Mål T‑751/18

Daimler AG

mot

Europeiska kommissionen

Tribunalens beslut (andra avdelningen) av den 22 januari 2020

”Talan om ogiltigförklaring – Tillbakadragande av intygade koldioxidminskningar – Miljöinnovationssystem – Förordning (EG) nr 443/2009 – Genomförandeförordning (EU) nr 725/2011 – Rättsakt mot vilken talan inte kan väckas – Förberedande åtgärd – Avvisning”

Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Akter som har bindande rättsverkningar – Förberedande rättsakter – Omfattas inte – Skrivelse från kommissionen som tillkännager tillbakadragande av koldioxidminskningar som tillskrivits en biltillverkare – Rättsakt som inte syftar till att ha rättsverkningar – Avvisning

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning nr 443/2009, artikel 8.4 och 8.5)

(se punkterna 38‑51 och 57-67)

Resumé

Genom beslut av den 22 januari 2020, Daimler/kommissionen (T‑751/18), avvisade tribunalen Daimler AG:s talan om ogiltigförklaring av kommissionens skrivelse av den 22 oktober 2018 genom vilken kommissionen tillkännagav att de minskningar av koldioxidutsläpp som Daimler AG hade uppnått tack vare användning av högeffektiva växelströmsgeneratorer i vissa av bolagets fordon drogs tillbaka (nedan kallad den angripna skrivelsen). ( 1 )

Detta mål utgör en del i unionens arbete för att uppnå målet att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon, såsom det definieras i förordning nr 443/2009. ( 2 ) I denna förordning föreskrivs att samtliga personbilstillverkare ansvarar för att det genomsnittliga specifika koldioxidutsläppet inte överstiger tillverkarens specifika utsläppsmål. Utsläppen fastställs på grundval av uppgifter som medlemsstaterna identifierar för alla nya personbilar som registrerats på medlemsstatens territorium under föregående år. ( 3 ) Om en tillverkares genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp överskrider dess fastställda utsläppsmål för samma kalenderår kan kommissionen ålägga tillverkaren att betala en avgift för extra utsläpp. Förordning nr 443/2009 syftar för övrigt till att säkerställa att den inre marknaden fungerar väl, och särskilt till att skapa incitament för investeringar i ny teknik. I nämnda förordning föreskrivs också att det vid nämnda beräkning ska tas hänsyn till minskningar av koldioxidutsläpp som uppnåtts tack vare användning av innovativ teknik. Dessa ska följaktligen dras av från de genomsnittliga specifika koldioxidutsläppen från fordon i vilka sådan teknik används i samband med beräkningen av en tillverkares genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp, i enlighet med de regler och förfaranden som föreskrivs i förordning nr 725/2011. ( 4 )

I förevarande fall har kommissionen, år 2015, godkänt två högeffektiva generatorer som en innovativ teknik för att minska koldioxidutsläppen från personbilar (nedan kallade miljöinnovationerna). ( 5 ) Sökanden, Daimler AG, är en tysk biltillverkare som utrustar vissa personbilar med dessa miljöinnovationer och som från den tyska godkännandemyndigheten har erhållit intyg om minskade koldioxidutsläpp vilka uppnåtts tack vare användningen av nämnda miljöinnovationer. Under år 2017 konstaterade kommissionen emellertid, efter en översyn på ad hoC‑basis av dessa intyg, att minskningarna som hade intygats på detta sätt var mycket mer betydande än de koldioxidminskningar som kunde styrkas genom tillämpning av den föreskrivna testmetoden. Följaktligen informerade kommissionen, genom den angripna skrivelsen, Daimler om att dessa minskningar inte kunde beaktas vid beräkningen av bolagets genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp för år 2017. Därefter antog kommissionen genomförandebeslut nr 2019/583, ( 6 ) vilket innehöll de slutgiltiga uppgifterna för beräkningen av de genomsnittliga specifika koldioxidutsläppen och målen för tillverkare av personbilar för år 2017, samt fastställde att de minskningar som tillskrevs Daimlers miljöinnovationer inte skulle beaktas vid beräkningen av bolagets utsläpp.

Efter att kommissionen hade kostaterat att den angripna skrivelsen inte kunde utgöra föremål för en talan om ogiltigförklaring, eftersom den inte var en rättsakt som gick Daimler emot, undersökte tribunalen dels de tillämpliga bestämmelserna, dels skrivelsens innehåll, i syfte att fastställa huruvida den, i enlighet med de krav som uppställs i fast rättspraxis, hade sådana bindande rättsverkningar som kunde påverka Daimlers intressen genom att klart förändra bolagets rättsliga ställning.

Tribunalen konstaterade först, efter att ha analyserat de tillämpliga bestämmelserna, att förfarandet för godkännande av en innovativ teknik såsom miljöinnovation och förfarandet för intygande av koldioxidminskningar genom miljöinnovation, vilka regleras i genomförandeförordning nr 725/2011, var oupplösligt förbundna med beräkningen av en tillverkares genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp enligt förordning nr 443/2009. Av detta drog tribunalen slutsatsen att genomförandeförordning nr 725/2011 fastställer den rättliga ramen för miljöinnovationssystemet vad gäller tillämpningen av förordning nr 443/2009, och mer specifikt för beräkningen av tillverkarnas genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp.

Tribunalen fastställde därefter, efter att ha analyserat innehållet i den angripna skrivelsen, att trots att skrivelsen innehöll en bedömning av de intygade minskningarna av Daimlers koldioxidutsläpp utgjorde den endast en förberedande åtgärd i förfarandet för att beräkna bolagets genomsnittliga specifika utsläpp. Det var nämligen i syfte att göra en sådan beräkning som kommissionen, i den angripna skrivelsen, hänvisade till sina kontroller på ad hoC‑basis av miljöinnovationerna och angav att den ämnade bortse från de intygade koldioxidminskningar som var hänförliga till nämnda miljöinnovationer. Det var följaktligen i genomförandebeslut 2019/583, vilket ensamt klart fastställer tillverkarnas genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp, som beslutet att inte beakta de intygade minskningarna av koldioxidutsläpp konkretiserades. Tribunalen drog av detta slutsatsen att det inte var den angripna skrivelsen, utan genomförandebeslut 2019/583, som hade en inverkan på Daimlers rättsliga ställning, och som således kunde utgöra föremål för en talan om ogiltigförklaring. ( 7 )

( 1 ) Kommissionens skrivelse Ares(2018) 5413709 av den 22 oktober 2018 vilken tillkännagav att minskningarna av koldioxidutsläpp från miljöinnovation för Daimler AG-fordon utrustade med den högeffektiva växelströmsgeneratorn Bosch HED EL 7-150 och 175 plus drogs tillbaka.

( 2 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 443/2009 av den 23 april 2009 om utsläppsnormer för nya personbilar som del av gemenskapens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon (EUT L 140, 2009, s. 1).

( 3 ) Uppgifter vilka fastställs inom ramen för genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/46/EG av den 5 september 2007 om fastställande av en ram för godkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon ( Ramdirektiv ) (EUT L 263, 2007, s. 1 ).

( 4 ) Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 725/2011 av den 25 juli 2011 om inrättandet av ett förfarande för godkännande och certifiering av innovativ teknik för att minska koldioxidutsläppen från personbilar i enlighet med förordning nr 443/2009 (EUT L 194, 2011, s. 19).

( 5 ) Kommissionen genomförandebeslut (EU) 2015/158 av den 30 januari 2015 om godkännande av Robert Bosch GmbH högeffektiva generatorer som en innovativ teknik för att minska koldioxidutsläppen från personbilar i enlighet med förordning nr 443/2009 (EUT L 26, 2015, s. 31).

( 6 ) Kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/583 av den 3 april 2019 om bekräftelse eller ändring av preliminära beräkningar av genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp och specifika utsläppsmål för tillverkare av personbilar för kalenderåret 2017 och för vissa tillverkare som tillhör Volkswagen för kalenderåren 2014, 2015 och 2016 enligt med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 443/2009 (EUT L 100, 2019, s 66).

( 7 ) En talan om ogiltigförklaring av genomförandebeslut nr 2019/583, vilken ingavs den 14 juni 2019 av Daimler AG med målnummer T‑359/19, pågår fortfarande vid tribunalen.