Mål C‑600/19

MA

mot

Ibercaja Banco SA

(begäran om förhandsavgörande från Audiencia Provincial de Zaragoza)

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 17 maj 2022

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Likvärdighetsprincipen – Effektivitetsprincipen – Utmätning i fast egendom – Avtalsvillkor om dröjsmålsränta och om förtida betalning i låneavtalet är oskäliga – Rättskraft och utgången frist – Förlust av möjligheten att åberopa oskäliga avtalsvillkor vid domstol – Den nationella domstolens prövningsrätt ex officio”

1. Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Förfarande för utmätning av intecknad egendom – Den nationella domstolen saknar behörighet att i detta förfarande eller i ett efterföljande förfarande, ex officio eller på begäran av en konsument, pröva huruvida villkoren i ett avtal är oskäliga – Rättskraft och utgången frist – Prövning ex officio av huruvida dessa villkor är oskäliga när förfarandet för utmätning av intecknad egendom inleds – Denna prövning anges och motiveras inte uttryckligen – Otillåtet

   (Rådets direktiv 93/13, artiklarna 6.1 och 7.1)

   (se punkterna 37–39, 41, 42 och 47–52 samt punkt 1 i domslutet)

2. Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Förfarande för utmätning av intecknad egendom – Den nationella domstolen saknar behörighet att sedan detta förfarande avslutats och egendomen sålts till tredje man ex officio eller på begäran av en konsument bedöma huruvida villkoren i ett avtal är oskäliga – Tillåtet – Villkor – Möjlighet för den berörda konsumenten att i ett senare förfarande göra gällande att dessa villkor är oskäliga och erhålla ersättning för den skada som orsakats av deras tillämpning

   (Rådets direktiv 93/13, artiklarna 6.1 och 7.1)

   (se punkterna 55–59 samt punkt 2 i domslutet)

Resumé

Fem beslut om förhandsavgörande från spanska (Ibercaja Banco, C‑600/19, och Unicaja Banco, C‑869/19), italienska (SPV Project 1503, C‑693/19 och C‑831/19) respektive rumänska domstolar (Impuls Leasing România, C‑725/19) har inkommit till domstolen. Samtliga avser tolkningen av direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal ( 1 ).

Begäran om förhandsavgörande i dessa mål ingår i förfaranden av olika slag. Begäran i målet Ibercaja Banco avser således ett förfarande för utmätning av intecknad egendom i vilket konsumenten inte har gjort någon invändning och äganderätten till den intecknade egendomen redan har överlåtits till tredje man. I målet Unicaja Banco framställdes begäran i ett överklagade efter domen i målet Gutiérrez Naranjo m.fl. ( 2 ). Respektive begäran i de förenade målen SPV Project 1503 avser utmätning som grundas på exekutionstitlar som vunnit laga kraft. Begäran i målet Impuls Leasing România ingår slutligen i ett verkställighetsförfarande som genomförs på grundval av ett leasingavtal som utgör exekutionstitel.

Domstolen (stora avdelningen) utvecklade i sina fyra domar sin praxis avseende nationella domstolars skyldighet och behörighet att ex officio pröva huruvida avtalsvillkor är oskäliga enligt direktiv 93/13. Den gav preciseringar om samspelet mellan dels principen om rättskraft och utgången frist, dels domstolsprövningen av oskäliga avtalsvillkor. Domstolen uttalade sig dessutom om omfattningen av denna kontroll inom ramen för påskyndade förfaranden för indrivning av konsumenters skulder och om förhållandet mellan vissa processrättsliga principer i de nationella rättsordningarna i fråga om överklagande och den nationella domstolens behörighet att ex officio pröva huruvida avtalsvillkor är oskäliga.

Domstolens bedömning

Domstolen preciserade för det första sambandet mellan principen om rättskraft och behörigheten för verkställighetsdomstolen att, inom ramen för ett förfarande för betalningsföreläggande, ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor som ligger till grund för föreläggandet är oskäligt.

Domstolen slog fast att direktiv 93/13 ( 3 ) utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken verkställighetsdomstolen, när gäldenären inte har bestritt betalningsföreläggandet, inte kan pröva huruvida de villkor som ligger till grund för föreläggandet är oskäliga, med motiveringen att dess rättskraft underförstått omfattar giltigheten av dessa villkor. En lagstiftning enligt vilken en prövning ex officio av huruvida avtalsvillkor är oskäliga ska anses ha ägt rum och ha rättskraft, även om det inte finns någon motivering i detta avseende i beslutet om betalningsföreläggande, kan närmare bestämt urholka den nationella domstolens skyldighet att ex officio pröva huruvida dessa villkor eventuellt är oskäliga. I ett sådant fall innebär kravet på ett effektivt domstolsskydd att verkställighetsdomstolen ska kunna pröva, även för första gången, huruvida de avtalsvillkor som legat till grund för föreläggandet eventuellt är oskäliga. Den omständigheten att gäldenären, vid den tidpunkt då föreläggandet vann laga kraft, inte visste att denna kunde anses vara konsument i den mening som avses i direktivet saknar betydelse i detta avseende.

För det andra prövade domstolen samspelet mellan principen om rättskraft, utgångna frister och den nationella domstolens behörighet att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt i ett förfarande för utmätning av intecknad egendom.

Domstolen påpekade att direktiv 93/13 ( 4 ) utgör hinder för en nationell lagstiftning som, på grund av rättskraft och utegången frist, varken tillåter en domstol att ex officio pröva huruvida avtalsvillkor är oskäliga i ett förfarande för utmätning av intecknad egendom eller för konsumenten att, efter utgången av fristen för att framställa en invändning, göra gällande att avtalsvillkoren är oskäliga, i detta förfarande eller i ett senare fastställelseförfarande. Denna tolkning av direktivet är tillämplig när dessa villkor har prövats ex officio när förfarandet för utmätning av intecknad egendom inleddes, utan att denna prövning uttryckligen anges eller motiverats i beslutet om beviljande av utmätning av intecknad egendom, och utan att det i det beslutet anges att en sådan prövning inte längre kan ifrågasättas i avsaknad av invändningar. Eftersom konsumenten inte informerades om att det i beslutet om godkännande av utmätning i intecknad egendom gjordes en prövning ex officio av huruvida avtalsvillkoren var oskäliga, kunde konsumenten nämligen inte med full kännedom om omständigheterna bedöma huruvida det var nödvändigt att överklaga detta beslut. En effektiv prövning av huruvida avtalsvillkor eventuellt är oskäliga kan emellertid inte säkerställas om rättskraften även gäller domstolsavgöranden i vilka en sådan prövning inte nämns.

Vidare anser EU-domstolen däremot att en nationell lagstiftning som inte tillåter en nationell domstol, som agerar ex officio eller på konsumentens begäran, att pröva huruvida avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga när inteckningen väl har realiserats, den intecknade egendomen har sålts och äganderätten till den egendomen har överförts till tredje man, är förenliga med direktivet ( 5 ). Denna slutsats är emellertid villkorad av att den konsument vars intecknade egendom sålts kan göra gällande sina rättigheter genom ett efterföljande förfarande i syfte att erhålla ersättning för den ekonomiska skada som orsakats av tillämpningen av oskäliga villkor.

För det tredje undersökte domstolen förhållandet mellan vissa nationella processrättsliga principer som reglerar överklagandeförfarandet, såsom dispositionsprincipen, principen att domslutet inte får gå utöver vad parterna har yrkat och förbudet mot reformatio in pejus, och den nationella domstolens behörighet att ex officio pröva huruvida ett villkor är oskäligt.

Domstolen anser att direktiv 93/13 ( 6 ) utgör hinder för tillämpning av sådana nationella processrättsliga principer, enligt vilka en nationell domstol, som har att pröva ett överklagande av en dom som begränsar återbetalningen i tiden av de belopp som konsumenten felaktigt betalat enligt ett villkor som förklarats vara oskäligt, inte ex officio kan pröva en grund som avser åsidosättande av en bestämmelse i direktivet och förordna om återbetalning av dessa belopp i sin helhet, när den berörda konsumentens underlåtenhet att bestrida denna begränsning i tiden inte kan tillskrivas konsumentens totala passivitet. Vad gäller det nationella mål som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen, preciserade EU-domstolen att den omständigheten att konsumenten inte överklagat inom skälig tid kan tillskrivas den omständigheten att fristen för att överklaga redan hade löpt ut när domen Gutiérrez Naranjo m.fl. meddelades, i vilken domstolen slog fast att nationell rättspraxis, enligt vilken rättsverkningarna av avtalets återgång i tiden begränsades till att ett avtalsvillkor förklarats vara oskäligt, var oförenlig med nämnda direktiv. I det nationella målet hade konsumenten således inte visat prov på total passivitet genom att inte överklaga beslutet. Under dessa omständigheter strider det mot effektivitetsprincipen att tillämpa nationella processuella principer som berövar konsumenten möjligheten att göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13, eftersom tillämpningen kan göra det omöjligt eller orimligt svårt att skydda dessa rättigheter.

För det fjärde och sista undersökte domstolen den nationella domstolens behörighet att ex officio pröva huruvida villkoren i en exekutionstitel är oskäliga när den har att pröva en invändning mot verkställigheten av denna exekutionstitel.

Domstolen slog fast att direktiv 93/13 ( 7 ) och effektivitetsprincipen utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte tillåter verkställighetsdomstolen, som ska pröva en invändning mot verkställighet, att ex officio eller på begäran av konsumenten, pröva huruvida villkoren i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare och som utgör exekutionstitel, är oskäliga, eftersom den allmänna domstol, vid vilken en separat talan enligt lag kan väckas för prövning av huruvida villkoren i ett sådant avtal eventuellt är oskäliga, endast kan besluta om uppskov med verkställighetsförfarandet fram till dess att den har avgjort målet i sak vid ställande av en säkerhet till ett belopp som kan avskräcka konsumenten från att väcka och vidhålla en sådan talan. Vad gäller denna säkerhet preciserade domstolen att de kostnader som en talan vid domstol skulle medföra i förhållande till storleken på den omtvistade skulden inte får vara av sådant slag att de avskräcker konsumenten från att väcka talan vid domstol. Det är sannolikt att en gäldenär som har underlåtit att betala skulden inte har tillräckliga finansiella medel för att ställa den begärda säkerheten. Detta gäller i än högre grad om värdet av den talan som väckts klart överstiger kontraktets totala värde, vilket föreföll vara fallet i målet vid den nationella domstolen.

( 1 ) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) (nedan kallat direktiv 93/13).

( 2 ) Dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C-154/15, C-307/15 och C-308/15, EU:C:2016:980). I den domen fann EU-domstolen att nationell rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) som innebär en begränsning i tiden för återbetalning av de belopp som konsumenter felaktigt erlagt till banker baserat på ett oskäligt avtalsvillkor om så kallat räntegolv stred mot artikel 6.1 i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal, och att konsumenterna således hade rätt att erhålla full återbäring av belopp som felaktigt erlagts på grundval av detta villkor.

( 3 ) Bland annat artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktivet.

( 4 ) Idem.

( 5 ) Idem.

( 6 ) Bland annat artikel 6.1 i direktivet.

( 7 ) Bland annat artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktivet.