Förenade målen C‑138/17 P och C‑146/17 P

Europeiska unionen

mot

Gascogne Sack Deutschland GmbH
och
Gascogne SA

”Överklagande – Skadeståndstalan – Artikel 340 andra stycket FEUF – Oskäligt lång handläggningstid i två mål vid Europeiska unionens tribunal – Ersättning för den skada sökandena anser sig ha lidit – Ekonomisk skada – Kostnader för bankgaranti – Orsakssamband – Dröjsmålsränta – Ideell skada”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 13 december 2018

1. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Orsakssamband – Bevisbörda

   (Artikel 340 andra stycket FEUF)

2. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Orsakssamband – Begrepp – Kostnader för bankgaranti som följer av ett företags val att inte betala sanktionsavgift som ålagts av kommissionen – Unionsdomstolens åsidosättande av att meddela ett avgörande inom rimlig tid räknat från anhängiggörandet av nämnda företags talan – Avsaknad av orsakssamband

   (Artikel 340 andra stycket FEUF)

3. Domstolsförfarande – Längden på handläggningen vid tribunalen – Rimlig tidsfrist – Bedömningskriterier

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket)

4. Överklagande – Grunder – Grund som rör ett överflödigt skäl – Verkningslös grund – Ogillande

   (Artikel 256.1 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

5. Överklagande – Grunder – Otillräcklig motivering – Av tribunalen valda kriterier för bestämmande av belopp för ersättning för skada – Domstolens prövning

6. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Ett av villkoren är inte uppfyllt – Skadeståndstalan ogillas i sin helhet

   (Artikel 340 andra stycket FEUF)

1.  Se domen.

   (se punkt 22)

2.  Den omständigheten att unionsdomstolen har åsidosatt principen om skälig handläggningstid i målen som avser lagligheten av en sanktionsavgift ålagd av kommissionen kan inte vara den avgörande orsaken till den skada som företaget åsamkats till följd av betalningen av kostnaderna för bankgarantin under den period som motsvarar den tid med vilken den skäliga handläggningstiden överskreds. Det skulle nämligen endast förhålla sig på det sättet om den som ställer en bankgaranti var skyldig att låta den bestå, med den följden att ett företag som har väckt talan mot ett kommissionsbeslut om att ålägga företaget böter, och som har valt att ställa en bankgaranti för att inte behöva verkställa nämnda beslut omedelbart, inte har rätt att, innan dom i målet meddelas, betala böterna och återkalla den ställda bankgarantin.

   Det berörda kan företaget utifrån sina finansiella intressen fritt besluta om såväl huruvida det är lämpligt att ställa bankgaranti som huruvida det ska låta bankgarantin bestå. Det finns nämligen inget i unionsrätten som hindrar detta företag från att när som helst återkalla den aktuella bankgarantin och betala böterna om företaget, med hänsyn till hur omständigheterna utvecklats sedan bankgarantin ställdes, bedömer att detta är det mest fördelaktiga alternativet. Så skulle kunna vara fallet bland annat när företaget med hänsyn till hur förfarandet vid tribunalen avlöper antar att domen kommer att avkunnas vid ett senare datum än vad som ursprungligen avsetts och kostnaderna för bankgarantin följaktligen kommer att bli högre än vad företaget utgått från vid den tidpunkt då garantin ställdes.

   (se punkterna 28, 29 och 31)

3.  Ett yrkande om ersättning för skada som orsakats av att tribunalen inte har iakttagit kravet på en skälig handläggningstid ska framställas vid tribunalen själv. Det ankommer på tribunalen att bedöma såväl huruvida den åberopade skadan verkligen föreligger som huruvida det finns ett orsakssamband mellan skadan och den oskäligt långa handläggningstiden i målet genom att pröva den bevisning som lagts fram i det avseendet.

   (se punkt 35)

4.  Se domen.

   (se punkt 45)

5.  Se domen.

   (se punkterna 59 och 60)

6.  Se domen.

   (se punkterna 67 och 68)