Mål C‑152/19 P

Deutsche Telekom AG

mot

Europeiska kommissionen

och

Slovanet a.s.

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 25 mars 2021

”Överklagande – Konkurrens – Artikel 102 FEUF – Missbruk av dominerande ställning – Slovakiska marknaden för tjänster för bredbandsaccess – Lagstadgad skyldighet för operatörer med avgörande inflytande att ge tillträde till accessnät – Villkor för andra operatörers tillträde till accessnätet som fastställts av den tidigare monopolleverantören – Huruvida tillträdet är oundgängligt – Huruvida moderbolaget kan tillskrivas ansvar för dotterbolagets agerande – Rätten till försvar”

1. Dominerande ställning – Missbruk – Ett företag i dominerande ställning vägrar att ge ett annat företag tillgång till en vara eller en tjänst som är nödvändig för dess verksamhet – Utomstående företags tillträde till den tidigare monopolleverantörens accessnät på marknaden för bredbandstjänster – Fastställandet av oskäliga villkor för tillträde utgör en underförstådd vägran att lämna tillträde – Bedömning av huruvida det föreligger missbruk – Kommissionens skyldighet att visa att tillträdet till accessnätet är oundgängligt för konkurrerande operatörers inträde på marknaden – Föreligger inte

   (Artikel 102 FEUF; EES-avtalet, artikel 54)

   (se punkterna 40–60)

2. Konkurrens – Unionsbestämmelser – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Att ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende har utövats kan fastställas efter en sammantagen bedömning av en rad indicier avseende de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden med moderbolaget – Omständigheter som gör det möjligt att påvisa att det föreligger ett avgörande inflytande – Närvaro av högre tjänstemän i dotterbolagets styrelse – Medarbetare som ställts till dotterbolagets förfogande – Information om dotterbolagets affärsstrategi mottas regelbundet

   (Artikel 102 FEUF; EES-avtalet, artikel 54)

   (se punkterna 72–87 och 94–97)

3. Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Nödvändigt innehåll – Iakttagande av rätten till försvar – Nya omständigheter som den berörde fått kännedom om i ett mycket sent skede – Fastställande av en kort frist för att inkomma med synpunkter – Tillåtet

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.2; rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.1)

   (se punkterna 105 och 106)

Resumé

Domstolen ogillar de överklaganden som ingetts av Slovak Telekom och Deutsche Telekom av tribunalens domar angående konkurrensbegränsande förfaranden på den slovakiska telekommunikationsmarknaden. De böter på 38061963 euro som ålagts dessa båda bolag solidariskt, och de böter på 19030981 euro som enbart ålagts Deutsche Telekom, förblir således oförändrade.

Slovak Telekom a.s. (nedan kallat Slovak Telekom) tillhandahåller, i egenskap av den tidigare monopolleverantören av telekommunikationstjänster i Slovakien, bredbandstjänster i sina fasta kopparnät och fiberoptiska nät. Slovak Telekoms nät omfattar även ”accessnätet”, det vill säga de fysiska linjer som förbinder abonnentens telefonuttag med huvudfördelningspunkten i det fasta telefonnätet.

Efter en analys av sin nationella marknad antog den slovakiska regleringsmyndigheten på telekommunikationsområdet den 8 mars 2005 ett beslut om att utse Slovak Telekom till operatör med betydande inflytande på grossistmarknaden för tillträde till accessnätet. Slovak Telekom var följaktligen enligt unionens regelverk ( 1 ) skyldigt att ge de alternativa operatörerna tillträde till det accessnät som bolaget äger, vilket därmed gör det möjligt för nya marknadsdeltagare att använda denna infrastruktur för att kunna erbjuda slutanvändarna sina egna tjänster.

Den 15 oktober 2014 antog kommissionen ett beslut om att påföra Slovak Telekom och dess moderbolag Deutsche Telekom AG (nedan kallat Deutsche Telekom) böter för missbruk av dominerande ställning på den slovakiska marknaden för bredbandstjänster genom att de begränsat de alternativa operatörernas tillträde till accessnätet mellan åren 2005 och 2010 (nedan kallat det omtvistade beslutet). Kommissionen kritiserade särskilt Slovak Telekom och Deutsche Telekom för att ha åsidosatt artikel 102 FEUF genom att ha fastställt oskäliga förfaranden och villkor i Slovak Telekoms referenserbjudande i fråga om tillträde till dess accessnät och genom att tillämpa oskäliga avgifter som inte gjorde det möjligt för en lika effektiv aktör att tillhandahålla motsvarande slutkundstjänster som de som Slovak Telekom erbjöd utan att lida förluster. Kommissionen ålade därför Slovak Telekom och Deutsche Telekom solidariskt böter om 38838000 euro samt ålade Deutsche Telekom böter om 31070000 euro.

Genom domar av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen ( 2 ) och Slovak Telekom/kommissionen ( 3 ), ogiltigförklarade tribunalen delvis det omtvistade beslutet och fastställde de böter som ålagts Slovak Telekom och Deutsche Telekom solidariskt till 38061963 euro och de böter som enbart ålagts Deutsche Telekom till 19030981 euro.

De överklaganden som ingetts av Slovak Telekom och Deutsche Telekom ogillas av domstolen, som i detta sammanhang preciserar räckvidden av domen i målet Bronner ( 4 ) angående kvalificeringen av en vägran att ge tillgång till den infrastruktur som innehas av ett dominerande företag som missbruk i den mening som avses i artikel 102 FEUF. I den domen fastställde domstolen en högre tröskel för att konstatera att ett förfarande utgör missbruk när detta består i att ett dominerande företag vägrar att ställa en infrastruktur som det äger till konkurrerande företags förfogande.

Domstolens bedömning

Domstolen framhåller först och främst att alla företag, även om de är dominerande, i princip har rätt att vägra att ingå avtal om och att utnyttja den infrastruktur som de har utvecklat för sina egna behov. När ett dominerande företag har missbrukat sin ställning på grund av sin vägran att ingå avtal, utgör skyldigheten att ingå avtal med ett konkurrerande företag i syfte att ge det tillgång till sin egen infrastruktur således ett särskilt ingrepp i avtalsfriheten och det dominerande företagets äganderätt. När ett dominerande företag vägrar att ge tillgång till den egna infrastrukturen, kan beslutet att tvinga detta företag att ge tillträde till sina konkurrenter följaktligen endast anses motiverat, på området för konkurrenspolitiken, om det dominerande företaget har ett verkligt järngrepp på den berörda marknaden.

Domstolen preciserar därefter att tillämpningen av de villkor som domstolen uppställde i domen i målet Bronner, särskilt det tredje av dessa villkor, gör det möjligt att avgöra huruvida ett företag har ett sådant järngrepp tack vare denna infrastruktur. Enligt den domen kan ett dominerande företag tvingas att ge tillgång till en infrastruktur som det har utvecklat för sin egen verksamhet endast när, för det första, vägran att ge tillgång till denna infrastruktur kan undanröja all konkurrens från det konkurrerande företag som begär tillträde, för det andra, vägran inte kan motiveras objektivt, och för det tredje, ett sådant tillträde är oundgängligt för att det konkurrerande företaget ska kunna bedriva sin verksamhet, det vill säga att det inte finns något faktiskt eller potentiellt alternativ till denna infrastruktur.

När ett dominerande företag däremot ger tillgång till sin infrastruktur men uppställer oskäliga villkor för en sådan tillgång, är de villkor som domstolen uppställde i domen i målet Bronner inte tillämpliga. Även om sådana beteenden kan utgöra missbruk genom att de kan ge upphov till konkurrensbegränsande verkningar på de berörda marknaderna, kan de inte likställas med ett dominerande företags vägran att ge tillträde till sin infrastruktur, eftersom konkurrensmyndigheterna inte kan tvinga detta företag att ge tillträde till sin infrastruktur med hänsyn till att detta tillträde redan har beviljats. De åtgärder som är nödvändiga i ett sådant sammanhang kommer följaktligen att inskränka det dominerande företagets avtalsfrihet och äganderätt i mindre utsträckning än om det tvingas ge tillgång till sin infrastruktur när företaget reserverade infrastrukturen för sin egen verksamhet.

Med hänsyn till unionens regelverk, enligt vilket Slovak Telekom är skyldigt att ge konkurrerande företag tillträde till sitt accessnät, erinrar domstolen om att den slovakiska leverantören av telekommunikationstjänster inte kunde vägra och de facto inte har vägrat att ge tillträde till sitt accessnät. Det var däremot med tillämpning av dess självständiga beslutanderätt vad gäller utformningen av detta tillträde som Slovak Telekom fastställde de förfaranden och villkor för tillträde som ifrågasattes i det omtvistade beslutet. Eftersom dessa förfaranden och villkor inte utgjorde en vägran att ge tillträde som var jämförbar med den som var föremål för prövning i domen i målet Bronner, är de villkor som domstolen fastställde i denna dom inte tillämpliga i förevarande fall. Tvärtemot vad Slovak Telekom och Deutsche Telekom har anfört var kommissionen följaktligen inte tvungen att visa att tillträdet till Slovak Telekoms accessnät var oundgängligt för konkurrerande operatörers inträde på marknaden för att kunna kvalificera de ifrågasatta förfarandena och villkoren för tillträde som missbruk av dominerande ställning.

Även de övriga grunder som åberopats av Slovak Telekom och Deutsche Telekom, bland annat avseende bedömningen av Slovak Telekoms prissättning som ledde till marginalpress och Deutsche Telekoms ansvar för överträdelsen i egenskap av moderbolag underkändes, varför domstolen ogillar överklagandena i deras helhet.

( 1 ) Det rör sig bland annat om Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät (EGT L 336, 2000, s. 4) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (EGT L 108, 2002, s. 33).

( 2 ) T-827/14, EU:T:2018:930.

( 3 ) T-851/14, EU:T:2018:929.

( 4 ) Dom av den 26 november 1998, Bronner (C-7/97, EU:C:1998:569).