Mål C‑517/17

Milkiyas Addis

mot

Bundesrepublik Deutschland

(begäran om förhandsavgörande från Bundesverwaltungsgericht)

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 16 juli 2020

”Begäran om förhandsavgörande – Området med frihet, säkerhet och rättvisa – Asylpolitik – Gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32/EU – Artiklarna 14 och 34 – Skyldighet att ge den som ansöker om internationellt skydd möjlighet till en personlig intervju innan ett avvisningsbeslut fattas – Åsidosättande av skyldigheten under förfarandet i första instans – Följder”

1. Grundläggande rättigheter – Förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling – Räckvidd – Systematiska brister efter förfarandet för beviljande av internationellt skydd i en medlemsstat på grund av levnadsvillkoren för dem som åtnjuter skyddet – Förbud för de övriga medlemsstaterna att avvisa en asylansökan på grund av att flyktingstatus dessförinnan har beviljats i denna medlemsstat – Villkor – Bedömning av huruvida de bristerna föreligger – Kriterier – Nödvändigt att en situation av extremt materiellt armod föreligger

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 4; Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32, artikel 33.2 a)

   (se punkterna 47–49)

2. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32 – Förfarande för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Ansökan som medlemsstaterna får anse inte kan tas upp till prövning – Grund – Internationellt skydd har beviljats tidigare i en annan medlemsstat – Skyldighet att ge möjlighet till en personlig intervju innan ett avvisningsbeslut fattas – Åsidosättande – Följder – Tillämpning av nationell rätt – Gränser – Iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32, skälen 16, 18, 22, 29 och 32 samt artiklarna 4, 14, 15.2, 15.3, 33.2 och 34)

   (se punkterna 54–66)

3. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32 – Förfarande för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Ansökan som medlemsstaterna får anse inte kan tas upp till prövning – Grund – Internationellt skydd har beviljats tidigare i en annan medlemsstat – Skyldighet att ge möjlighet till en personlig intervju innan ett avvisningsbeslut fattas – Åsidosättande – Följder – Undanröjande av nämnda beslut och återförvisning av ärendet till den beslutande myndigheten – Föreligger inte – Otillåtet – Undantag

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32, artiklarna 14, 33.2 a och 34)

   (se punkterna 43–46, 51, 67, 68, 70 och 71 samt domslutet)

Resumé

I domen i målet Addis (C‑517/17), som meddelades den 16 juli 2020, slog EU-domstolen fast att artiklarna 14 och 34 i direktiv 2013/32 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd ( 1 ) (nedan kallat förfarandedirektivet) utgör hinder för en lagstiftning enligt vilken ett åsidosättande av skyldigheten att ge den som ansöker om internationellt skydd möjlighet till en personlig intervju innan ett avvisningsbeslut fattas på den grunden att internationellt skydd redan har beviljats av en annan medlemsstat, ( 2 ) inte medför att beslutet undanröjs och ärendet återförvisas till den beslutande myndigheten. Enligt domstolen förhåller det sig annorlunda endast när sökanden, inom ramen för ett överklagande av ett sådant beslut, har möjlighet att på ett uttömmande sätt personligen lägga fram sina argument mot nämnda beslut, under ett hörande som genomförs med iakttagande av de tillämpliga grundläggande villkoren och garantierna, som anges i artikel 15 i nämnda direktiv, och när dessa argument inte kan föranleda en ändring av beslutet.

Sökanden i det nationella målet, som uppger sig vara eritreansk medborgare, reste in i Tyskland i september 2011 och ansökte om flyktingstatus där. Då det inledningsvis inte var möjligt att identifiera honom med hjälp av fingeravtryck på grund av att hans fingrar var stympade, dröjde det ända till januari 2013 innan det kom fram att sökanden i det nationella målet redan hade beviljats flyktingstatus i Italien. Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten, Tyskland) (nedan kallad myndigheten) beslutade den 18 februari 2013 att sökandens asylansökan skulle avvisas och att han skulle utvisas till Italien. Överklagandet av detta beslut ogillades i första instans. Efter ett överklagande till andra instans upphävdes dock beslutet i den del det däri förordnades om utvisning, eftersom det inte hade visats att Republiken Italien fortfarande var beredd att återta sökanden i det nationella målet efter det att det uppehållstillstånd och den resehandling som de italienska myndigheterna hade utfärdat åt honom hade löpt ut den 5 februari 2015. Överklagandet ogillades i övrigt. Sökanden i det nationella målet överklagade domen till Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) och gjorde bland annat gällande att myndigheten inte hade haft rätt att avstå från att genomföra en personlig intervju med honom innan den fattade beslutet av den 18 februari 2013.

EU-domstolen konstaterade först och främst att det i förfarandedirektivet på ett otvetydigt sätt anges att det föreligger en skyldighet att ge den som ansöker om internationellt skydd möjlighet till en personlig intervju innan beslut fattas i ärendet, och att denna skyldighet gäller både för beslut om huruvida ansökan kan tas upp till sakprövning och för beslut i sak.

Domstolen påpekade att när den beslutande myndigheten har för avsikt att avvisa en ansökan om internationellt skydd på grund av att en annan medlemsstat redan har beviljat internationellt skydd, syftar den personliga intervjun om huruvida ansökan kan tas upp till prövning framför allt till att ge sökanden möjlighet att redogöra för samtliga omständigheter som kännetecknar hans eller hennes personliga situation. Detta gör det möjligt för myndigheten att bedöma sökandens specifika situation och graden av sökandens utsatthet och att utesluta att sökanden, om han eller hon överförs till denna andra medlemsstat, löper en allvarlig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

Domstolen erinrade i detta sammanhang om att när myndigheterna i en medlemsstat har tillgång till uppgifter som lagts fram av sökanden i syfte att visa att det finns en sådan risk i den medlemsstat som redan har beviljat internationellt skydd, är dessa myndigheter skyldiga att på grundval av objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen uppdaterade uppgifter och med beaktande av den norm för skydd av de grundläggande rättigheterna som garanteras i unionsrätten, bedöma huruvida det finns systematiska eller generella brister eller brister som rör vissa kategorier av personer. Vidare kan det inte fullständigt uteslutas att en person som ansöker om internationellt skydd kan styrka att det föreligger exceptionella omständigheter som är specifika för personen i fråga och som medför att vederbörande på grund av sin särskilda utsatthet skulle riskera att utsättas för behandling som strider mot artikel 4 i stadgan om vederbörande återfördes till den medlemsstat som redan beviljat honom eller henne internationellt skydd.

Domstolen påpekade vidare att ett undantag från regeln att en personlig intervju ska genomföras med sökanden angående huruvida hans eller hennes ansökan om internationellt skydd kan tas upp till prövning endast är tänkbar i samband med en efterföljande ansökan, och att det aktuella fallet inte handlar om den situationen.

Vad slutligen gäller rättsföljderna av ett åsidosättande av denna skyldighet att genomföra en personlig intervju konstaterade domstolen att då dessa inte uttryckligen regleras i förfarandedirektivet, så omfattas de av nationell rätt, under förutsättning att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas. Efter att ha konstaterat att det i målet inte framkommit något som föranleder domstolen att betvivla att en sådan lagstiftning som den i det nationella målet står i överensstämmelse med likvärdighetsprincipen, framhöll domstolen vad gäller effektivitetsprincipen att unionslaglagstiftaren ansett att den personliga intervjun är av grundläggande betydelse för asylförfarandet och detta redan under förfarandet i första instans vid den beslutande myndigheten. Domstolen preciserade vidare att unionslagstiftaren ansett det vara av grundläggande betydelse inte bara att en sådan intervju genomförs, utan också att den genomförs med iakttagande av vissa villkor, för att säkerställa att varje sökande åtnjuter lämpliga förfarandegarantier med beaktande av sökandens kön och specifika situation.

Domstolen slog fast att det under dessa omständigheter skulle vara oförenligt med den ändamålsenliga verkan av förfarandedirektivet om den domstol som handlägger ett överklagande kunde fastställa ett beslut som fattats av den beslutande myndigheten i strid med skyldigheten att ge sökanden möjlighet till en personlig intervju angående en ansökan om internationellt skydd, utan att själv höra sökanden med iakttagande av de grundläggande villkor och garantier som är tillämpliga i det aktuella fallet. Om något sådant hörande inte sker, skulle detta nämligen innebära att sökandens rätt att kräva att en personlig intervju genomförs under förhållanden som säkerställer tillbörlig konfidentialitet och som gör att sökandena kan lägga fram skälen för sina ansökningar på ett heltäckande sätt, inte tillgodoses under något skede av asylförfarandet.

EU-domstolen fann att underlåtenheten att höra sökanden inte kan kompenseras av att sökanden i samband med överklagandet ges möjlighet att skriftligen redogöra för de omständigheter som talar för att beslutet att avvisa hans eller hennes skyddsansökan var ogiltigt, eller av att den beslutande myndigheten och den domstol som handlägger överklagandet är skyldiga att ex officio utreda samtliga relevanta omständigheter. EU-domstolen angav att det ankommer på den hänskjutande domstolen att, inom ramen för det nationella målet, pröva huruvida sökanden i det nationella målet har getts, eller fortfarande kan ges, möjlighet att höras med iakttagande fullt ut av de tillämpliga grundläggande villkoren och garantierna, så att vederbörande personligen och på ett språk som denne behärskar, kan framföra sina synpunkter.

( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

( 2 ) Artikel 33.2 a i direktiv 2013/32.