Mål C‑377/17

Europeiska kommissionen

mot

Förbundsrepubliken Tyskland

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 4 juli 2019

”Fördragsbrott – Tjänster på den inre marknaden – Direktiv 2006/123/EG – Artikel 15 – Artikel 49 FEUF – Etableringsfrihet – Arkitekt- och ingenjörsarvoden för planeringstjänster – Minimiavgifter och maximiavgifter”

1. Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Tjänster på den inre marknaden – Direktiv 2006/123 – Krav som ska utvärderas – Nationell lagstiftning som inför ett system med minimi- och maximiavgifter för planeringstjänster som tillhandahålls av arkitekter och ingenjörer – Motivering – Bevisbörda som åligger medlemsstaten – Omfattning

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123, artikel 15)

   (se punkterna 64, 65 och 85)

2. Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Tjänster på den inre marknaden – Direktiv 2006/123 – Krav som ska utvärderas – Nationell lagstiftning som inför ett system med minimi- och maximiavgifter för planeringstjänster som tillhandahålls av arkitekter och ingenjörer – Otillåtet – Motivering – Säkerställande av tjänsternas kvalitet och konsumentskyddet – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123, artiklarna 15.2 g och 15.3)

   (se punkterna 66–71, 76–82, 88, 89 och 92–95 samt punkt 1 i domslutet)

Resumé

I domen kommissionen/Tyskland (C‑377/17), som meddelades den 4 juli 2019, slog domstolen fast att Förbundsrepubliken Tyskland hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 2006/123 ( 1 ) genom att bibehålla bindande avgifter för planeringstjänster som tillhandahålls av arkitekter och ingenjörer.

Domstolen hade att pröva en tysk lagstiftning som införde ett system med minimi- och maximiavgifter för planeringstjänster som tillhandahålls av arkitekter och ingenjörer. Enligt Förbundsrepubliken Tyskland syftade minimiavgifterna bland annat till att uppnå ett kvalitetsmål för planeringstjänster och konsumentskydd, medan maximiavgiftena syftade till att säkerställa konsumentskyddet genom att se till att arvodena var transparenta och förhindra alltför höga priser.

Enligt domstolen omfattades de aktuella taxorna av den bestämmelse i direktiv 2006/123 enligt vilken medlemsstaterna ska undersöka om det i deras respektive rättsordningar finns några krav vilka består i fasta minimi- och/eller maximiavgifter som tjänsteleverantören måste tillämpa. ( 2 ) För att vara i överensstämmelse med detta direktivs mål ska sådana krav vara icke-diskriminerande, nödvändiga och proportionerliga för uppnåendet av ett mål av tvingande hänsyn till allmänintresset. ( 3 )

Eftersom de mål som Förbundsrepubliken Tyskland hade åberopat har erkänts i domstolens praxis som tvingande skäl av allmänintresse, undersökte domstolen det tyska avgiftssystemets lämplighet och proportionalitet.

Vad för det första gällde minimiavgifterna konstaterade domstolen, mot bakgrund av domen av den 5 december 2006, Cipolla m.fl., (C‑94/04 och C‑202/04), att förekomsten av minimiavgifter för planeringstjänster i princip, mot bakgrund av den tyska marknadens egenskaper, kan bidra till att säkerställa en hög kvalitet på dessa tjänster. Med hänsyn dels till det stora antalet aktörer som är inblandade på marknaden för planeringstjänster, dels den höga nivån av informationsasymmetri mellan tjänsteleverantörer och tjänstemottagare, kan det finnas en risk för att dessa tjänsteleverantörer kan komma att konkurrera på ett sådant sätt som kan leda till att rabatter tillhandahålls eller till att aktörer som erbjuder kvalitetstjänster försvinner genom ett negativt urval. I detta sammanhang kan införandet av minimiavgifter bidra till att begränsa denna risk genom att förhindra att tjänster erbjuds till priser som är otillräckliga för att säkerställa kvaliteten på sådana tjänster på lång sikt.

Domstolen fann dock därefter att minimitaxorna inte var lämpliga för att säkerställa att de eftersträvade målen uppnås. Det faktum att tillhandahållandet av planeringstjänster inte var förbehållna vissa yrken som omfattas av obligatorisk tillsyn enlig lagstiftning som rör yrkesutövning eller av hantverkskammare återspeglade enligt domstolen en inkonsekvens i de tyska reglerna med tanke på målet att bibehålla en hög kvalitetsnivå. Minimiavgifter kan nämligen inte vara ägnade att uppnå ett sådant mål om utförandet av de tjänster som omfattas av dessa minimiavgifter inte i sig är omgärdade av minimigarantier som kan säkerställa dessa tjänsters kvalitet.

Vad för det andra gäller maximiavgifterna påpekade domstolen att även om dessa kan bidra till att skydda konsumenterna, hade Förbundsrepubliken Tyskland emellertid inte visat varför tillhandahållandet till kunderna av en prisvägledning för de olika kategorierna av förmåner, i egenskap av en mindre restriktiv åtgärd, inte skulle vara tillräckligt för att uppnå detta mål på ett tillfredsställande sätt. Därav följde att kravet bestående i fastställandet av maximiavgifter inte kunde anses stå i proportion till det målet.

( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36).

( 2 ) Artikel 15.2 g i direktiv 2006/123.

( 3 ) Artikel 15.3 i direktiv 2006/123.