Mål C-447/15

UB

mot

Generálny riaditeľ Sociálnej poisťovne Bratislava

(begäran om förhandsavgörande från Najvyšší súd Slovenskej republiky)

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 18 december 2019

”Begäran om förhandsavgörande – Social trygghet – Samordning av de sociala trygghetssystemen – Förordning (EG) nr 883/2004 – Artikel 3 – Materiellt tillämpningsområde – Förmåner vid ålderdom – Fri rörlighet för arbetstagare i Europeiska unionen – Förordning (EU) nr 492/2011 – Artikel 7 – Likabehandling av nationella och migrerande arbetstagare – Sociala förmåner – Lagstiftningen i en medlemsstat i vilken en ’tilläggsförmån för idrottsmän’ förbehålls medborgare i den staten”

1. Social trygghet – Migrerande arbetstagare – Unionsbestämmelser – Materiellt tillämpningsområde – Förmåner vid ålderdom – Begrepp – Tilläggsförmån som inrättats till förmån för vissa idrottsutövare på elitnivå som representerat en medlemsstat – Omfattas inte

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004, artikel 3.1)

   (se punkterna 26–33 och 54, samt punkt 1 i domslutet)

2. Fri rörlighet för personer – Arbetstagare – Likabehandling – Sociala förmåner – Begrepp – Tilläggsförmån som inrättats till förmån för vissa idrottsutövare på elitnivå som representerat en medlemsstat – Omfattas – Nationell lagstiftning som uppställer som krav för att beviljas den aktuella tilläggsförmånen att den berörde ska vara medborgare i den nämnda medlemsstaten – Otillåtet

   (Artikel 45 FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning nr 492/2011, artikel 7.2)

   (se punkterna 38–41, 49, 52, 53 och 54, samt punkt 2 i domslutet)

3. Anslutning av nya medlemsstater – Republiken Slovakien – Republiken Tjeckien – Fri rörlighet för personer – Arbetstagare – Likabehandling – Tjeckisk medborgare som är anställd i Slovakien sedan tiden för anslutningen och som inte ändrat bosättningsort – Omfattas

   (2003 års anslutningsakt, artikel 24; rådets förordning nr 1612/68, artikel 7.2)

   (se punkterna 42–44)

Resumé

En medlemsstats lagstiftning som begränsar rätten till en tilläggsförmån som inrättats till förmån för vissa idrottsmän som representerat nationen till att gälla enbart medborgare i denna medlemsstat utgör ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare

I domen Generálny riaditeľ Sociálnej poisťovne Bratislava m.fl. (C 447/18), avkunnad den 18 december 2019, slog domstolen fast att artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen ( 1 ) – i vilken det föreskrivs att en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat, inom en annan medlemsstats territorium, ska åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare – utgör hinder för en medlemsstats bestämmelser vilka uppställer som krav för att bevilja en tilläggsförmån som inrättats till förmån för vissa elitidrottsmän som representerat denna medlemsstat, eller dess rättsliga föregångare, vid internationella idrottstävlingar att den sökande ska vara medborgare i den aktuella medlemsstaten.

En tjeckisk medborgare (som valde detta medborgarskap då Tjeckiska och slovakiska federativa republiken upplöstes) som är bosatt på det territorium som i dag är Slovakien och som erhållit guld- respektive silvermedalj i EM och VM i ishockey i egenskap av medlem av Tjeckoslovakiska socialistiska republikens landslag, nekades den tilläggsförmån som inrättats till förmån för vissa idrottsmän som representerat Slovakien med motiveringen att han inte var slovakisk medborgare. Vid Republiken Slovakiens och Republiken Tjeckiens anslutning till Europeiska unionen var han vidare anställd i en grundskola och fortsatte att tjänstgöra där efter anslutningen.

Domstolen påpekade inledningsvis att den aktuella tilläggsförmånen inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. ( 2 ) Tilläggsförmånen omfattas enligt domstolen inte av begreppet ”förmån vid ålderdom” i den mening som avses i artikel 3.1 i denna förordning som fastställer de grenar av den sociala tryggheten som förordning nr 883/2004 är tillämplig på. Domstolen påpekade härvidlag att tilläggsförmånens väsentliga syfte är att kompensera mottagarna för deras idrottsliga bedrifter när de representerat sitt land, vilket förklarar dels att den är direkt finansierad av statsmedel, och inte med hjälp av finansieringskällor för det nationella systemet för social trygghet och oberoende av de avgifter nämnda förmånstagare betalat in, dels att tilläggsförmånen endast betalas ut till en snäv krets av idrottsmän. Domstolen tillade att utbetalning av tilläggsförmånen inte är underställd något villkor om att den berörde ska ha rätt till pensionen utan det krävs endast att denne inkommer med en ansökan.

Därefter preciserade domstolen att den berörde arbetstagaren visserligen inte bytt bostadsort men, till följd av att den stat han är medborgare i och den stat han är bosatt i har anslutit sig till unionen, nu befinner sig i samma situation som en migrerande arbetstagare. Domstolen slog sedan fast att den i förevarande fall berörda tilläggsförmånen utgör en ”social förmån” i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 492/2011. Möjligheten för en migrerande arbetstagare att belönas – på samma sätt som medborgare i värdmedlemsstaten – för enastående idrottsresultat som uppnåtts då vederbörande representerade denna medlemsstat eller dess rättsliga föregångare, kan nämligen bidra till denne arbetstagares integration i värdmedlemsstaten och således till att uppnå målsättningen med den fria rörligheten för arbetstagare. Domstolen betonade att den förmån som är aktuell i det nationella målet inte bara bidrar till att ge mottagarna en finansiell trygghet som syftar till att kompensera för det förhållandet att den berörde inte kunnat delta fullt ut på arbetsmarknaden under de år han eller hon ägnade sig åt idrott på elitnivå. Den syftar även och huvudsakligen till att ge dem en särskild social prestige med anledning av de idrottsliga resultat de uppnått i samband med att de representerade detta land.

En medlemsstat som beviljar sina nationella arbetstagare en dylik förmån kan följaktligen inte neka arbetstagare från andra medlemsstater samma förmån utan att göra sig skyldig till diskriminering på grund av nationalitet.

( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 2011, s. 1). Artikel 7.2 i denna förordning utgör ett särskilt uttryck för den bestämmelse om likabehandling som följer av artikel 45.2 FEUF på det särskilda området för beviljande av sociala förmåner.

( 2 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1, EUT L 201, 2005, s. 47 och EUT L 204, 2007, s. 30).