Mål C‑238/17

UAB ”Renerga”

mot

AB ”Energijos skirstymo operatorius” och AB ”Lietuvos energijos gamyba”

(begäran om förhandsavgörande från Vilniaus miesto apylinkės teismas)

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2009/72/EG – Artikel 3.2, 3.6 och 3.15 och artikel 36 f – Den inre marknaden för el – Tolkningsfrågorna är hypotetiska – Avvisning av begäran om förhandsavgörande”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 14 november 2018

Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Begäran om tolkning av unionsrättsliga bestämmelser som uppenbart inte är tillämpliga i målet vid den nationella domstolen – Direktiv 2009/72 är inte tillämpligt på en elproducent som inte är skyldig att tillhandahålla allmännyttiga tjänster – Avvisning

(Artikel 267 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72, artikel 3.2)

Den begäran om förhandsavgörande som framställts av Vilniaus miesto apylinkės teismas (distriktsdomstolen i staden Vilnius, Litauen) genom beslut av den 11 april 2017, ska avvisas.

I detta avseende föreskriver artikel 3.2 i direktiv 2009/72 att medlemsstaterna, med beaktande fullt ut av tillämpliga bestämmelser i EG‑fördraget, särskilt artikel 86 i detta, för att tillgodose det allmänna ekonomiska intresset, får ålägga företag som bedriver verksamhet inom elsektorn att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, vilka kan avse tillförlitlighet, inbegripet försörjningstrygghet, regelbundenhet i leveranserna, kvalitet och pris samt miljöskydd, inbegripet energieffektivitet, energi från förnybara energikällor och klimatskydd.

Den hänskjutande domstolen har i sitt svar angett att den litauiska lagstiftningen inte föreskrev någon tvingande skyldighet för Renerga att producera och leverera el från förnybara energikällor. Renerga var inte uppförd på den förteckning över leverantörer av allmännyttiga tjänster som den litauiska regeringen upprättat, utan hade frivilligt åtagit sig att producera el och sälja den till svarandena i det nationella målet. Det svar som den hänskjutande domstolen har lämnat ska följaktligen förstås så, att den berörda medlemsstaten inte har ålagt Renerga att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 2009/72.

Härav följer att de unionsrättsliga bestämmelser vars tolkning har efterfrågats inte är vare sig direkt eller indirekt tillämpliga på omständigheterna i det nationella målet och att alla tolkningsfrågorna i förevarande mål följaktligen är hypotetiska.

(se punkterna 23 och 26-28 samt domslutet)