Mål C‑575/18 P

Republiken Tjeckien

mot

Europeiska kommissionen

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 9 juli 2020

”Överklagande – Europeiska unionens egna medel – Medlemsstaternas ekonomiska ansvar – Begäran om att inte behöva ställa egna medel till förfogande – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till prövning – Skrivelse från Europeiska kommissionen – Begreppet ’rättsakt mot vilken talan kan väckas’ – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Effektivt domstolsskydd – Talan grundad på att unionen gjort en obehörig vinst”

1. Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Akter som har bindande rättsverkningar – Skrivelse där kommissionen riktat en informell uppmaning till en medlemsstat om att den ska ställa egna medel till unionsbudgetens förfogande – Omfattas inte

   (Artikel 263 FEUF; rådets förordning nr 1150/2010; rådets beslut 2007/436)

   (se punkterna 46–48)

2. Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Akter som har bindande rättsverkningar – Möjlighet att bortse från detta villkor med hänvisning till rätten till ett effektivt domstolsskydd – Föreligger inte

   (Artikel 263 fjärde stycket FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

   (se punkterna 52 och 53)

3. Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Akter som har bindande rättsverkningar – Skrivelse där kommissionen riktat en informell uppmaning till en medlemsstat om att den ska ställa egna medel till unionsbudgetens förfogande – I denna skrivelse fastställs en frist för att ställa egna medel till unionsbudgetens förfogande, vid äventyr av dröjsmålsränta – Rättsverkningar – Saknas

   (Artikel 263 FEUF; rådets förordning nr 1150/2000, artiklarna 9.1 och 11)

   (se punkt 54)

4. Talan om ogiltigförklaring – Talan riktad mot en skrivelse där kommissionen riktat en informell uppmaning till en medlemsstat om att den ska ställa egna medel till unionsbudgetens förfogande – Prövning av huruvida det finns grund för denna medlemsstats skyldighet att ställa dessa medel till förfogande – Åsidosättande av systemet med unionens egna medel – Otillåtet

   (Artikel 263 FEUF; rådets förordning nr 1150/2000; rådets beslut 2000/597 och 2007/436)

   (se punkterna 55–64)

5. Europeiska unionens egna medel – Medlemsstaternas fastställande och tillhandahållande – Medel ställs till förfogande under bestridande av betalningsskyldigheten – Principen om lojalt samarbete – Kommissionens skyldighet att inleda en konstruktiv dialog med den berörda medlemsstaten – Skyldighet för denna institution att väcka talan om fördragsbrott – Föreligger inte

   (Artikel 4.3 FEU; artikel 258 FEUF; rådets förordning nr 1150/2000)

   (se punkterna 68, 73–75 och 77–80)

6. Europeiska unionens egna medel – Medlemsstaternas fastställande och tillhandahållande – Medel ställs till förfogande under bestridande av betalningsskyldigheten – Talan grundad på obehörig vinst för unionen – Iakttagande av rätten till ett effektivt domstolsskydd

   (Artiklarna 268 och 340 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

   (se punkterna 81–83)

Resumé

Den 30 maj 2008 antog Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) en slutlig rapport angående en utredning av kontroller avseende importen av ficktändare med tändsten med ursprung i Laos. Enligt denna rapport, som särskilt avsåg 28 fall av import av varor till Republiken Tjeckien, skulle medlemsstaterna genomföra kontroller av de berörda importörerna och inleda ett administrativt förfarande för efterbeskattning. De tjeckiska myndigheterna vidtog åtgärder för efterbeskattning och uppbörd av skatt, men påpekade att det i vissa fall inte hade varit möjligt att driva in unionens egna medel. Genom skrivelse av den 20 januari 2015 underrättade Europeiska kommissionen dessa myndigheter om att Republiken Tjeckien inte kunde befrias från sin skyldighet enligt förordning nr 1150/2000, ( 1 ) att ställa egna medel till unionens förfogande och anmodade dem att betala det aktuella beloppet, varvid den preciserade att varje försening skulle medföra dröjsmålsränta.

Republiken Tjeckien bestred kommissionens ståndpunkt i denna skrivelse och väckte därför talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av kommissionens påstådda beslut i nämnda skrivelse. Tribunalen fattade ett beslut ( 2 ) att bifalla kommissionens invändning om rättegångshinder och avvisade följaktligen talan. Tribunalen fann nämligen att talan var riktad mot en rättsakt som inte kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring, eftersom den inte medför några bindande rättsverkningar. Republiken Tjeckien överklagade detta beslut till domstolen och gjorde i huvudsak gällande att avvisningen av dess talan om ogiltigförklaring berövade den dess rätt till domstolsskydd, eftersom den inte ges tillgång till något rättsmedel som gör det möjligt för den att få till stånd en effektiv domstolsprövning av kommissionens ståndpunkt.

I dom av den 9 juli 2020 uttalade sig domstolen (stora avdelningen) om villkoren för medlemsstaternas tillgång till ett effektivt domstolsskydd i händelse av en tvist om omfattningen av deras ekonomiska ansvar med avseende på unionsrätten vad gäller unionens egna medel.

Domstolen konstaterade till att börja med att, på unionsrättens nuvarande stadium, är skyldigheterna att uppbära, fastställa och kreditera unionens egna medel på kommissionens konto direkt bindande för medlemsstaterna. Kommissionen har således inte någon beslutsbefogenhet som innebär att den kan förelägga medlemsstaterna att fastställa belopp avseende unionens egna medel och ställa dessa till kommissionens förfogande. Domstolen drog härav slutsatsen att det skulle strida mot det system för unionens egna medel som föreskrivs i unionsrätten att tillåta att en medlemsstat väcker talan om ogiltigförklaring mot en skrivelse av samma slag som den omtvistade skrivelsen, i syfte att få till stånd en prövning av huruvida det finns grund för medlemsstatens skyldighet att ställa sådana belopp till kommissionens förfogande. Det ankommer emellertid inte på domstolen att ändra det val som unionslagstiftaren har gjort i det avseendet.

Domstolen slog vidare fast att kommissionens möjlighet att väcka fördragsbrottstalan vid domstolen för att få till stånd en prövning av en tvist mellan kommissionen och en medlemsstat beträffande medlemsstatens skyldighet att ställa ett visst belopp avseende unionens egna medel till kommissionens förfogande utgör en del av systemet för egna medel, såsom det för närvarande är utformat i unionsrätten. Domstolen tillade att när en medlemsstat ställer ett belopp av dessa medel till kommissionens förfogande samtidigt som medlemsstaten bestrider sin skyldighet att så göra, ankommer det på kommissionen att i enlighet med principen om lojalt samarbete inleda en konstruktiv dialog med den berörda medlemsstaten för att fastställa medlemsstatens skyldigheter. Om dialogen misslyckas, så har kommissionen möjlighet att väcka talan om fördragsbrott mot nämnda medlemsstat. Det förhållandet att den berörda medlemsstaten ställer unionens egna medel till kommissionens förfogande under bestridande skulle utgöra grund för att fastställa ett fördragsbrott från medlemsstatens sida om det visar sig att den faktiskt var skyldig att ställa egna medel till förfogande.

Med hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har när det gäller att väcka talan om fördragsbrott, slog domstolen emellertid fast att denna möjlighet inte ger den berörda medlemsstaten någon garanti för en domstolsprövning av tvisten som den har med kommissionen angående skyldigheten att ställa unionens egna medel till kommissionens förfogande. Domstolen tillade dock att om en medlemsstat har ställt unionens egna medel motsvarande ett visst belopp till kommissionens förfogande under bestridande av att det finns grund för kommissionens ståndpunkt, och om medlemsstaten och kommissionen inte har kunnat lösa sin tvist genom dialogförfarandet, så har medlemsstaten rätt att begära ersättning på grund av att unionen gjort en obehörig vinst och, i förekommande fall, väcka talan om detta vid tribunalen.

Domstolen erinrade härvid om att den som vill väcka en talan på grund av att unionen gjort en obehörig vinst med stöd av artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF måste kunna styrka att svaranden gjort en vinst utan giltig rättslig grund och att sökanden gjort en förlust med anledning av nämnda vinst. Vid prövningen av en sådan talan ankommer det på tribunalen att bland annat bedöma huruvida den sökande medlemsstatens förlust – som består i att den ställt unionens egna medel till kommissionens förfogande till ett belopp som den bestrider – och kommissionens motsvarande vinst är berättigade av de skyldigheter som åligger nämnda medlemsstat enligt unionsrätten avseende unionens egna medel, eller huruvida förlusten respektive vinsten tvärtom saknar sådant berättigande. Domstolen ogillade följaktligen överklagandet i dess helhet, eftersom den anser att en medlemsstat inte helt saknar effektivt domstolsskydd i händelse av oenighet med kommissionen om dess skyldigheter i fråga om unionens egna medel.

( 1 ) Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 av den 22 maj 2000 om genomförande av beslut 94/728/EG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 130, 2000, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG, Euratom) nr 2028/2004 av den 16 november 2004 (EUT L 352, 2004, s. 1) och rådets förordning (EG, Euratom) nr 105/2009 av den 26 januari 2009 (EUT L 36, 2009, s. 1). Se särskilt artikel 17.2 i denna förordning.

( 2 ) Tribunalens beslut av den 28 juni 2018, Republiken Tjeckien/kommissionen (T-147/15, ej publicerat, EU:T:2018:395).