs den från rättsordningen och ska anses aldrig ha existerat. På samma sätt avförs tribunalens domar retroaktivt från rättsordningen när de upphävs efter överklagande. Både kommissionens beslut och domarna av den 9 december 2014 hade följaktligen avförts från unionens rättsordning med retroaktiv verkan när den rådgivande kommittén avgav sitt yttrande. Eftersom kännedom om den lösning i rättspraxis som domstolen valde i sin dom om ogiltigförklaring är en naturlig del av skyldigheten att rätta sig efter följderna av den domen, kan man inte heller härav sluta sig till att det föreligger en bristande opartiskhet från de berörda konkurrensmyndigheternas sida.

Tribunalen underkänner, för det andra, anmärkningen om att kommissionen hade påverkat sökandebolagens rätt till försvar, genom att inte bjuda in flera enheter, som hade haft en viktig roll i utredningen av ärendet, till det muntliga hörandet.

Vad särskilt beträffar frånvaron av de enheter som i ett tidigare skede av förfarandet avstod från att angripa det första eller det andra beslutet som var riktat till dem,(9) slår tribunalen fast att nämnda beslut hade vunnit laga kraft i förhållande till dessa enheter och att kommissionen därför inte gjorde sig skyldig till något fel genom att utesluta dessa enheter från det nya muntliga hörandet. När det gäller frånvaron av en utomstående enhet vars rätt att delta i det administrativa förfarandet hade erkänts år 2002, anser tribunalen att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den konstaterade att eftersom denna enhet hade deltagit i det första muntliga hörandet, men inte hade infunnit sig vid det andra muntliga hörandet som anordnades i samband med antagandet av det första beslutet, hade enheten förlorat sitt intresse av att på nytt intervenera.

För det tredje underkänner tribunalen argumentationen om att de ändringar som, på grund av den tid som hade förflutit, hade skett i aktörernas identitet och marknadsstrukturen hindrade att ett nytt muntligt hörande anordnades på motsvarande villkor som dem som förelåg år 2002. Tribunalen anser att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den, med hänsyn till de omständigheter som förelåg när förfarandet återupptogs, slog fast att ett fortsatt förfarande fortfarande utgjorde en lämplig lösning.

Talan kan inte bifallas såvitt avser de grunder som rör åsidosättande av principen om en rimlig handläggningstid. Sökandebolagen kritiserade kommissionen för att den inte undersökte huruvida antagandet av det angripna beslutet fortfarande var förenligt med principen om en rimlig handläggningstid. De bestred dessutom varaktigheten av det förfarande som ledde till antagandet av det beslutet.

Tribunalen konstaterar, för det första, att kommissionen, innan den antog det angripna beslutet, analyserade längden på det administrativa förfarandet, de orsaker som kunde förklara förfarandets varaktighet och de följder som detta kunde få. Kommissionen iakttog således sin skyldighet att beakta de krav som följer av principen om en rimlig handläggningstid vid sin bedömning av huruvida det var lämpligt att vidta rättsliga åtgärder och anta ett beslut enligt konkurrensreglerna.

Vad beträffar förfarandets varaktighet påpekar tribunalen, för det andra, att överskridandet av en rimlig handläggningstid kan leda till ogiltigförklaring av ett beslut endast om två villkor är uppfyllda, nämligen att förfarandets längd var orimlig och att överskridandet av en rimlig handläggningstid hindrade utövandet av rätten till försvar.

Med hänsyn till tvistens betydelse för de berörda, ärendets komplexitet samt sökandebolagens och de behöriga myndigheternas uppträdande, var varaktigheten av förfarandets administrativa faser inte orimlig i förevarande fall. Förfarandets sammanlagda varaktighet kunde dessutom delvis tillskrivas de avbrott till följd av domstolsprövningen som hängde samman med antalet mål som anhängiggjorts vid unionsdomstolen beträffande olika aspekter av ärendet. Eftersom sökandebolagen vid minst sju tillfällen hade fått möjlighet att uttrycka sina ståndpunkter och framföra sina argument under förfarandet som helhet, hade deras rätt till försvar inte hindrats.

Enligt tribunalen uppfyllde kommissionen även sin motiveringsskyldighet med hänsyn till beaktandet av förfarandets varaktighet. Kommissionen motiverade just antagandet av ett nytt beslut, i vilket det slås fast att det föreligger en överträdelse och de berörda företagen åläggs böter, med att uppnå målet att inte låta dessa företag förbli ostraffade och att avskräcka dessa från att begå en liknande överträdelse i framtiden.

I målen T‑657/19 och T‑667/19 underkänner tribunalen även de grunder som avser åsidosättande av principen ne bis in idem och de grunder som ifrågasätter lagenligheten av de regler för när preskriptionstiden avbryts eller tillfälligt upphör att löpa som föreskrivs i artikel 25.3–25.6 i förordning nr 1/2003.

Det ska erinras om att principen ne bis in idem innebär ett förbud mot att ett företag på nytt hålls ansvarigt eller att ett förfarande på nytt inleds mot företaget avseende ett konkurrensbegränsande beteende som företaget redan har ålagts böter för eller som företaget har förklarats inte vara ansvarigt för genom ett tidigare beslut som inte längre kan överklagas. När ett första beslut har ogiltigförklarats på formella grunder, utan att de påtalade omständigheterna har prövats i sak, utgör däremot denna princip inte hinder för att på nytt vidta åtgärder som avser samma konkurrensbegränsande beteende, när de sanktioner som vidtas genom det nya beslutet inte läggs till de sanktioner som vidtogs genom det ogiltigförklarade beslutet, utan de ersätter dessa.

I det avseendet noterar tribunalen att både det första och det andra beslutet ogiltigförklarades utan att det slutgiltigt togs ställning i sak. Även om tribunalen i domarna av den 9 december 2014 hade tagit ställning till de materiella grunder som åberopades av sökandebolagen, upphävdes dessa domar i sin helhet av domstolen. De sanktioner som ålades i det angripna beslutet ersatte de sanktioner som ålades i det andra beslutet, vilka i sig hade ersatt de sanktioner som ålades i det första beslutet. Tribunalen drar därav slutsatsen att kommissionen inte åsidosatte principen ne bis in idem genom att anta det angripna beslutet.

Genom att framställa en invändning om att de tillämpliga reglerna för när preskriptionstiden avbryts eller tillfälligt upphör att löpa är rättsstridiga, ifrågasatte sökandebolagen dessutom avsaknaden av en absolut längsta tidsfrist som fastställts av unionslagstiftaren efter vars utgång varje ingripande av kommissionen är uteslutet, även om den ursprungliga preskriptionstiden eventuellt har tillfälligt upphört att löpa eller har avbrutits.

Enligt artikel 25 i förordning nr 1/2003 ska den femåriga preskriptionstiden för åläggande av böter eller viten tillfälligt upphöra att löpa så länge som kommissionens beslut är föremål för prövning vid EU-domstolen, och i så fall ska denna period förlängas med den tid under vilken preskriptionstiden tillfälligt har upphört att löpa. Enligt tribunalen är denna ordning resultatet av att unionslagstiftaren har förenat två olika mål, nämligen behovet av att garantera rättssäkerheten och kravet att säkerställa att lagstiftningen iakttas, genom att överträdelser av unionsrätten beivras, konstateras och medför sanktioner. Genom att göra denna avvägning, överskred inte unionslagstiftaren det utrymme för skönsmässig bedömning som den ska ges i detta sammanhang.

Tribunalen anser att även om preskriptionstiden tillfälligt upphör att löpa om talan väcks vid unionsdomstolen, kvarstår det faktum att denna möjlighet kräver, för att den ska kunna genomföras, att företagen själva vidtar åtgärder. Unionslagstiftaren kan följaktligen inte klandras för att det avgörande som meddelas i slutet av förfarandet, när talan i flera mål har väckts av de berörda företagen, antas efter en viss tid. Enskilda som klagar på ett orimligt långt förfarande kan vidare angripa denna varaktighet genom att väcka talan om ogiltigförklaring av det beslut som antagits efter detta förfarande, under förutsättning att överskridandet av en rimlig handläggningstid har hindrat utövandet av rätten till försvar. När överskridandet inte har lett till ett åsidosättande av rätten till försvar, kan enskilda väcka skadeståndstalan vid unionsdomstolen.

Inom ramen för målen T‑657/19 och T‑667/19 finner tribunalen, med utövande av sin obegränsade behörighet, att det vid fastställandet av de bötesbelopp som sökandebolagen har ålagts ska tas hänsyn till att böternas avskräckande verkan mildrades till följd av den period på nästan 20 år som förflöt från överträdelsens slut till antagandet av det angripna beslutet, vilket genom en ändring av motiveringen således bekräftar behovet av att ålägga sökandebolagen böter. Tribunalen anser i det avseendet att den nedsättning med 50 procent av beloppet, som kommissionen beviljade, var lämplig för det syftet.

I mål T‑667/19 finner slutligen tribunalen att talan inte kan bifallas såvitt avser Ferriere Nord SpA:s grund om att höjningen av det ålagda bötesbeloppet på grund av en upprepning av överträdelsen var rättsstridig.

När det gäller iakttagandet av Ferriere Nord SpA:s rätt till försvar, påpekar tribunalen att när kommissionen har för avsikt att tillskriva en juridisk person ansvar för en överträdelse av konkurrensrätten och avser att i samband med detta göra gällande, som en försvårande omständighet, att personen gjort sig skyldig till en upprepning av överträdelsen, ska meddelandet om invändningar som skickas till denna person innehålla samtliga omständigheter som ger nämnda person möjlighet att försvara sig, särskilt de omständigheter som kan motivera att villkoren för en upprepning av överträdelsen är uppfyllda.

Mot bakgrund av en prövning av samtliga omständigheter kring ärendet, finner tribunalen att kommissionens avsikt att som en upprepning av överträdelsen beakta det beslut om åläggande av sanktioner som tidigare hade riktats till Ferriere Nord SpA var tillräckligt förutsebar. Nämnda bolag hade för övrigt haft möjlighet att framföra sina synpunkter i denna fråga under det förfarande som ledde till antagandet av det angripna beslutet.

Vad gäller anmärkningarna om tidsrummet mellan de båda överträdelser som beaktades som en upprepning av överträdelsen, preciserar tribunalen att även om det inte finns någon preskriptionstid som utgör hinder för att fastställa att det har förekommit upprepade överträdelser, är det likväl så att kommissionen, för att iaktta proportionalitetsprincipen, inte får utan någon tidsbegränsning beakta tidigare beslut varigenom ett företag har ålagts sanktioner. Med hänsyn till den korta tid som förflöt mellan de båda aktuella överträdelserna, det vill säga tre år och åtta månader, hade kommissionen fog för att anse att en höjning av grundbeloppet för böterna på grund av en upprepning av överträdelsen var motiverad, med hänsyn till Ferriere Nord SpA:s benägenhet att överträda konkurrensreglerna, trots det faktum att utredningen varade en viss tid.

Mot bakgrund av det ovan anförda ogillas sökandebolagens respektive talan i sin helhet.

1      Beslut K(2002) 5087 slutlig av den 17 december 2002 om ett förfarande enligt artikel 65 i EKSG‑fördraget (COMP/37.956 – Runda armeringsjärn).

2      Dom av den 25 oktober 2007, SP m.fl./kommissionen (T‑27/03, T‑46/03, T‑58/03, T‑79/03, T‑80/03, T‑97/03 och T‑98/03, EU:T:2007:317), dom av den 25 oktober 2007, Ferriere Nord/kommissionen (T‑94/03, ej publicerad, EU:T:2007:320), dom av den 25 oktober 2007, Feralpi Siderurgica/kommissionen (T‑77/03, ej publicerad, EU:T:2007:319), och dom av den 25 oktober 2007, Riva Acciaio/kommissionen (T‑45/03, ej publicerad, EU:T:2007:318).

3      Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1).

4      Beslut K(2009) 7492 slutlig av den 30 september 2009 om ett förfarande enligt artikel 65 i EKSG‑fördraget (ärende COMP/37.956 – Runda armeringsjärn, förnyat antagande av beslut), i dess lydelse enligt kommissionens beslut av den 8 december 2009.

5      Dom av den 9 december 2014, Ferriera Valsabbia och Valsabbia Investimenti/kommissionen (T‑92/10, ej publicerad, EU:T:2014:1032), dom av den 9 december 2014, Alfa Acciai/kommissionen (T‑85/10, ej publicerad, EU:T:2014:1037), dom av den 9 december 2014, Feralpi/kommissionen (T‑70/10, ej publicerad, EU:T:2014:1031), dom av den 9 december 2014, Ferriere Nord/kommissionen (T‑90/10, ej publicerad, EU:T:2014:1035), dom av den 9 december 2014, Riva Fire/kommissionen (T‑83/10, ej publicerad, EU:T:2014:1034), dom av den 9 december 2014, Lucchini/kommissionen (T‑91/10, EU:T:2014:1033), dom av den 9 december 2014, SP/kommissionen (T‑472/09 och T‑55/10, EU:T:2014:1040), dom av den 9 december 2014, IRO/kommissionen (T‑69/10, ej publicerad, EU:T:2014:1030), och dom av den 9 december 2014, Leali och Acciaierie e Ferriere Leali Luigi/kommissionen (T‑489/09, T‑490/09 och T‑56/10, ej publicerad, EU:T:2014:1039).

6      Dom av den 21 september 2017, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen (C‑86/15 P och C‑87/15 P, EU:C:2017:717), dom av den 21 september 2017, Feralpi/kommissionen (C‑85/15 P, EU:C:2017:709), dom av den 21 september 2017, Ferriere Nord/kommissionen (C‑88/15 P, EU:C:2017:716), och dom av den 21 september 2017, Riva Fire/kommissionen (C‑89/15 P, EU:C:2017:713).

7      Beslut C(2019) 4969 final av den 4 juli 2019 om ett förfarande enligt artikel 65 i EKSG-fördraget (ärende AT.37956 – Armeringsjärn).

8      De böter som Ferriera Valsabbia SpA och Valsabbia Investimenti SpA ålades uppgår till 5,125 miljoner euro, de böter som Alfa Acciai SpA ålades uppgår till 3,587 miljoner euro, de böter som Feralpi Holdings SpA ålades uppgår till 5,125 miljoner euro och de böter som Ferriere Nord SpA ålades uppgår till 2,237 miljoner euro.

9      En av dessa enheter hade inte väckt talan om ogiltigförklaring av det första beslutet. Tre andra enheter, som hade angripit det första beslutet, var mottagare av det andra beslutet, som de hade angripit vid tribunalen. De hade däremot inte överklagat domarna av den 9 december 2014 som avsåg dem.