Mål C‑385/17

Torsten Hein

mot

Albert Holzkamm GmbH & Co. KG

(begäran om förhandsavgörande från Arbeitsgericht Verden)

”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Arbetstidens förläggning – Direktiv 2003/88/EG – Rätt till årlig betald semester – Artikel 7.1 – En medlemstats lagstiftning som tillåter att det i kollektivavtal föreskrivs att hänsyn ska tas till perioder av korttidsarbete vid beräkningen av den lön som ska utbetalas vid årlig semester – Rättsverkningar i tiden som domar om tolkning har”

Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 13 december 2018

1. Socialpolitik – Skydd för arbetstagares säkerhet och hälsa – Arbetstidens förläggning – Rätt till årlig betald semester – Nationell lagstiftning som tillåter att det i kollektivavtal föreskrivs att hänsyn ska tas till perioder av korttidsarbete vid beräkningen av den lön som ska utbetalas vid årlig semester – Den ersättning som arbetstagaren erhåller under den minimisemester denne har rätt till är lägre än den ordinarie lön denne erhåller under perioder av arbete – Otillåtet – Skyldighet att tolka nationella bestämmelser unionsrättskonformt – Begränsning av denna doms rättsverkningar i tiden – Föreligger inte – Tolkningen av unionsrätten har företräde framför skyddet för arbetsgivarnas berättigade förväntningar

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 31.2; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 7.1)

2. Begäran om förhandsavgörande – Tolkning – Rättsverkningar i tiden som domar om tolkning har – Retroaktiv verkan – Begränsning därav som förordnas av domstolen – Villkor

   (Artikel 267 FEUF)

1.  Artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden och i artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vilken, vad avser beräkning av den sammanlagda semesterlönen tillåter att det genom kollektivavtal kan bestämmas att hänsyn ska tas till inkomstminskningar som beror på att det under beräkningsperioden förekommit dagar då inget arbete utförts på grund av korttidsarbete, vilket leder till att arbetstagaren under den minimisemester denne har rätt till enligt denna artikel 7.1 får en sammanlagd semesterlön som är lägre än den ordinarie lön denne erhåller under perioder av arbete. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att i den utsträckning det är möjligt, tolka den nationella lagstiftningen mot bakgrund av lydelsen av och syftet med direktiv 2003/88, så att den sammanlagda semesterlön som utbetalas till arbetstagarna avseende minimisemester enligt nämnda artikel 7.1 inte understiger den genomsnittliga ordinarie lön dessa erhållit under perioder av verkligt arbete.

   I detta sammanhang utgör en ökning av rätten till årlig betald semester utöver det minimum som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 2003/88, eller möjligheten att erhålla en rätt till sammanhängande betald årlig semester, åtgärder som gynnar arbetstagarna och som går utöver minimikraven i denna bestämmelse, varför de inte kan anses regleras i densamma. Dessa åtgärder får inte användas för att kompensera den negativa verkan för arbetstagaren av en minskning av ersättningen under denna semester, vilket i så fall skulle innebära att rätten till årlig betald semester enligt denna bestämmelse äventyras. Denna rätt utgör en integrerad del av arbetstagarens rätt att under sin period av vila och avkoppling åtnjuta ekonomiska villkor som är jämförbara med dem för utövandet av dennes yrkesverksamhet.

   Det ska härvid erinras om att den ordinarie lön som ska betalas under perioden av årlig betald semester syftar till att ge arbetstagaren möjlighet att faktiskt ta ut de semesterdagar denne har rätt till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2006, Robinson-Steele m.fl.C‑131/04 och C‑257/04, EU:C:2006:177, punkt 49, och dom av den 22 maj 2014, Lock,C‑539/12, EU:C:2014:351, punkt 20). Om den ersättning som utbetalas avseende årlig betald semester enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88, såsom i den situation som är i fråga i det nationella målet, är lägre än den normala lön som arbetstagaren erhåller under perioder av verkligt arbete, uppstår risken att arbetstagaren förleds att inte ta ut sin årliga betalda semester, åtminstone under perioder av sådant arbete, eftersom detta, under dessa perioder, skulle leda till lägre lön.

   Det finns ingen anledning att begränsa förevarande doms rättsverkningar i tiden. Unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att de nationella domstolarna, med hänvisning till nationell lagstiftning, upprätthåller skyddet för arbetsgivarnas berättigade förväntningar på att medlemsstatens högsta domstolars praxis ska följas, när det i denna rättspraxis slagits fast att byggnadsavtalets bestämmelser om betald semester är lagenliga.

   (se punkterna 43, 44, 53 och 63 samt punkterna 1 och 2 i domslutet)

2.  Se domen.

   (se punkterna 56 och 57)