Förenade målen C‑885/19 P och C‑898/19 P

Fiat Chrysler Finance Europe

mot

Europeiska kommissionen

 Domstolens dom (stora avdelningen) av den 8 november 2022

”Överklagande – Statligt stöd – Stöd som genomförts av Storhertigdömet Luxemburg – Beslut i vilket stödet förklaras oförenligt med den inre marknaden och olagligt samt i vilket det förordnas att stödet ska återkrävas – Förhandsbesked i skattefrågor (tax ruling) – Fördel – Selektiv karaktär – Armlängdsprincipen – Referensram – Tillämplig nationell rätt – Så kallad normal beskattning”

1.        Överklagande – Grunder – Kritik som riktas mot en punkt i tribunalens resonemang ska vara precis

(Artikel 256.1 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; domstolens rättegångsregler, artiklarna 168.1 d och 169.2)

(se punkterna 52 och 53)

2.        Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Statliga åtgärder på områden som inte har harmoniserats inom Europeiska unionen – Direkt beskattning – Omfattas – Medlemsstaternas befogenheter – Gränser

(Artikel 107.1 FEUF)

(se punkterna 65, 66, 119–121)

3.        Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – En åtgärds selektiva karaktär – Åtgärd som innebär en skattefördel – Relevant omständighet vid fastställandet av huruvida åtgärden är selektiv – En åtskillnad som inte är motiverad mot bakgrund av ett skattesystems art eller allmänna struktur införs mellan aktörer som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation

(Artikel 107.1 FEUF)

(se punkterna 67, 68, 70 och 122)

4.        Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – En åtgärds selektiva karaktär – Åtgärd som innebär en skattefördel – Förhandsbesked i skattefrågor avseende internpris för ett anknutet bolag – Referensram för att fastställa huruvida det föreligger en fördel – Materiell avgränsning – Kriterier – Fastställande av det allmänna eller ”normala” skattesystemet – Prövning av den skattemässiga behandlingen av koncerninterna transaktioner mot bakgrund av armlängdsprincipen – Enbart nationell rätt ska beaktas vid fastställandet av de konkreta villkoren för tillämpningen av denna princip

(Artikel 107.1 FEUF)

(se punkterna 69, 71–74, 92–105)

5.        Överklagande – Grunder – Domstolens prövning av tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna – Ej möjlig utom vid missuppfattning – Prövning av den rättsliga kvalificeringen av de faktiska omständigheterna i målet – Omfattas

(Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

(se punkterna 82–85)

Resumé

Fiat Chrysler Finance Europe, tidigare Fiat Finance and Trade Ltd (nedan kallat FFT), ingår i fordonskoncernen Fiat/Chrysler och tillhandahåller kassaflödes- och finansieringstjänster till bolag i nämnda koncern i Europa. Eftersom FFT har sitt säte i Storhertigdömet Luxemburg ansökte FFT hos den luxemburgska skattemyndigheten om godkännande av ett avtal om internprissättning. Till följd av denna begäran antog den luxemburgska myndigheten ett förhandsbesked i skattefrågor som angav en metod för fastställande av den ersättning FFT, i egenskap av anknutet bolag, erhöll för tjänster som tillhandahölls andra bolag i Fiat/Chryslerkoncernen, vilket gjorde det möjligt för FFT att årligen fastställa sin vinst med avseende på bolagsbeskattning i Storhertigdömet Luxemburg.

I beslut av den 21 oktober 2015(1) (nedan kallat det omtvistade beslutet) fann kommissionen att förhandsbeskedet utgjorde ett driftsstöd som var oförenligt med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107 FEUF. Kommissionen konstaterade vidare att Storhertigdömet Luxemburg inte hade underrättat kommissionen om det planerade stödet och således inte hade iakttagit skyldigheten att inte genomföra stödet enligt artikel 108.3 FEUF. Kommissionen beslutade således att stödet var oförenligt med den inre marknaden och skulle återkrävas.

Storhertigdömet Luxemburg och FFT väckte var för sig talan om ogiltigförklaring av detta beslut. När tribunalen ogillade respektive talan(2), godkände den särskilt kommissionens synsätt, enligt vilket det är motiverat att tillämpa armlängdsprincipen vid fastställandet av referenssystemet oberoende av huruvida denna princip har införlivats med nationell rätt, när det är fråga om ett skattesystem som syftar till att beskatta vinsterna för alla bolag med hemvist i landet, oavsett om de är anknutna eller inte.

Domstolen, stora avdelningen, upphäver efter överklaganden av FFT och Irland, tribunalens dom och avgör därefter målet slutligt och ogiltigförklarar även det omtvistade beslutet. I detta sammanhang ger domstolen nya preciseringar vad gäller frågan huruvida förhandsbesked som beviljas av skattemyndigheterna i medlemsstaterna med godkännande av metoder för internprissättning kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

Domstolens bedömning

Domstolen erinrar inledningsvis om att vid bedömningen av skatteåtgärder, från ett unionsrättsligt perspektiv vad gäller statligt stöd, innefattar prövningen av huruvida en nationell skatteåtgärd ska kvalificeras som en selektiv fördel, för det första, att ange referenssystemet, det vill säga det ”normala” skattesystemet i den berörda medlemsstaten, och för det andra, att visa att åtgärden avviker från detta referenssystem genom att behandla ekonomiska aktörer, som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i jämförbara situationer med hänsyn till målsättningen med detta skattesystem olika, om denna skillnad i behandling inte är motiverad till följd av arten av eller systematiken i det system som åtgärderna ingår i.

Närmare bestämt ska fastställandet av referenssystemet, som ska ske efter ett kontradiktoriskt förfarande med den berörda medlemsstaten, följa av en objektiv bedömning av innehållet i, förhållandet mellan och de konkreta verkningarna av de bestämmelser som är tillämpliga enligt nationell rätt och, utanför de områden där det har skett en harmonisering i unionsrätten, såsom direkt beskattning, enbart utifrån den nationella rätt som är tillämplig i den berörda medlemsstaten. Det är nämligen den berörda medlemsstaten som, genom att utöva sina egna befogenheter i fråga om direkt beskattning och med iakttagande av sin fiskala autonomi, fastställer skattens grundläggande kännetecken, vilka i princip definierar referenssystemet eller det ”normala” skattesystemet, utifrån vilket selektivitetsvillkoret ska bedömas. Detta gäller bland annat fastställandet av beskattningsunderlaget och den beskattningsgrundande händelsen.

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen prövar huruvida tribunalen i förevarande fall, genom att bekräfta kommissionens metod, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid fastställandet av referenssystemet.

Domstolen preciserar för det första att frågan huruvida tribunalen på ett lämpligt sätt har avgränsat det relevanta referenssystemet och, i förlängningen, på ett korrekt sätt har tillämpat armlängdsprincipen, är en fråga om rättslig kvalificering av nationell rätt som kan bli föremål för domstolens prövning i ett mål om överklagande.

För det andra konstaterar domstolen att kommissionen, när den definierade referenssystemet för att fastställa huruvida det aktuella förhandsbeskedet ger mottagaren en selektiv fördel, inte gjorde en jämförelse med det skattesystem som normalt tillämpas i den berörda medlemsstaten efter en objektiv undersökning av innehållet, i sambandet med och de konkreta verkningarna av de bestämmelser som är tillämpliga enligt denna medlemsstats nationella rätt. Kommissionen tillämpade nämligen en armlängdsprincip som skiljer sig från den som definieras i luxemburgsk rätt genom att endast identifiera ett abstrakt uttryck för denna princip i det syfte som eftersträvas med det allmänna bolagsskattesystemet i Luxemburg, och att undersöka det aktuella förhandsbeskedet utan att beakta det sätt på vilket nämnda princip rent konkret har införlivats med luxemburgsk rätt, särskilt när det gäller anknutna företag.

Härav följer att tribunalen, genom att bekräfta ett sådant synsätt, dels gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 107.1 FEUF, dels genom att godta att kommissionen kunde åberopa bestämmelser som inte ingår i luxemburgsk rätt, åsidosatte bestämmelserna i EUF-fördraget om Europeiska unionens antagande av åtgärder för tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om direkt beskattning, särskilt artikel 114.2 FEUF och artikel 115 FEUF.

Domstolen understryker i detta avseende för det första att i avsaknad av harmonisering på detta område i unionsrätten omfattas fastställandet av metoder och kriterier som gör det möjligt att fastställa ett resultat av ”armlängdsprincipen” av medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning. Av detta följer att det endast är de nationella bestämmelserna som är relevanta för bedömningen av huruvida vissa transaktioner ska prövas mot bakgrund av armlängdsprincipen och, i förekommande fall, huruvida internpriser, som ligger till grund för en skattskyldig persons beskattningsunderlag och dess fördelning bland de berörda staterna, skiljer sig från ett resultat grundat på armlängdsprincipen eller inte.

Därefter noterar domstolen att Storhertigdömet Luxemburg har föreskrivit särskilda regler för att fastställa ersättning enligt armlängdsprincipen när det gäller koncernfinansieringsbolag som FFT, vilka emellertid inte beaktades av kommissionen vid bedömningen av referenssystemet och, i förlängningen, förekomsten av en selektiv fördel som FFT beviljades.

Domstolen preciserar slutligen att domen i de förenade målen Belgien och Forum 187/kommissionen(3), i motsats till vad tribunalen funnit, inte bekräftar ståndpunkten att armlängdsprincipen är tillämplig när den nationella skatterätten syftar till att beskatta anknutna bolag och fristående bolag på samma sätt, oberoende av om, och på vilket sätt, denna princip har införlivats med nationell rätt. I det målet fann domstolen nämligen att armlängdsprincipen skulle tillämpas mot bakgrund av skattereglerna i relevant nationell rätt, det vill säga belgisk rätt.

Mot denna bakgrund upphäver domstolen den överklagade domen och finner att saken är färdig för avgörande och ogiltigförklarar det omtvistade beslutet, eftersom kommissionens fel vid fastställandet av de regler som faktiskt är tillämpliga enligt relevant nationell rätt och, följaktligen, vid fastställandet av den så kallade ”normala” beskattningen, mot bakgrund av vilken det aktuella förhandsbeskedet skulle bedömas, med nödvändighet medför att hela resonemanget om förekomsten av en selektiv fördel blir ogiltigt. Domstolen konstaterar särskilt att upphävandet av tribunalens dom inte påverkas av att kommissionen i det angripna beslutet även har angett ett andrahandsresonemang, grundat på artikel 164.3 i den luxemburgska inkomstskattelagen och cirkulär nr 164/2 om samma lag. Domstolen slår nämligen fast att detta resonemang endast hänvisar till kommissionens förstahandsanalys avseende den korrekta tillämpningen av referenssystemet, eftersom detta endast skenbart förefaller korrigera det fel som den begick vid angivandet av det referenssystem som borde ha legat till grund för dess bedömning att det förelåg en selektiv fördel.

1      Kommissionens beslut (EU) 2016/2326 av den 21 oktober 2015 om det statliga stöd SA.38375 (2014/C) (f.d. 2014/NN) som Luxemburg har genomfört till förmån för Fiat (EUT L 351, 2016, s. 1

2      Dom av den 24 september 2019, Luxemburg och Fiat Chrysler Finance Europe/kommissionen (T‑755/15 och T‑759/15, EU:T:2019:670)

3      Dom av den 22 juni 2006, Belgien och Forum 187/kommissionen (C‑182/03 och C‑217/03, EU:C:2006:416).