Mål C‑343/17

Fremoluc NV

mot

Agentschap voor Grond- en Woonbeleid voor Vlaams-Brabant (Vlabinvest ABP) m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Nederlandstalige rechtbank van eerste aanleg Brussel)

”Begäran om förhandsavgörande – Grundläggande friheter – Artiklarna 21, 45, 49 och 63 FEUF – Direktiv 2004/38/EG – Artiklarna 22 och 24 – Förköpsrätt för ett offentligt organ till mark belägen inom dess geografiska verksamhetsområde för att bygga subventionerade bostäder – Bostäder som i första hand beviljas privatpersoner med en ’stark samhällelig, ekonomisk eller sociokulturell anknytning’ till den del av territoriet som ingår i detta geografiska verksamhetsområde – En situation där omständigheterna i alla avseenden är begränsade till en medlemsstat – Avvisning av begäran om förhandsavgörande”

Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 20 september 2018

Begäran om förhandsavgörande – Upptagande till sakprövning – Krav på att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden – Omfattningen av denna skyldighet när begäran avser området för grundläggande friheter – Fråga som uppkommit i ett mål i vilket de faktiska omständigheterna är begränsade till en enda medlemsstat – Uppgifter saknas om det samband som gör att den begärda tolkningen är nödvändig för att avgöra tvisten – Avvisning

(Artikel 267 FEUF; domstolens rättegångsregler, artikel 94)

Den begäran om förhandsavgörande som framställts av Nederlandstalige rechtbank van eerste aanleg Brussel (Nederländskspråkiga förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien), genom beslut av den 19 maj 2017, avvisas.

EU-domstolen konstaterar inledningsvis att begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av bestämmelser i EUF-fördraget avseende den fria rörligheten för personer, etableringsfriheten och den fria rörligheten för kapital samt av rättsakter som antagits för att genomföra dessa bestämmelser, i en situation där omständigheterna i det nationella målet, såsom den hänskjutande domstolen själv uppgett, i alla avseenden är begränsade till en enda medlemsstat. Det framgår dock av EU-domstolens fasta rättspraxis att dessa bestämmelser i EUF-fördraget och de rättsakter som antagits för att genomföra dessa, inte är tillämpliga på en situation som i alla avseenden är begränsad till en enda medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2013, Libert m.fl., C‑197/11 och C‑203/11, EU:C:2013:288, punkt 33 och där angiven rättspraxis, och dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

I punkterna 50–53 i domen av den 15 november 2016, Ullens de Schooten (C‑268/15, EU:C:2016:874), erinrade domstolen om de fyra fall i vilka det, för att kunna avgöra ett nationellt mål, kan visa sig vara nödvändigt att tolka bestämmelserna i fördraget avseende de grundläggande friheterna även om omständigheterna i målet i alla avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat, och i vilka EU-domstolen därför kan förklara att en sådan begäran om förhandsavgörande ska tas upp till prövning.

EU-domstolen har tillagt att det, i en sådan situation som den i det nationella målet, där omständigheterna i alla avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat, ankommer på den hänskjutande domstolen att, i enlighet med kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, till EU-domstolen ange på vilket sätt tvisten i det nationella målet har en sådan anknytning till unionsbestämmelserna om de grundläggande friheterna som gör att den begärda tolkningen är nödvändig för att avgöra tvisten, trots att tvisten är av rent intern karaktär (dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 55, dom av den 8 december 2016, Eurosaneamientos m.fl., C‑532/15 och C‑538/15, EU:C:2016:932, punkt 47, och beslut av den 31 maj 2018, Bán, C‑24/18, ej publicerat, EU:C:2018:376, punkt 18).

Det framgår av dessa krav att det, för att det ska anses föreligga en sådan anknytning, inte i sig räcker med att den hänskjutande domstolen påstår att det inte kan uteslutas att medborgare som är etablerade i andra medlemsstater har varit eller är intresserade av att använda sig av dessa unionsbestämmelser om grundläggande friheter för att bedriva verksamhet i den medlemsstat som har antagit den aktuella nationella lagstiftningen och att denna lagstiftning, som är tillämplig utan åtskillnad på inhemska medborgare och medborgare i andra medlemsstater, följaktligen kan medföra verkningar som inte är begränsade till denna medlemsstat.

En begäran om förhandsavgörande ska innehålla konkreta uppgifter, det vill säga uppgifter som inte är hypotetiska utan säkra – såsom klagomål eller stämningsansökningar som ingetts av aktörer i andra medlemsstater eller som involverar medborgare i dessa stater – vilka gör det möjligt att klart fastställa att den nödvändiga anknytningen finns. Närmare bestämt kan den hänskjutande domstolen inte begränsa sig till att inge uppgifter till EU-domstolen som skulle kunna innebära att det inte kan uteslutas att det finns en sådan anknytning eller som, rent teoretiskt, skulle kunna utgöra visst stöd för detta, utan den måste tvärtom inge objektiva och samstämmiga uppgifter som innebär att EU-domstolen kan kontrollera att denna anknytning finns (se, analogt, dom av den 6 oktober 2016, Tecnoedi Costruzioni, C‑318/15, EU:C:2016:747, punkterna 20 och 22, och dom av den 19 april 2018, Oftalma Hospital, C‑65/17, EU:C:2018:263, punkterna 39 och 40).

(se punkterna 18, 20, 22, 28, 29 och 33 samt domslutet)